Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Tysk vår

Angela Merkel tog kål på både vänner och fiender när hon vann sitt tredje val. Nu vill Fredrik Reinfeldt göra likadant.

Det var en dag i mars. Inget särskilt på dagordningen. Utom möjligen det att några av Sveriges mer namnkunniga liberaler hade stämt möte i ett 1600-talspalats med avsikten att förklara sig själva utrotningshotade.

Det regnade också.

Vattenstänk på sidenklänningar. Och annat elände.

Uppför palatsets marmortrappa traskade små hopkrympta tanter med hörapparat jämsides virila men välkammade pojkar i pullover, ett tvärsnitt åhörare ur den befolkningsgrupp som hörsammar en kallelse utsänd av ett institut döpt efter folkpartiledaren Bertil Ohlin. De konverserade sig fram till 141 gräddgrå Malmstenstolar.

– I vår samtid finns det alltid ett skottläge för liberalismens fiender, inledde Per Svensson.

Han var huvudnumret. Hade slipsen på sniskan, men var ute i allvarligt ärende. I en nyskriven bok hade han samlat samtidens hat mot liberaler. Situationen, bedömde han, kritisk: Tittar man ut över Europa ser man ett tyskt liberalt parti som utraderats från den politiska kartan, nationalister och rasister som samlar växande röststöd och en vänster vars intresse är lika delar livsstilsfrågor och semantik.

– Objektiva värden, röt han en stund in i mötet, har inte längre någon trovärdighet bland studenterna på de svenska universiteten.

De är roliga liberalerna när de ser döden i vitögat, de fortsätter bara anteckna i sina skrivböcker.

Per Svenssons antydan om någon slags ny 68-rörelse i Sverige, centrerad runt antirasistiska och antipatriarkala vänsterdebattörer, var väl inte så förvånande, den hörs både här och där i borgerligheten nuförtiden. Unik var däremot den ödesmättade tonen. Nu höll det faktiskt på att gå åt helvete!

De antecknade.

En sak brukar man kunna hålla i handen när det kommer till liberaler och deras långa historia från trikolorrevisionister, Manchesterdirektörer, österrikare och Chicagoprofessorer. De är aldrig överens. Halva poängen eller mer för liberalen är att få stöta och blöta svårkompatibla principer i samspråk med andra liberaler för att efter evighetssamtalet ändå ha naturrätten, alltså yttrandefriheten, på sin sida när man konstaterar att alla andra i lokalen vägt av fel. Själv har man – å andra sidan – balanserat rätt.

Inget av detta hördes under kristallkronornas varma sken. Upp ställde sig en DN-liberal, därefter en principfast libertarian, en liberal gammal moderat och ja, till och med en sosse, som de för självspäknings skull skickat efter med ilbud.

Alla höll med Per Svensson.

Okej, kanske inte sossen.

Men alla andra.

Ett sådant mys kan de inte ha upplevt sedan muren föll.

Då hade de varit eniga optimister. Nu grät de i kör: Ja! Liberalismen är hotad! Ja! Det är allvarligt! Ja! Vi håller på att gå under!

Detta efter åtta år med borgerlig regering.

Längs ena väggen hängde en omfångsrik bonad tillverkad i Frankrike år 1823, på vilken man kunde följa den arkaiske hjälten Telemakos kamp för att säkra arvet efter sin frånvarande far Odysseus.

Ett märkligare politiskt möte var svårt att finna vårvintern 2014.

Slå på en radio och du får höra att »skillnaderna mellan partierna är små«. Sätt dig framför en tv och de kommer berätta att »alla rör sig mot mitten«. Bläddra i en tidning och den skriver att »nuförtiden är alla socialliberaler«.

Det är ju den etablerade bilden av liberalismen. Att den har vunnit, och att politiker i denna ideologifattiga era mest ägnar sig åt yta och triangulering.

Triangulering, detta gravt missförstådda begrepp.

Det förekommer nu som generalförklaring till allt Fredrik Reinfeldt och Anders Borg haft för sig den senaste en och en halv månaden. När de har aviserat skattehöjningar i stället för skattesänkningar, när de kopierat stora delar av socialdemokraternas skolpolitik och krupit halvvägs till korset vad gäller resurser till försvaret.

Är något av det triangulering?

Nej.

Triangulering är inte att ge upp sin egen politik och ta någon annans.

Dick Morris, som myntade begreppet inför det amerikanska presidentvalet 1996, förklarade allting med bilden av en trekant. Nere i ena kanten placerade han vänsterns ståndpunkt och i den andra högerns. Nu ville han att hans kandidat Bill Clinton skulle inta en tredje ståndpunkt. I mitten, ja, fast viktigare: den skulle sväva ovanför debatten, i toppen på trekanten. Det var poängen.

Så Clinton erkände några av de samhällsproblem som hans motståndare pekade ut, vilket fick det att låta som att han ställde sig över gammalt käbbel, och föreslog sedan nya reformer utifrån sitt demokratiska partis grundprinciper.

Triangulering handlar nämligen om att acceptera någon annans problemformulering men applicera sina egna svar.

Det var det Fredrik Reinfeldt gjorde 2006. Moderaterna erkände arbetslösheten – eller utanförskapet – som ett problem och intog en tredje position – arbetslinjen – som befann sig ovanför den gamla, och kunde därigenom tillämpa partiets traditionella lösning: skattesänkningar.

Politisk strategi handlar precis som militär om var och när ett slag ska stå. Vad vill man att konflikten ska handla om? Att triangulera är att välja ut ett område där man vill ha konflikt, men komma med nya och skarpare vapen till slagfältet. Det som moderaterna gör nu, att acceptera någon annans problemformulering och någon annans svar, det är inte triangulering.

Det är konfliktminimering.

Den moderata strategin 2014 är inte anglosaxisk, den är tysk.

Anders-Borg

I fjol vann Angela Merkel sitt tredje förbundsdagsval i rad, en bedrift i det moderna politiska landskapet. Hon gjorde det genom en avancerad form av tråkighet. I fråga efter fråga krympte hennes kristdemokratiska parti konfliktytorna mot socialdemokraterna. Sa Steinbrück en sak, sa Merkel samma. Till slut fanns inget kvar att diskutera, förutom frågan om vem som var bäst lämpad att leda landet. Då sa Merkel:

– Sie kennen mich.

Och så affischerade kristdemokraterna landet med bilder på hennes händer.

Därmed var saken klar. Byta ut en erfaren politiker mot en oerfaren? Nej, tack!

Internt i moderaterna har de analyserat det där valet ganska noga. De är, mer än de svenska socialdemokraterna, ett parti som intresserar sig för sina vänner i söder. Man har, säger flera personer, fört långtgående resonemang om förutsättningarna för att i Sverige göra som i Tyskland. Vilket nu syns och hörs.

En av Fredrik Reinfeldts första repliker till Stefan Löfven i tv-debatten i Agenda för ett par veckor sedan var:

– Vi tycker ju väldigt lika i de här frågorna.

Den lär återkomma i talrika varianter fram till september månads valdag.

Från Cajsa Wargs perspektiv är det enkelt att begripa strategivalet. Man tar vad man har. Och det enda den här regeringen – alltså moderaterna – har kvar är Fredrik Reinfeldt. Om valet 2006 var tillfället då alliansen hade en förändringsagenda och faktiskt vann i sak, och 2010 sekunden när en yttre kris fick folk att förlita sig på pondusen hos en hästsvans, så är 2014 ögonblicket då steget mot ett presidentval ska tas fullt ut.

I den här valrörelsen kommer Fredrik Reinfeldt säga:

– Ni känner mig.

De tyska statsvetarna kallar det asymmetrisk demobilisering. Med det menar de att strategins syfte inte primärt är att få sina egna väljare att gå och rösta, utan att se till att motståndarens potentiella väljare inte tar sig till vallokalen. Det gäller att inte reta upp dem. Helst göra valet meningslöst. I ett svenskt perspektiv passar taktiken en borgerlig valstrateg. Vänsterväljare har alltid varit svårare att få att gå och rösta än högerväljare. Förutsättningar för framgång finns.

