Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Hatets hovnarr

Johan Jönson har gjort poesi av sin avsky mot överklassen. Klart att det applåderas.

Det var en småkylig kväll i april 2012 och fullsatt i Marmorfoajén på Dramaten. Kulturfolket hade samlats för en temakväll om klass. Poeten Johan Jönson, som vanligt i enkla helsvarta kläder, äntrade scenen. Han läste ur sin samling »Efter arbetsschema«, en dikt där han låter diktjaget, som arbetar som stensättare hos rika familjer i en tjusig Stockholmsförort, torka av sin »herpesbubblande kuk på familjens, också barnens, handdukar«. När Jönson var klar mottog han publikens jubel. Jens Liljestrand, författare och litteraturkritiker, applåderade också. Men, när han kom hem hade han en bitter eftersmak i munnen. Vad var det egentligen han och alla andra klappat åt? Ska vi applådera hat på 2010-talet? Han skrev en text i Dagens Nyheter som avslutades med en medveten provokation mot Jönson: »du kan ta ditt/jävla klasshat och/köra upp i röven«. Boom! Så kickade 2010-talets mesta klasshatsdebatt i gång. Vecka ut och vecka in fylldes tidningsspalterna och etern av uppskruvade tonlägen, där det mesta kom att handla om ordets andra led, hat, och mindre om dess första, klass.

Johan Jönson själv tycktes lika illa berörd av den hänförda publiken som Liljestrand, men av andra skäl. Hurrarop från den kulturella medelklassen är ett lätt sätt för dem att komma undan ansvar; »en enkel, symbolisk befrielse«, som han förklarade det i P1:s »Nya vågen« några veckor senare. Efter att ha gett den obligatoriska förklaringen om att hans diktjag ska läsas symboliskt, konstaterade han vidare att han själv hyste den sortens klasshat som kommer till uttryck i hans poesi – »ingen tvekan om den saken«.

Man kan ägna timmar åt att dividera om hur mycket Jönsons diktjag överensstämmer med hans egen person, men det som står bortom allt rimligt tvivel är att det är klasshatet som är hans poetiska motor. Alltsedan genombrottet med »Efter arbetsschema« 2008, har hans böcker stadigt växt i omfång – den nya samlingen »mot.vidare.mot« mäter 1 562 sidor på nästan Bibeltunna blad och påminner därmed inte så lite om Lars Noréns dagböcker i fråga om tjocklek, papperskvalitet och dagboksliknande ansats. Men hos Jönson är det klasshatet som är och förblir drivkraften. När Jens Liljestrand tolkar hans misantropi som den ser ut, nämligen som en »chic vänsterpose«, har han således fel. Den som så konsekvent och i så stora volymer skriver ut hatet, ägnar sig inte åt poserande. Johan Jönsons poesi är hans sanning.

Barndomens Njurunda utanför Sundsvall var en värld helt utan böcker. Johan Jönson var strax efter tjugo när han hörde ordet »litteratur« för första gången, och det var också då han började läsa på allvar. Snart väcktes drömmen om att bli författare, eftersom det verkade vara ett bra sätt att »slippa lönearbeta, tjäna mycket pengar och få knulla mycket«. När det visade sig att verklighetens författarliv inte stämde på någon av punkterna, var det redan för sent. Johan Jönson var fast i skrivandet, oförmögen att någonsin sluta. Familj och släkt hemma i Njurunda har inte visat någon större förståelse eller uppmuntran inför den väg han slagit in på: »Jag tror deras grundinställning är att detta är bortkastad skit, eftersom det är så svårt att försörja sig på det. Och jag håller till viss del med dem, det finns något rubbat över det. Men, nu är det för sent att sluta, för min del«, säger han i ett klipp på Youtube.

I den svenska litterära offentligheten har responsen varit en helt annan. Där har Jönson blivit ett slags »enfant terrible«, en hett efterlängtad kombination av autentisk arbetarklass och experimentell, teoretisk poesi. Ett par av hans diktsamlingar har nominerats till såväl Augustpriset som Nordiska rådets litteraturpris, och hans förlag, Bonniers, rapporterar att de har fått tryckas i flera upplagor. Omhuldad av den vänsterintellektuella kulturmedelklassen fortsätter dock Johan Jönson – eller just därför – att göra sig omöjlig med sin poesi: tegelstenstjocka böcker, en avancerad teoretisk apparat och oförblommerat hat mot samma överhet som hyllar honom.

Det går inte att tala om Johan Jönson utan att också tala om arbete. Om kroppsarbetet; om äldreomsorgen, om psykiatrin, om jordbruket, om barnsomsorgen, om städning, om diskning, om fabriksarbete. Johan Jönson har arbetat i alla dessa sektorer, där »dräng var okej, resten kommer för min del på sista plats«, som han säger i en intervju i Sundsvalls Tidning. Arbetet har en framskjuten plats också i hans poesi, det är den punkt utifrån vilken hatet spirar. Eller, det är skitjobben som väcker vreden mot klassamhället. Den omsorgsvärld som han målar upp i exempelvis »Efter arbetsschema« är brutal, maskinell och alienerad från all slags kärlek och respekt. Den sortens arbetsskildring är något som fallit kritikerna på läppen, för i Dagens Nyheter skrev Åsa Beckman om hur hon tårögd läste om »alla dessa kroppar som måste duschas och vändas«, och att Jönson skildrar det »precis så rått och konkret som det är«.

Den rätt unkna syn på kroppsarbete som luftas i Jönsons poesi, där hatet inte bara slår uppåt utan drabbar vårdpersonal och vårdtagare lika hårt, har färre påtalat. I mottagandet skiner ofta en uppenbar okunskap om omsorgsarbetets vitt skilda aspekter igenom, en på förhand given inställning där det slås fast att det är rått att duscha kroppar och förnedrande att ta hand om en medmänniskas avföring. Få saker tycks liva upp kultureliten som en lagom dos hat mot dem själva och autentiska vittnesskildringar från »livet längst nere på samhällets botten«, som Ingrid Elam uttryckte saken i DN. Och Johan Jönsons poesi ger – medvetet eller oavsiktligt – ny näring åt den världsbild som säger att kroppsarbete är det skitigaste, mest kränkande verksamhet en människa kan ägna sig åt. Det har dock inte saknats motröster om hur det är att arbeta i omsorgen, bland annat i den »skitjobbsdebatt« som föregick klasshatsdebatten, och där flera, inklusive undertecknad, vittnade om den djupa känsla av meningsfullhet som det är att ta hand om andra människor också ger.

Hatet i Johan Jönsons böcker slår åt alla håll. Listan över de som får en släng av sleven, vare sig det är namngivna individer som Reinfeldt eller Palme, eller hela kollektiv av människor, kan göras lång. Det är hat mot rika, hat mot svaga, hat mot systemet och, inte minst, ett förbrännande självhat. Jagets (och det är inte långsökt att här se diktjaget och Jönsons eget jag som tämligen snarlika) äckel inför den egna kroppen, inför den sviktande hälsan, inför det han sysslar med och inför den värld som omger honom är så genomgripande att det snart inte finns någon väg alls ut ur denna svartsyn. »Livet är i stort sett värdelöst«, har Johan Jönson vid flera tillfällen konstaterat. En sådan desillusionerad hållning lämnar få luckor för något annat att ta plats, men i senaste samlingen »mot.vidare.mot« finns en episod där diktjaget och hans fru åker till Provence på en resa de egentligen inte har råd med, och erfar »en mild genomgripande lycka«. Avsnittet blir extremt i kontrast till samlingens återstående kompakta vämjelse och mörker; ett andningshål i en klaustrofobisk diktvärld.

Det finns dock en särskild kraft i det så konsekvent genomförda hatet. Det är skrivet med sådan frenesi och övertygelse att det måste tas på allvar. Hatet som mänsklig bevekelsegrund – vi är inte så vana vid den förklaringsmodellen i vår tradition av att vända andra kinden till och svara på onda handlingar med goda. Johan Jönson däremot, avfärdar både pacifismen (»det är ingen hållning alls, det föraktar jag djupt, det är vedervärdigt«) och debatter om moral (»det är nästan alltid en ointressant fråga, ›rätt och fel?‹, det är alltid de som är säkra på svaret som ställer sådana frågor«). Svårsmält, minst sagt. Samtidigt finns det något försonande över Johan Jönsons roll som poet i Sverige, och det är att han är helt fri från självförhärligande. Till skillnad från andra författare som skildrar klassamhället, som till exempel Kristian Lundberg i sin aktuella bok »Det här är inte mitt land«, tar Jönson aldrig rollen som sanningssägare eller moralisk väktare. Han forstätter oförtrutet att lägga lunta till lunta fylld av hat och misantropi, utan att göra anspråk på att tala för någon annan än sig själv – eller ens till någon annan. Så, vem är det Johan Jönsons poesi är till för?

Ett par månader efter uppträdandet på Dramaten, framträdde han i Umeå, inbjuden av den norrländska tidskriften Provins för att läsa ur sitt genombrottsverk och debattera klasshat. Publiken var lika begeistrad (Umeå är ett starkt fäste för vänsterradikala). Han pekade ut språket som källa till klasshat, om språket som utestängande makt och norm. Samtidigt hoppade de akademiska glosorna (diskurs, kontext, dialektik) som grodor ur Jönsons egen mun. Ja, vem är det egentligen hans poesi är till för? Han skriver nämligen på samma sätt som han talar. Han blandar högt (obskyra teoretiker, begrepp som tvingar den mest bildade akademiker att gå till uppslagsverk) med lågt (könsord, exkrementer, kroppsvätskor), i ett slags försök att lägga två till synes oförenliga språk intill varandra. Han skriver om erfarenheter som medel- och överklassen aldrig kan förstå, på ett språk som stänger ute den arbetarklass han skildrar  – utan att bry sig om vare sig det ena eller andra. Han gör sig omöjlig överallt. Paradoxalt nog verkar det vara ett utmärkt recept på framgång.

Fakta | Slog igenom 2008

Johan Jönson (född 1966), debuterade med »Som samplingsdikter« 1992 och nådde, efter en rad diktsamlingar och sexton år, sitt stora genombrott med »Efter arbetsschema« (2008).

»Livdikt« från 2010 nominerades till Augustpriset, därefter utkom »med.bort.in« (2012), vilken nu åtföljs av »mot.vidare.mot«.

Johan Jönsons »mot.vidare.mot« kommer ut i mars på Albert Bonniers förlag. 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera