Dyrköpt kärnkraft
Jag kom just tillbaka från Japan. Landets samtliga 54 kärnkraftverk har stängts. Samtidigt hör jag att det nya finska kärnkraftverket i Olkiluoto som skulle tagits i bruk 2009 och kostat 3,2 miljarder euro, nu beräknas kosta uppåt 11 miljarder och tas i bruk tidigast 2018.
De båda beskeden hänger ihop. Att säkra stora, komplexa system – så att vi slipper uppleva fler härdsmältor – gör kärnkraften allt dyrare. Därför skenar kostnaderna för nya reaktorer.
För några år sedan hoppades många – däribland jag – på en renässans för kärnkraften. Stigande oljepriser och behovet att minska beroendet av fossil energi bäddade för nya reaktorer, däribland Olkiluoto (det första som började byggas i väst efter Tjernobyl) och ett par brittiska vid Hinkley Point.
Men renässansen fick pyspunka. Den statistik som sa att kärnkraft är förhållandevis säker fick sig en smäll när tsunamin slog ut reaktorerna vid Fukushima.
Olyckan blev en påminnelse om att våra sannolikhetskalkyler underskattar riskerna för »extrema händelser«. De är inte så extrema som modellerna säger; sannolikhetsfördelningarna har feta svansar. Vi har sett det på finansmarknaderna – där stora kast är långt vanligare än vad jämviktsmodellerna spår. Nu ser vi det vad gäller kärnkraften. Hittills har fem kärnkraftverk tvingats stänga på grund av härdsmälta, och ytterligare ett antal på grund av närheten till vad som bedömts som farliga reaktorer.
Betyder det att kärnkraften är osäker? Nja, globalt har den hittills förorsakat långt färre dödsfall än kolbrytning och vedeldning, och även färre än vattenkraften (dammar brister och översvämningar tar livet av tusentals).
Kärnkraften uppfattas likväl som mer otäck, eftersom härdsmältor à la Tjernobyl eller Fukushima får sådana enorma och långsiktiga konsekvenser. Därför skärps kraven. Reaktorhärden måste inneslutas, nya säkerhetssystem ska förhindra mänskliga misstag. Dagens reaktorer är därför säkrare än de gamla. Ändå händer märkliga saker, som för några år sedan då en dammsugare inne i Ringhals brann upp. Saneringen av sotet tog ett år och kostade två miljarder …
Därav ännu fler säkerhetssystem. Därav radikalt stigande kostnader. Vi vet ännu inte var elpriset från Olkiluoto kommer att landa. Men vi vet att det blir långt högre än den ursprungliga kalkylen. Kanske en krona per kilowattimme i stället för projekterade 25 öre.
Samma stegring sker i Storbritannien. Kostnaderna för Hinkley Point kommer sannolikt att tredubblas, och det ser nu ut att bli världens dyraste kärnkraftverk (hittills, är säkrast att tillägga). Den brittiska regeringen har därför måst garantera ett pris på kärnkraftsel på 95 öre (plus tillkommande inflation) 40 år framåt gentemot kraftbolaget; det är dubbelt upp mot dagens elpris.
Slutsatsen är att om ny kärnkraft skulle byggas i Sverige kommer den att kosta minst tre, kanske fyra gånger så mycket som dagens. Det är huvudskälet till att kraven på utbyggnad blivit allt tystare.
Samtidigt ökar användningen av biomassa, och priset på el från sol och vind faller. Delvis på grund av subventioner, men också tack vare snabb teknisk utveckling. Knappast någon tvivlar längre på att priset på till och med den tidigare dyra solkraften så småningom faller klart under priset på ny kärnkraft.
Kärnkraftens förespråkare framhåller att det lägre priset på förnybart är en följd av subventioner. Ja, delvis. Men priset på kärnkraftsel subventioneras ju också. Ska riskerna med en kärnkraftsolycka – inklusive evakuering och ombyggnad av hela områden (så som nu måste ske i Fukushima) – bäras helt av industrin blir det för dyrt. Tar staten över försäkringskostnaderna innebär det de facto en subvention.
Observera: Jag säger inte att jag ogillar kärnkraft. Jag säger inte att det blir lätt eller billigt att ersätta kärnkraft med förnybart. Jag vet också att el från sol och vind måste kompletteras med baskraft som finns tillgänglig oavsett vädret. Men jag säger att den svenska energidebatten bör starta om och utgå från det nya läge som råder – nämligen att kärnkraften av allt att döma håller på att prisa sig själv ur marknaden.
För övrigt rubricerade Economist sin senaste stora översikt över den globala kärnkraftsindustrin »The dream that failed«.