Men assymetrisk demobilisering är förknippat med en annan faktor också. Strategin gynnar det stora partiet i en koalition.

I det tyska valet var det en alliansregering som ställde upp till omval. CDU och FDP. Det lilla liberala partiet, redan illa tilltygat av famlande företrädare och resultatlöst regerande, drabbades minst lika mycket som socialdemokraterna när det stora konservativa partiet betonade personfrågan.

Liberalernas fiender, kan man säga fast det inte står i Per Svenssons bok, finns närmare liberalerna än vad liberalerna vill tro.

I Tyskland såväl som i Sverige.

Svetten rann innanför skjortkragarna. Lokalen alldeles för liten. Gösta genomförde ändå föreställningen. 

– Det är dags, sa han, att gå till offensiven för en liberalisering av det svenska samhället.

Det går att tidsbestämma när moderaterna blev ett liberalt parti. Det var i Uppsala 1980, den 30 maj, på Medborgarskolans jubileumsstämma. Den konservativa rörelse som Gösta Bohman hade blivit ledare för tio år tidigare hade haft målet att minska socialismen och medlet att försöka sinka socialdemokraternas samhällsförändring. Nu formulerade han i stället en kontrautopi. Framtiden skulle inte längre stoppas men skapas. Han snickrade, som den moderata ledarskribenten Tove Lifvendahl uttryckt det, ihop en egen ideologi: liberalkonservatismen.

Solen den sken.

Det kan vara värt att påminna om det i upptakten till en valrörelse där alla pratar om barn på Hälsans förskola som käkar knäckebröd och vatten till frukost.

Liberalismens historia i moderaterna är inte gammal.

Den växte fram i studentförbundet under sjuttiotalet och regerade partiet i två påföljande decennier, under Carl Bildt och Olof Ehrencrona och Peter Egardt. Ehrencrona har skrivit vackert om det där i sin biografi över Saf-basen Curt Nicolin. Om löntagarfonder och avregleringar och valfrihet, optimismen, det ödesbestämda i vänsterns kollaps, den enda vägen. De drev näringslivet och borgerligheten framför sig, alla blev lite liberalare för varje år som gick. Fram till 2002.

Då kom Fredrik Reinfeldt och Anders Borg.

De så kallade nya moderaternas politik har etiketterats som socialdemokratisk, en svekfull kapitulation inför det progressiva, alltså en förflyttning vänsterut.

Men är det ett rimligt sätt att beskriva saken?

Snarare är det väl så att Reinfeldt och Borg avbryter en pågående utveckling i partiet, liberaliseringen, och förskjuter tyngdpunkten, mot mer konservatism. Så framstår det i alla fall om man läser vad Reinfeldt och Borg själva har skrivit.

Loof

Fredrik Reinfeldt är, det påpekar vänsterpartisten Aron Etzler i sin fortfarande färska bok »Reinfeldteffekten«, i dag en av få svenska toppolitiker som faktiskt försökt fästa ideologiska tankar på papper. Som ordförande i ungdomsförbundet skrev han flera böcker. En ägnades helt åt att ta avstånd från nyliberalerna och deras civila olydnad. En annan – »Det sovande folket« – har vänsterdebattörer använt för att kalla Fredrik Reinfeldt just ultraliberal. Men mer än ett liberalt angrepp på välfärdsstaten är boken ett konservativt försvar för arbetsplikt, skötsamhet och ansvarstagande. Den tar formen av en dygdeberättelse om behovet av ett starkt civilsamhälle. Fredrik Reinfeldt formulerar sin drömvärld. I den arbetar folk hårt, äter nyttig mat, värnar sina nära och kära och hyser respekt för historien.

När han många år senare håller sitt linjetal om nya moderaterna på partistämman 2005 vägleder samma principer honom. Han hyllar arbetets värde, människors strävan att ta ansvar, omsorgen om nationen, stegvisa förändringar. Friheten förminskas till en effekt av tryggheten.

Ser man nya moderaterna i det här ljuset är det enklare att förstå den gammaldags patriark som nu har varit statsminister i åtta år. Och de konflikter som han skapat i partiet och alliansen.

Staten, tycker nya moderaterna, ska vara mindre än i ett socialdemokratiskt samhälle, ja, men den ska vara stark och kunna bestämma över människors beteenden. Styra, lägga tillrätta, hjälpa till. Människan är nämligen inte ofelbar, hon behöver stöd.

Det är klassiska konservativa tankar som Fredrik Reinfeldt gett uttryck för, särskilt ofta – statsvetaren Katarina Barrling Hermansson har uppmärksammat det – i de årliga jultalen. Han har ett rättspatos som följt honom i alla år som är viktigare än man först kan tro. I det tal han höll på Skansen julen 2010 fördjupade han resonemanget. Han kritiserade »det borgerliga frihetsbegreppet«. Problemet i Sverige, ansåg han, var inte att det skulle saknas frihet, det var bristande trygghet. I farten förkastade han alla liberaler som drivit och fortfarande driver idén att »stat och byråkrati« utgör en stor frihetsinskränkning för medborgare i Sverige.

En ledarskribent på Dagens Industri drog då slutsatsen att Fredrik Reinfeldt utraderade skillnaden mellan höger och vänster.

Kanske är det den typen av tankemönster som lett till så många märkliga beskrivningar av nya moderaterna.

Allt här i livet handlar ju inte om höger och vänster.

Den grupp människor som skapade nya moderaterna formades nämligen inte främst i en kamp mellan liberalism och socialism, utan i det egna partiets konflikter mellan liberalism och konservatism. De förkastade Gösta Bohmans tal i Uppsala och knöt an till en tradition som fanns före. Till Arvid Lindman särskilt, hans idé om att bära staten och i lugn och ro kanalisera de viljor till samhällsförändring som folket ger uttryck för. Och Jarl Hjalmarsson, vars tanke att bygga ett parti med folklig förankring och vardagsnära perspektiv Fredrik Reinfeldt har kopierat rakt av. Vi pratar villa, Volvo, vovve och ägardemokrati här, korvgryta och mer pengar kvar i plånboken.

Den som till äventyrs vill anföra att nya moderaterna snarare är ett verk av Anders Borg än Fredrik Reinfeldt landar ändå i samma slutsats. Borg sågade libertarianismen redan på hösten 1989 i en artikel i tidningen Svensk Linje och rörde sig sedan i rät riktning mot pragmatisk konservatism: Människan är en individ rotad i ett kollektiv sedan vikingatid. Folk ska arbeta, inte supa. Här krävs en social ingenjör.

Om man tror att Anders Borg är skapare av dagens högerparti kan man läsa hans artiklar och böcker från nittiotalet. Då blir det uppenbart att nya moderaterna mest av allt är ett svar på ett misslyckande.

Carl Bildts liberala regerings misslyckande.

Men pärlhalsbanden då? Nya moderaterna gillar inte pärlhalsband. Och Anders Borg kallar sig feminist? Fredrik Reinfeldt försvarar homosexuellas rättigheter? De skriker inte »Stärk försvaret!« när man väcker dem om natten? De vill ju behålla Las! De kan inte vara konservativa!

Ja, försvarspolitiken är svårbegriplig i det här perspektivet, det ska erkännas. Fast faktiskt inte det andra. Arvid Lindman ger svar både om pärlhalsbanden och feminismen.

»Jag har«, skriver han i ett brev 1908, »verkligen sökt bemöda mig om att följa med tiden.«

Konservatismen, skulle en nymoderat argumentera, är ingen fast uppsättning av reaktionära åsikter. Det är en idéströmning som tar sig olika uttryck genom historien. Poängen är att säkra tryggheten i en föränderlig tid.

Ivar Andersson, som skrivit den stora biografin över Arvid Lindman, betonar realismen. Hur den gamla högerledaren med utgångspunkt i medelklassen förhöll sig avvaktande, kanske fantasilös, men alltid pragmatisk. Det konservativa förhållningssättet – det som nymoderater hyllar – är att lyssna på folket och under ordnade former inordna det nya i det gamla. Så byggde Arvid Lindman sitt parti. Så skyddas samhället från revolutionär oro. Man måste ta hänsyn till massan som kan fylla torgen.

Politikerns roll blir då att väga av, lugna ner, inte falla till föga för särintressen som gapar om arbetsrätt eller försvarsanslag utan i stället se till allmänintresset. I konservatismen vägs principer mot varandra, precis som hos liberalerna. Ordning och reda i finanserna eller ordning och reda i försvaret? Nya moderaterna har tyckt att det förra varit viktigare än det senare, bland annat byggt på en bred analys om att hoten mot nationen snarare varit ekonomiska och miljömässiga än militära. I invandringspolitiken samma sak, där en liberalare politik fått ta form utifrån ett nytt politiskt klimat där det pragmatiskt ansvarstagande blivit att hålla sverigedemokraterna utanför. De har följt med tiden.

Skulle Fredrik Reinfeldt skriva ett svar på Arvid Lindmans brev är budskapet enkelt att formulera:

»Jag går sida vid sida med folket, vars förtroende jag bär.«

Nya moderaterna är ingen rörelse vänsterut. Det är en rörelse mot mer konservatism. En rörelse högerut om man så vill.

Vilket har sin relevans detta valår.

Merkel

I söndags publicerade tidningen Nyheter 24 en debuterande lyriker. Bodil Sidén, 23, kom ut med dikten »La Belle Epoque«, en orimmad hyllning till det svenska samhället. I en bifogad programförklaring skrev hon:

»I stället för svartmålning från partier och artister vill jag med min version av La Belle Epoque lyfta fram det Sverige jag ser. Ett land som växer, fler jobbar och där öppenhet och feminism är en del av vår identitet.«

I det civila är Bodil Sidén pressekreterare på moderaternas riksdagskansli. Hennes dikt säger något om nästa generation i partiet.

De är livrädda för kritik.

Om en sångare, i det här fallet Jocke Berg i Kent, skriver en text som ger uttryck för åsikten att allt kanske inte är perfekt i samhället, att något på något sätt skulle kunna göras bättre, då kallar moderater av i dag det för svartmålning. Och börjar prata om »fredagsmys«, »dom som skjutsar fotbollstjejer« och »kärleken på nätet«.

Det har gått fort för Arvid Lindmans efterföljare att uppfatta sig som statsbärande. Kritik mot regeringen är för dem nu kritik mot nationen. På åtta har partiet blivit ett med makten.

»Högerns tystnad efter knäckebrödsskandalen är talande. Alliansen står svarslös i en av valets viktigaste frågor«, skrev Anna Dahlberg på Expressens liberala ledarsida samma dag.

Det går förstås invända, eller komplettera. Inte heller Stefan Löfven har svar. Han är oförberedd, säger Fredrik Reinfeldt. Vilket är sant. Socialdemokraternas avsikt – det gör de ganska klart i bakgrundssamtal – är att i möjligaste mån mörka detaljer tills efter valdagen. Men i just välfärden och frågan om effekterna av privatiseringar har de skäl att före valet markera sin kritiska position. Det går nog se vänsterpartiets framgångar i väljarbarometrarna som ett möjligt sätt att bryta den asymmetriska demobiliseringen. Säger socialdemokrater.

Frågar man moderater om valrörelsen säger de att socialdemokraternas problem är att de är rigida i sin planering. Man kan överraska dem. Släcka fler konflikthärdar mellan blocken. Stefan Löfven kommer ändå slaviskt följa sitt redan fastslagna schema.

Frågan är om moderaterna inte är väl övertaktiska.

En annan liberal ledarskribent, Susanna Birgersson på Dagens Nyheter, skrev nyligen:

»Alliansen vägrar göra upp om skolan över blockgränsen, men ser hela tiden till att minimera konfliktytorna i en av de viktigaste frågorna för väljarna. Så sugs syret ur valrörelsen samtidigt som de viktigaste åtgärderna skjuts åt sidan.«

Texten hade rubriken: »Ängsligt, ohederligt och fegt«.

Hur förberedd är Fredrik Reinfeldt själv inför nästa mandatperiod?

I två år har borgerliga sympatisörer och oberoende experter skällt ut regeringen för att den saknar idéer för Sverige i framtiden. Nu vill moderaterna inte ens ta konflikt i sakfrågor, inte diskutera samhällsutmaningarna i sak.

Vad ska en sådan regering syssla med i fyra år till?

Fredagsmysa?

Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har inte varit överens om vad de ska göra en tredje mandatperiod. De dubbla budskap om skattepolitiken som hördes på moderatstämman i höstas, berättar källor i regeringskansliet, var uttryck för genuin oenighet. Reinfeldt ville ha ett stopp på skattesänkningar, Borg ville det inte. Och det grälades rätt länge.

– Anders har slutat läsa opinionsundersökningar, som en person uttryckte det runt jul.

Resultatet blev att moderaterna inte sa sig se utrymme för skattesänkningar under 2015, kanske inte heller 2016. Fast, en mandatperiod består ju av ytterligare två år.

Statsvetare brukar säga att politiker i Sverige håller sina löften, att det som utlovas genomförs. Men ibland mer än så. I sitt första val, 2006, gick alliansen till val på att sänka inkomstskatterna med 45 miljarder kronor. Det blev 70 miljarder.

Här är en svaghet i den strategi som moderaterna nu har valt.

– Sie kennen mich, sa Angela Merkel i Tyskland.

Hur känner svenskarna Fredrik Reinfeldt? Som en politiker vars viktigaste mål är att höja arbetets värde. Som en konservativ politiker som konsekvent sänkt skatter för vad han kallar vanligt folk i detta syfte.

Ringer man moderater vårvintern 2014 hör man nästan bara en sak. Folk som pratar om vilket helvete det blir när de har förlorat i höst. De anser det redan vara kört. Inte alla, men anmärkningsvärt många. Och sedan börjar de rabbla siffror. Hur lågt kan partiet sjunka utan att nya moderaterna åker ut med huvudena före? 26 procent? Det klarar man. 24 procent? Mer tveksamt. 22 procent? Då blir det uppror.

Det finns, säger några, folk som önskar en förlust, som vill ha något annat.

– Det kan låta märkligt, uttrycker en av dem det, men jag träffar många som gillar Fredrik Reinfeldt men ogillar hans politik.

Det är svårt att greppa den här motrörelsen, hur stor den är, vad den har för mål. Några synliga grupperingar existerar inte riktigt, inte som förr. Det finns en segdragen konflikt i ungdomsförbundet, mellan Stockholms stad och län, som håller på att äta sig in i partiet. Nomineringsprocesserna var besvärliga. De unga är inte vana att förlora, de vill ha makt och inflytande och kommer att slåss för sina liv vid ett valnederlag. Men de kommer knappast utgöra ett hot mot nya moderaterna.

Ser man saken i ljuset av nittiotalets interna konflikt är det enklare att förstå. Hotet kommer från liberalerna. De som förlorade när de konservativa nya moderaterna vann. Är det samma personer som då? Inte nödvändigtvis. De som beskriver missnöjet pratar om marginalskatter och bättre villkor för företag och försvar, och så pekar de i vag riktning mot Stockholm och säger att det är där det jäser. Där sitter gammalmoderaterna. Folk låter nervösa på rösterna, fast faktaunderlaget är oklart. Namn kastas i luften. Elmsäter-Svärd. Kristersson. Kinberg-Batra, kanske Borg ändå. Vad är det som händer i landstinget? Vad håller Sten Nordin och Henry Stenson på med? Har stockholmarna redan gjort upp med göteborgarna? Ingen vet. Fast alla pratar. Och det går att dra en slutsats:

De som efter en valförlust vill agera kommer att behöva göra det inom ramen för nya moderaterna. Men den ramen är vid. Det finns, om detta är många överens, stora möjligheter att omdefiniera nya moderaterna.

Det konservativa behöver inte vara bestående.

Att Freie Demokratische Partei försvann var ingen överraskning. Man hade kunnat se vartåt det barkade. Det liberala partiets inverkan på regeringspolitiken ansågs för svag, deras företrädare för oattraktiva. De hade legat lågt i mätningarna. Hoppats på stödröster från konservativa väljare.

Stödrösterna dök aldrig upp.

FDP, bildat 1948, utraderades från den nationella politiken 2013. De hade då suttit i regeringskoalitioner i sammanlagt 42 år. Först i samarbete med socialdemokraterna, därefter kristdemokraterna. De hade varit med och tagit ansvar.

Känns situationen bekant?

Centerpartiet hänger redan på gärdsgården. Folkpartiet, de som anser sig vara liberalismens heliga graal i Sverige, har det inte mycket bättre. Det kan inte vara roligt att heta Jan Björklund när resten av regeringen, alltså moderaterna, bestämt sig för att lägga ner idén att ha en reell konflikt om skolpolitiken med socialdemokraterna. Eter tio år av koalition kan man förstå deras frustration. Ringer man centerpartister, till exempel, får man höra suckar och stön. En av de verkliga framgångarna, säger de, utraderas av den nya strategin. Vi hade ju tvingat socialdemokraterna att tycka att det är farligare att gå till val på höjd skatt än på sänkt skatt. Nu låter det, inflikar folkpartister, som om vi ger socialdemokraterna rätt i att det enda sättet att få mer pengar till välfärden är att höja skatterna.

Man kan se en linje i utvecklingen de senaste åren. Nya moderaterna håller på att göra sig fria från det ok alliansen har utvecklats till. De skriver landsbygdsrapporter och utser en påläggskalv till talesperson i skolfrågor. Anders Borg är plötsligt expert på alla politikområden.

Finns liberalismen i dag?

Frågan ställs i Per Svenssons bok, och får där ett uttömmande svar, fast aldrig på det svenska partipolitiska planet. Han börjar hos FDP men kommer aldrig till Annie Lööf. Men jämförelsen är inte alls orimlig. Philip Rössler, partiledaren i FDP, var näringsminister i tyska regeringen innan Angela Merkel lanserade sin asymmetriska demobilisering. Det konservativa blev det bestående i den tyska alliansen. Någon härskade och söndrade i Tyskland och denna någon var inte liberal.

Der Spiegel satte rubriken »Der Untergang«.

Det var en dag i mars. Inget särskilt stod på dagordningen. Jo, förresten, de kallade till presskonferens. En, två, tre, fyra partisekreterare ställde sig i ett litet rum i den riksdag som fattat beslut om allmän och lika rösträtt, om grundskola och näringsfrihet. De sa:

– I dag lanserar vi en ny kampanj.

Sedan visade de bilder. En glad kvinna i skräddarställning till en text om 200 000 nya jobb. En leende man till en text om världens bästa äldrevård.

Utanför föll regnet.

– Något håller på att gå sönder i Sverige, hävdar oppositionen. Det får vara slut med det nu! Det är negative campaigning, ett svartmålande av det Sverige vi har!

Det var folkpartiet liberalernas representant som sa så. Nina Larsson. Hon fortsatte utan att någon hann fråga.

– Det här med att vi i folkpartiet skulle samarbeta med socialdemokraterna, det är inte aktuellt! Kan jag säga! Det kommer inte hända!

Hon skrek.

 

Artikeln bygger bland annat på ett trettiotal intervjuer med moderater, folkpartister, centerpartister och kristdemokrater på olika positioner i olika delar av landet.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera