Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Sven Gösta Jonsson

Rockstjärna, dog den 14 december, 74 år gammal.

Sven Gösta Jonssons pappa hävdade alltid att sonen hade ärvt sin musikalitet av honom. Sven Gösta hade stora A i musik och det var han som sjöng »Den blomstertid nu kommer« i kyrkan när klassen tog examen. Vid den tiden var hans idoler fortfarande Glenn Miller och Benny Goodman, och han hade köpt en klarinett på avbetalning, men allt det där skulle komma att ändras. För ungefär vid den här tiden drabbades Sverige av rock’n’roll.

I »Stora rock’n’roll-boken« daterar författaren Börje Lundberg rockens svenska genombrott till 7 oktober 1957. Då hade Elvisfilmen »Ung man med gitarr« premiär i Sverige och från biografen Anglais i Stockholm spred sig svallvågorna ut genom landet. Så småningom nådde de ända upp till Ammarnäs kommun i Lappland, där den unge samen Sven Gösta Jonsson lärde sig ratta in Radio Luxemburg så gott det gick. När han en gång hade hört Elvis Presley sjunga »That’s All Right« släppte han klarinetten för alltid. Från och med nu stod han med gitarren framför spegeln i pojkrummet.

När Samernas Folkhögskola i Jokkmokk hade julsoaré stod eleverna för underhållningen och Sven Gösta spelade gitarr. Han hade tränat in några oförargliga låtar av Evert Taube. När han spelat klart ropade klasskamraterna: »Kör en Elvis också!« Sven Gösta rev av »Teddy Bear«, och Norrländska Socialdemokraten, som hade en reporter på plats, skrev dagen efter: »Nu har samerna fått en egen rockkung«.

En kort tid senare rapporterade också Veckorevyn om händelsen, telefonen ringde, och Sven Gösta hade Allan Schulman på tråden. Schulman producerade »Timmen Tumba« i Sveriges Radio, och de var mitt uppe i en tävling för att kora Sveriges rockkung. Bland de tävlande fanns namn som Little Gerhard, Rock-Boris och Rock-Olga. Schulman ville också ha med »Den rockande samen« (det blev hans artistnamn) som en pittoresk färgklick i programmet, utom tävlan.

Sven Gösta Jonsson visste att det skulle vara en kontroversiell medverkan, men han såg att det här var hans chans och han tog den. Han hade aldrig åkt längre än till Umeå tidigare, men nu tog han nattåget till Stockholm och studion på Karlavägen. När orkestern räknade in honom i sändningen var det första gången han stod framför ett band.
Framträdandet förändrade hans liv. Skivbolagen stod på kö, han kunde välja vilket han ville. Samtidigt blev det problem när han kom upp till folkhögskolan igen. Skolans rektor hade ringt till programmet och bett dem att inte nämna skolans namn i radio, vilket respekterades. För många samer var det här med att sjunga Elvis i samedräkt någonting som gick långt över anständighetens gräns. Skolan genomförde en omröstning om Sven Göstas radioäventyr, de flesta eleverna tyckte att han hade handlat fel. Man pratade om att stänga av honom. Sven Gösta insåg att han redan nu hade valt en annan väg i livet.

Men innan han gav sig av rådgjorde han med sina föräldrar om hur han borde göra.

– Morsan sa att »kan du stå framför spegeln och åbäka dig kan du lika gärna göra det från en scen«, berättade han för Västerbottens-Kuriren i en intervju långt senare.

Så fick det bli. En kväll i Sandrews skivstudio satt han och berättade om björn, varg, lo och lappflickor, och morgonen efter hade två textförfattare skrivit ihop en text åt honom. Låten var »Vid foten av fjället« och började »Jag är lapp och jag har mina renar«.

Låten blev omedelbart en landsplåga och skivan sålde guld. Han fick 200 beundrarbrev om dagen och turnerade runt i folkparker i hela landet. I Expressen berättade han nästan skräckslaget om flickor som ville ha hans autograf (»Gösta Jonsson, Rocksamen«) på brösten och låren. Själv lät han inte framgången stiga honom åt huvudet. Han var försiktig med pengar, sparade till egna renar.

Han höll på med rocken till slutet på 1960-talet. Då började han sälja byggvaror på varuhuset EPA i Göteborg i stället och livet tog nya vändningar. Men helt slutade han inte spela. Också som gammal var han med på galor med gamla rockhjältar som Rock-Ragge, Rock-Boris och Rock-Olga. De var som levande anakronismer, minnen från en löpeld som drog genom Sverige för mer än ett halvt sekel sedan.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera