Minnesord

Birgitta Valberg

Skådespelare, dog den 29 mars, 97 år gammal.

»Men kära fru Valberg«, sa Dramatenchefen Pauline Brunius när hon fått reda på att elevskolestudenten Birgitta Valberg var gravid. »Barn skaffar man sig på toppen av sin karriär!«

Birgitta Valberg växte upp på Lidingö som barn till två lärare. Med dem var hon ofta ute och botaniserade bland växter, de hade ett enormt herbarium hemma. Hon åkte skidor på vintrarna och spelade tennis på somrarna och var rätt bra på det, vann flera tävlingar. Och så spelade hon teater i skolan. Men det var naturligtvis en alldeles för osäker framtid. Så hon gick en utbildning i maskinskrivning och stenografi på Byggnadsstyrelsen, för säkerhets skull, men hon kände alldeles tydligt att det inte var vad hon ville. När hon bestämde sig så bestämde hon sig fort. Hon sa till sin man Hans Hansson: »Från och med nu ska jag ägna mig åt teater.«

Och det gjorde hon. Det spelade ingen roll att hon ännu inte var på toppen av sin karriär när hon fick barn – hon skulle komma att få tre stycken – för hennes make tog hand om dem medan hon repeterade eller spelade eller var ute på turné. Hon spelade med stor pondus och en drottninglik aura, och fick snart den där rösten med vilken hon »skulpterade världar av dramatikens ord«, som dramatenchefen Marie-Louise Ekman formulerade saken. Men regissörerna märkte snart att hon kunde spela arbetarkvinnor också, och efter det blev hennes repertoar av gestaltningar allt bredare. Hon blev en av våra största skådespelerskor och hann med inte mindre än 137 roller under sina 56 år på Dramaten. Ut­över det gjorde hon också massor av film, tv och radio.

Hon fick en Guldbagge 1977 för sin huvudroll i filmen »Paradis« där hon spelade mot Sif Ruud. De två skulle spela mot varandra igen 1996 i en oförglömlig uppsättning av Kristina Lugns »Idlaflickorna«. Andra kommer ihåg henne från tv-dramat »En handelsresandes död« eller den första Beckfilmen »Mannen på taket«. Dessutom var det hon som gjorde rösterna när rumpnissarna sa »voffö då då?« i munnen på varandra i Tage Danielssons filmatisering av »Ronja Rövardotter«.

Hon jobbade med Olof Molander, Alf Sjöberg, Ingmar Bergman, Bo Widerberg och Gunnel Lindblom och oerhört många andra, regissörer med helt olika temperament, metoder och visioner. De tyckte om henne allihop, för hennes helt naturliga jordnära sätt som människa och hennes professionalitet i yrket. Hon hade det liksom både i kroppen och i huvudet.

Hon var väldigt noggrann med analysen – i hennes tolkningar var det aldrig något som »bara hände«. Allting måste ha en orsak, och allting måste ha en riktning. Fanns det något ställe i texten som hon inte greppade helt så gick hon till källorna. Gällde det till exempel en översatt text slog hon upp sidan på originalspråket för att se om hon kunde hitta några nycklar där.

Men hon hade också en intuitiv förståelse för människor, och det var nog det som gjorde att hon gick rakt ut till publiken, oavsett om det var i en teatersalong eller genom radion eller vad det nu var. Publiken kände att de kunde lita på henne. Hon gjorde inga falska porträtt, utan hon skildrade hela människor.

Hon blev kvar på Dramaten i yrket och hon blev kvar i Lidingö privat. Hon fortsatte intressera sig för växter, nu de egna växterna hemma i villaträdgården. Hon tyckte om att stå vid havet och känna vinden blåsa i håret.

Men i stor utsträckning så var hennes yrke hennes liv, och hon slutade egentligen aldrig med det. När hon lämnade villan och flyttade in på ett äldreboende fortsatte hon ge föreställningar varje vecka i entréhallen. Hon läste dikter, och det var väldigt uppskattat. Hon såg allt sämre, men hon hade en ganska stor repertoar av dikter som hon hade memorerat: Pär Lagerkvist, Hjalmar Gullberg, Karin Boye och Edith Södergran. Ett av hennes paradnummer var Södergrans »Triumf att finnas till…«, den som slutar: »Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen /och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck«.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera