Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kommentar

Hälften vågat

Den sågade Grace Kelly-filmen är ett hoppingivande haveri.

Inget kan väl döda ett verk så brutalt och effektivt som högt ställda förhoppningar vilka inte låter sig infrias, på samma sätt som ett redan i förväg dödförklarat alster kan glimma till i de låga förväntningarnas sken.

Kanske kan det förklara att min upplevelse av den totalsågade »Grace of Monaco« inte var fullt så plågsam.

Eller så är det bara att min tilltro till genren »verkliga människor på film« redan är rätt låg. Alla dessa skildringar som på senare tid invaderat vita duken – Diana, Steve Jobs, Yves Saint Laurent – vad ger de väl mer än ett matlagningsprogram på tv? Egentligen.

När den brittiske kritikern Peter Bradshaw jämför Grace Kelly-filmen vid en 104 minuter lång (men ytligare) Chanel-reklam kunde detta lika gärna vara en beskrivning av hela biografiska genren. Eller ska vi kalla den biopic-sjukan.
För hur ofta blir det en verklig film om en verklig person, och inte bara en imponerande uppvisning i rekvisita, och i bästa fall också en uppvisning i en skådespelares hantverkskunskaper? Inte ofta alls.

Ta exempelvis filmen »Yves Saint Laurent« som fortfarande rullar på svenska biografer. Pierre Niney får med sig modeskaparens spattiga blyghet och nervösa lugn, ner till minsta tics. Men det räcker inte för att man ska förstå en person som var lycklig högst två gånger per år.

Då behövs en analys, en regissörshand, en konstnärlig idé.

Det är som om den biografiska fiktionen överlämnat sig helt åt eftermälet – alla vill väl se en film om Yves Saint Laurent, Diana, Grace Kelly? Och dessutom behövs inget dyrt pr-maskineri när det alltid är någon närstående som rasar och får folk att sensationslystet inta biosalongerna.

Nu är Grimaldi-barnen upprörda förstås. De kallar »Grace of Monaco« en fars, och delvis har de ju rätt. Filmen som skildrar sextiotalets politiska kris mellan Monaco och Frankrike och samtidigt spelar upp ett furstligt äktenskap i implosion, är historiskt intressant men (ofrivilligt) komiskt. Platt dialog, löjlig spionplot och felplacerad sentimentalitet. Vem orkar plocka upp näsduken när Grace Kelly, spelad av Nicole Kidman, i ett snömosigt tal ömmar för det godhjärtade folket i Europas mesta skattesmitarparadis?

Paradoxalt nog inger Olivier Dahans film också hopp. Här finns spår av ansatser. Till exempel att han törs hålla sig kvar i närbilderna. Att han i bildspråket ser ut att vilja frammana det gamla Hollywood – och åskådarens känslor – på ett sätt som påminner om Douglas Sirks hypermelodramatiska 50-talsfilmer. En kommentar till Monacos vägran att ja … släppa den gamla världen?

Sen får man vara glad för det lilla. Trots att Grace Kelly på grund av sina plikter som furstinna tvingas säga nej till Hitchcock och Hollywood som erbjuder henne en roll i »Marnie«, blir »Grace of Monaco« tack och lov inte en utsaga om hennes duglighet som mor (som vår egen hyllade »Monica Z«).

Kanske kan detta haveri till film till och med föra den biografiska dussingenren något myrsteg framåt.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera