Staden som Europa glömde

Text: Lina Lund

Foto: Daniel Ekbladh

Han tröttnade på skämtet för länge sedan. En grek som ska sköta ekonomin i en gammal tysk mönsterstad? Inte konstigt det går åt helvete då.

Apostolos Tsalastras, en 49-årig socialdemokratisk politiker med förkärlek för dovt kolorerade manschesterkavajer, har hört det till leda. Särskilt från journalister. Situationen är för övrigt inte särskilt rolig.

För tre år sedan blev han finanschef i Oberhausen, en kvartsmiljonstad i Ruhrområdet i västra Tyskland. I dag har staden skulder på 1,8 miljarder euro. Det blir en 8 000 euro per person ungefär. Vore det inte för de tyska regler som stipulerar att en kommun inte kan gå i putten hade staden för länge sedan tvingats lämna in en konkursansökan, som ett tyskt Detroit.

Det mesta är kört i botten.

I Oberhausens gamla kolgruvor finns inga jobb. Stålfabrikerna är tomma skal. Butikslokalerna igenbommade.

Detta alltså i Angela Merkels Tyskland, Europas enda ekonomiska stormakt, som hyllats över hela världen för urstark ekonomi och stabila finanser.

I Oberhausen är faktiskt allt upp-och-ner. För ett par år sedan hörde de av sig från Dresden, alltså gamla Östtyskland, och frågade om Oberhausen ville ha ett nödlån. Det gamla fattiga öst var plötsligt rikare än väst.

Apostolos Tsalastras tackade nej till erbjudandet.

Han sparade lite till i stället. Han har stängt två simhallar. Lagt ner tre bibliotek och några skolor också. Man slutade till och med för några år sedan plantera blommor i parkerna. Skämten om finanschefen med det grekiska namnet tilltog förstås, men vad skulle de göra? De är den fattigaste och mest skuldsatta staden i Tyskland. De har inte så många val.

Här, så nära gränsen mot Belgien och Frankrike man kan komma i Tyskland, har frågor om skuld lett till kriser och krig och elände i hundra års tid. Den lilla staden ligger i hjärtat av det Europa som om några veckor ska välja ett nytt parlament. Och här ställs gamla frågor på nytt. Vem är skuld till skulden och hur ska den betalas? Tyskland till Grekland? Väst till öst?

– Det är, säger Apostolos Tsalastras, en mycket märklig situation.

Apostolos-Tsalastras

Apostolos Tsalastras, s-märkt finanschef, sparar för att minska skuldbördan på runt 20 miljarder kronor i det ekonomiskt hårt trängda Oberhausen.

Europas öde är sammanbundet med dess inre gränser. Oberhausen, som ligger strax norr om Rhen, berättar kontinentens historia i snabbversion. Romarna bråkade här först. På 700-talet invaderade Karl den Store området och gjorde det till en del i det frankiska riket. Sedan kom de religiösa krigen, efter reformationen. I början av 1800-talet var Napoleon här och ritade om gränser.

Här i västra Tyskland går det emellertid inte att prata om politiken utan att prata om ekonomin. Industrialiseringen under 1800-talet förändrade allt. Ruhrområdet visade sig vara den perfekta platsen för att utvinna den nya tidens guld – stenkolet. Gruvorna och stålverken ploppade upp som svampar ur marken och den sömniga landsbygden i provinserna Rhenlandet och Westfalen förvandlades till ett långt bälte av städer och rök. Människor kom långväga, många ifrån Polen, för att arbeta i industrierna. Företag som Thyssen och Krupp skapades.

I Oberhausen hette det stora bolaget Gutehoffnungshütte – hoppets hytta. Optimismen spirade. Ruhr förvandlades till Tysklands industricentrum. När första världskriget bröt ut hade tyskarna en hel region fylld av vapensmedjor att hämta kraft ur. Från Ruhr skickades kanoner över Rhen till västfronten. Tyskland förlorade ändå kriget.

I det Europa som i dag präglas av diskussioner om nödlån från de rika länderna i norr till de skuldsatta i söder klingar resten av Ruhrs historia bekant. Efter första världskriget belades tyskarna med stora krigsskadestånd. Fransmännen var emellertid skeptiska till att pengarna faktiskt skulle betalas ut. Så i januari 1923 gick franska och belgiska trupper in i Ruhrområdet med motiveringen att säkerställa transaktionerna. Tyska arbetare strejkade i stora skaror, vilket bidrog till den väldiga inflationen i landet. Och först efter att ockupationen upphört kunde industrierna runt Oberhausen åter bli motor i tysk ekonomi.

Fast då upprepades ungefär samma historia en gång till. Tyskland rustade i Ruhr, krigade under Hitler. Och förlorade.

Därför följdes andra världskriget av stora diskussioner om vad man skulle göra med Ruhr. De allierade var oense. Mycket var redan sönderbombat, men alla såg regionen som potentiellt farlig – och ekonomiskt fördelaktig att ha intressen i. Sovjet ville dela området i fyra delar, som man gjort med Berlin. Frankrike tyckte att Ruhr borde vara en egen stat, men mycket svag. Britterna, som förespråkade att det skulle införlivas med Tyskland, vann. Men tyskarna tvingades gå med på att en internationell myndighet reglerade produktionen i stålverken och satte priser under världsmarknadens. Ända fram till 1952, då man fann en ny lösning på de infekterade konflikterna om regionen – kol- och stålunionen. Alltså det fördrag som senare utvecklades till EU. Utan Ruhr, kan man säga, hade det inte funnits något att gå och rösta om den 25 maj. Här har man alltid varit i centrum.

När nostalgiska Oberhausenbor talar om »de gyllene åren« är det femtio- och sextiotalen de syftar på. Hela Ruhr växte så det knakade, städerna sträckte ut sig mer och mer och bildade till slut en enda jättestad. Hit flyttade arbetare från hela världen. Apostolos Tsalastras föräldrar, till exempel. De lämnade Grekland i början av sextiotalet och slog sig ner i staden Hilden, där Apostolos kom till världen och växte upp. I takt med att han blev äldre gick det allt sämre för fabrikerna. Kolet började sina, marknaderna efterfrågade andra typer av varor och produktionen flyttade till låglöneländer. Sedan 1960 har invånarantalet stadigt minskat i Oberhausen.

Oberhausen-2

Det nedlagda kolreningsverket Zollverein är numer industrimuseum och världsarv. Kullarna som syns är inte naturliga – de är slagghögar från kolgruvorna.

På nittiotalet blev krisen i kol- och stålindustrin akut. Med några få års mellanrum slog Gutehoffnungshütte och ytterligare en större industri igen portarna. Totalt har 50 000 jobb i den tunga industrin försvunnit bara i Oberhausen, vilket alltså motsvarar närmare en fjärdedel av stadens befolkning. Ruhrområdet präglas i dag av arbetslöshet, krympande skatteunderlag och en befolkning som packar och flyttar om den får chansen. Det som en gång var motorn i tysk ekonomi är nu en skrothög, bokstavligt talat. Stålskelett sticker upp ur marken här och var. I grannstaden Essen har de byggt om ett koltvätteri till museum över regionen. Ulrich Borsdorf, professor i historia och tidigare chef på museet, säger:

– Området dominerades under så lång tid av en och samma industri. Oberhausen skapades ju under industrialiseringen, innan fanns ingenting där. Det var en monokultur som på plantagen i Sydamerika. Under femtiotalet var Ruhr rikt och Bayern fattigt, nu är det tvärtom.

Det är det här som är det riktigt intressanta.

Tyskland är inte samma land som för tjugofem år sedan.

Tittar man historiskt, vilket det finns skäl att göra några veckor före ett val till europeiska parlamentet, är den ekonomiska utvecklingen i Tyskland häpnadsväckande. Och utmanande. När muren föll fruktade Frankrike och Storbritannien just det som har hänt de senaste åren. Att Tyskland åter skulle bli kontinentens stormakt. Först efter stort motstånd gick fransmännen och britterna 1990 med på att de två tyska staterna skulle få återförenas.

I dag är Berlin Europas huvudstad. Inte Bryssel och knappast Strasbourg. Inte heller London eller Paris, som har förlorat i politisk och ekonomisk betydelse sedan finans- och eurokrisen. Europa styrs åter från Tyskland. Landets ekonomiska framgångar har beundrats. Arbetslösheten är hälften av genomsnittet i eurozonen – 5,1 procent jämfört med 12,1 – och staten visar budgetöverskott för andra året i rad. Det är Angela Merkel som ger klartecken när nya räddningspaket eller åtstramningsprogram ska sjösättas. Inte konstigt att tidningen Forbes år efter år listar henne som världens mäktigaste kvinna.

Men samtidigt som Merkel har fullt upp med att säkra euron och förhindra en »Grexit« växer en intern skuldkris på hemmaplan. Oberhausen toppar listan över Tysklands skuldsatta städer visar en rapport som Ernst & Young – eller EY som revisionsfirman heter nuförtiden – har tagit fram. Men man är långt ifrån ensamma om att i princip vara bankrutt. Rapporten väcker fler frågor om hur det står till med ekonomin i de tyska kommunerna. Medan tyska staten redovisar budgetöverskott för andra året i rad, plustillväxt och sjunkande arbetslöshet, kämpar ytterligare ett fyrtiotal tyska storstäder med växande skuldberg.

Kommunernas skuldsättning har ökat dramatiskt de senaste åren och landar nu på närmare 50 miljarder euro. Värst är situationen i Ruhrområdet som utgör Europas största storstadsområde efter London och Paris. Essen, Duisburg, Dortmund och Köln har alla stora problem. I Duisburg, som ligger alldeles intill Oberhausen, har grävskoporna börjat jämna övergivna hus med marken. I stadsdelen Bruckhausen river man 200 trevåningshus från förra sekelskiftet.

Det är alltså inte längre i forna DDR som de fattigaste och värst skuldsatta städerna ligger utan i gamla Västtyskland. Dresden och Wolfsburg, till exempel, saknar helt skulder.

Sett i det ljuset är Oberhausen och Ruhr intressanta. För i skuggan av framgångarna har de interna styrkeförhållandena i Tyskland ändrats. Snabbt.

Det är inte direkt livat i Oberhausens centrum en lördagsförmiddag i februari. Huvudgatan Marktstrasse är folktom. Förutom några en-eurosbutiker som lockar med varor till mycket låga priser gapar butikslokalerna tomma. På trappan till Siegessäulestatyn, en sliten kopia av förgyllda originalet som står i Berlins Tiergarten, sitter femtonåringarna Francisco och Holger och dricker varsin energidryck. De väntar på att något ska hända – och på att få flytta härifrån.

– Det är det första man lär sig när man växer upp i Oberhausen, säger Holger.

Oberhausen-3

Kneipen Tip Top i Oberhausen, klockan halvfyra. Ölen kostar en euro styck och bartendern markerar antalet med ett streck på glasunderlägget. Männen spelar tärning om vem som står för nästa runda.

På en urinoar ett stenkast längre bort har någon spraymålat »Das Deutsche Detroit«. Tidningen Der Spiegel har liknat situationen i väst med den i öst direkt efter murens fall: gråa byggnader, fasader som förfaller, hål i gatorna, hopplöshet – ett DDR för 2010-talet. Det är inte direkt så folk världen över är vana att betrakta Angela Merkels Tyskland.

Som på så många andra krisande orter har lokalpolitikerna läst den amerikanska professorn och ekonomen Richard Floridas bästsäljare »Den kreativa klassens framväxt«. Florida driver tesen att städer som lyckas locka bland annat konstnärer, studenter och unga entreprenörer ofta är ekonomiskt framgångsrika.

Från Ruhrområdet sneglar man mot Berlin som snabbt förvandlats från delad stad med usla finanser till hypergentrifierat mecka för konstnärer, it-entreprenörer och riskkapitalister. Om huvudstadens borgmästare Klaus Wowereit lyckades bli världskändis genom att mynta sloganen »Berlin – fattigt men sexigt« borde väl Ruhr kunna locka en och annan kreativ person till de övergivna industribyggnaderna?

Oberhausen har försökt den vägen. Varje år har man en omtalad kortfilmsfestival och ett av stadens landmärken – den gamla gasklockan – har byggts om till konsthall. Men den kreativa vägen är inte självklart en framgång. Agnieszka Wnuczak, en konstnär som faktiskt har flyttat in till Oberhausen, pekar på ett reellt problem som inte försvinner så lätt.

– Visst är hyrorna låga och visst finns det gott om övergivna lokaler som konstnärer älskar. Men det finns inga som helst pengar till kultur. Det är tomt i kassorna och investerare kommer inte hit, säger hon.

Bristen på pengar, det går inte komma från den.

Oberhausen-4

Samtidigt som tyska staten visar upp starka finanser förfaller stora delar av kvartsmiljonstaden Oberhausen.

Apostolos Tsalastras rättar till de svarta glasögonen och spänner ögonen i affischen med texten »Oberhausen – idéer och visioner«. Han sitter på sitt kontor uppe i det tjusiga art deco-stadshuset. När journalister frågar honom varför han orkar kämpa på i motvinden brukar han svara att han gick med i socialdemokraterna som tjugoåring för socialpolitikens skull. Han vet att uppgiften är otacksam. Tidningen Bild frågade häromåret om han var masoschist. Själv är han som sagt trött på skämten om ett tyskt Grekland:

– Medierna älskar att göra sådana jämförelser, men det är en falsk bild. Det går överhuvudtaget inte att jämföra situationen i Oberhausen med den i Grekland eftersom ingen tysk behöver leva under gränsen för existensminimum. Tyskland är en välfärdsstat, i Grekland tvingas människor leva på gatorna. De har ingenting.

Han vill hellre tala om framtiden.

– Man måste se Oberhausen som en del av Ruhrområdet, säger han. Vi har fem miljoner invånare i praktiken. Man vet inte alltid vilken stad man befinner sig i. På ena sidan gatan ligger Oberhausen, på den andra Duisburg. Det är en styrka vi kan använda oss av.

Framtiden ligger i Oberhausens fall fem år bort. 2019 avskaffas den så kallade solidaritetsskatten som alla kommuner i forna Västtyskland betalar till städer i forna Östtyskland. Skatten infördes i samband med återföreningen för att jämna ut de då gigantiska skillnaderna i levnadsstandard och infrastruktur mellan öst och väst. De senaste åren har kraven från väst att avskaffa skatten successivt stigit i styrka. Oberhausen har sammanlagt fört över 270 miljoner euro till städer i öst.

– Vi måste alltså skuldsätta oss för att betala pengar vi inte har till städer som i dag är helt skuldfria. Och sedan betala ränta på lånen. Andra regler borde gälla för städer som Oberhausen som har en dålig ekonomi, säger Apostolos Tsalastras.

Det nya Tyskland är inte bara en rik stat där människor klagar över att behöva skicka pengar söderut till krisländer som Grekland och Spanien. Det nya Tyskland är också en delad nation där öst har blivit rikare.

I förra veckan gav den så kallade Trojkan klartecken för ett nytt nödlån till Grekland. De tyska skattebetalarna är allt annat är förtjusta. Men Apostolos Tsalastras, finanschefen med det grekiska namnet, är mer bekymrad över hur han ska få den egna stadskassan att gå ihop.

Om sex veckor är det val till parlamentet i Bryssel.

Han säger:

– Det är en mycket märklig situation.

Fakta | Val till EU-parlamentet

7 maj. Partiledardebatt i riksdagen inför europaparlamentsvalet.

22 till 25 maj. 751 ledamöter från 28 länder röstas fram.

Juni. Ledamöterna i det nyvalda parlamentet möts och bildar partigrupper.

Första veckan i juli. Det nya parlamentet sammanträder för första gången.

14–17 juli. Efter att stats- och regeringschefer har föreslagit vem som ska bli EU-kommissionens nya ordförande röstar europaparlamentet.

1 november. En ny EU-kommission med 28 ledamöter finns på plats.