Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Else Marie Brandt

Skådespelare, dog den 24 januari, 90 år gammal.

Else Marie Brandt växte upp i Grängesberg i Dalarna. Dit kom det aldrig någon teater.

När hon var 14 fick hon i uppgift att i skolan högläsa en dikt av Dan Andersson, en av traktens många poeter. En av hennes klasskamrater blev mycket imponerad och berömde henne: »Du läste precis som en skådespelerska!«
»Skådespelerska…«, tänkte Else Marie Brandt. »Vad är det för någonting?«

Hon var en utpräglad friluftsmänniska redan då, gillade att vara ute i skogen och tälta, och när kriget närmade sig vaktade hon skogarna kring Grängesberg om nätterna tillsammans med flickscouterna i området. När hon hade träffat den man hon skulle komma att leva tillsammans med, Percy Brandt, brukade hon cykla från Grängesberg för att möta honom när han kom cyklande från Örebro. Det är tio mil emellan.

Det var i Örebro de först träffades, där de båda gick i gymnasiet och pluggade latin. Eftersom det var så få som pluggade just latin så hade ledningen fått lov att göra ett undantag från den strikta uppdelningen mellan pojkar och flickor i just det här fallet och låta dem gå i samma klass. Percy och Else Marie började studera i teatercirklar och sätta upp gymnasieföreställningar, och när de sedan gick vidare till universitet (Else Marie läste konsthistoria) så fortsatte de med studentteater. Hennes dagböcker började fyllas med bilder på skådespelare och information om Dramatens elevskola. Två barn kom emellan först, men sedan sökte hon till elevskolan, och kom in.

De blev skådespelare båda två. Inte jättekända, men de slet på i hela sina liv. De jobbade på teatrar i Stockholm och Göteborg, Helsingborg, Uppsala, Borås och Västerås, och ibland turnerade de med föreställningar för Riksteatern. Däremellan arbetade de båda med filmer och tv-serier. Och på somrarna var de dessutom ofta tvungna att turnera i folkparker och liknande, för de vanliga teaterscenerna hade bara säsong i åtta månader av tolv, men även skådespelare måste få försörjningen att gå ihop året runt.

Stockholm och Göteborg blev de två punkter som de då och då kunde komma hem till. På sextiotalet köpte Else Marie dessutom ett sommarhus på Lilla Kornö i Bohuslän som hela familjen älskade. När de fick gäster dit tyckte de om att bjuda på nyfiskad hummer.

När en skådespelerska börjar bli uppåt fyrtiofem så börjar rollerna att tryta. Så är det nu, och så var det då. Else Marie Brandt tog då dramaturgen Lena Fridell till hjälp och satte ihop ett eget teaterprogram. Det handlade om Tora Dahl, en författare som växte upp under enkla förhållanden och som länge fick hålla sig i bakgrunden i den litterära salong som hon och hennes man, litteraturkritikern, hade. Hon debuterade först som 49-åring, och var över 70 när hon fick sitt litterära genombrott.

Else Marie Brandt berättade om henne från scenen iklädd en enkel tunn bomullsklänning och med ett bord fullt av hennes böcker. En läsande människa som berättade med värme och engagemang om en författare hon kände en stark affinitet med.

Hon tog strid mot orättvisor, som att kvinnliga skådespelare på svenska teatrar ofta tvingades pensionera sig tidigare än manliga. Hon hade haft samma lön som sin man i hela karriären, vilket var ovanligt. Men inte ens de två skulle ju arbeta på lika villkor om hon ändå skulle vara tvungen att gå tidigare, med en lägre pension. Där var hon med och drev på en förbättring av alla skådespelares rättigheter.

Efter att hon själv pensionerats så fortsatte hon ändå att jobba. Hon var med i Josef Fares film »Jalla! Jalla!«, Carin Mannheimers tv-serie »Solbacken avd. E« och i »Gyne­kologen i Askim« så sent som 2011. Det blev hennes sista tv-insats. Hon var då 88 år.

Men hon fortsatte också att vara aktiv på andra sätt efter pensioneringen. Hon började studera ryska, för att hon tyckte det var ett så vackert språk. Och hon tog en examen i arkeologi, precis så mycket som behövdes för att man skulle få vara med i utgrävningar. Hon hade i hela livet varit intresserad av fornlämningar. När hon var på turné eller bara på tur med bilen ville hon stanna till och titta på varenda gammal kyrka eller runsten efter vägen.  Så kom det sig att hon åkte till Skottland och deltog i utgrävningar när hon var 74 år gammal.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera