Priset för fred

Text:

Foto: Jack Guez/tt

För den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu är ingen lösning också en slags lösning. När Palestinas president Mahmoud Abbas meddelade att han ämnar ingå i en samlingsregering med Hamas erbjöds Israel en bekväm väg ut ur fredsförhandlingarna. För Hamas är terrorister – i alla fall enligt EU och USA – och sådana kan man inte gärna köpslå med.

Hoppet hade gått ur förhandlingarna långt tidigare, men med hjälp av Hamas kunde Netanyahu skaffa sig en ursäkt. Förra veckan nåddes deadlinen för en överenskommelse, utan någon överenskommelse. Parterna har inte heller enats om att förlänga samtalen. För John Kerry är detta naturligtvis en rejäl prestigeförlust. Han har investerat en stor del av sin tid som utrikesminister i att nå någonvart i frågan.

Det är å andra sidan inte Kerrys fel. Att överhuvudtaget övertala parterna om att återuppta förhandlingarna var en bragd av honom – ett resultat av enträget arbete och en mängd personliga möten med respektive ledare. Men väl vid förhandlingsbordet saknade Kerry mandat att tvinga Israel till en kompromiss, säger Per Jönsson, redaktör på Utrikespolitiska institutet.

– Obama har varken vågat eller kunnat låta Kerry sätta ordentligt tryck på Israel, som att hota med konsekvenser eller avbryta något samarbete.

Utan påtryckningsmedel har Kerry inte kunnat ge Israel några egentliga incitament för att nå en lösning i förhandlingarna. Status quo funkar ju rätt bra i alla fall för den israeliska regeringen. Den kan nu fortsätta att utöka sin ockupation på Västbanken, där det i dag bor runt 550 000 israeler i illegala bosättningar – dubbelt så många som för 20 år sedan.

Från början hade Kerry en egen plan som han hoppades skulle kunna få saker och ting att lossna. Tanken var att köpa ut ­palestinierna. Med hjälp av pengar från USA, EU, FN och privata fickor skulle man skapa en Marshallplan för Västbanken. I utbyte mot att man gick med på Israels krav skulle investeringar, arbeten och till och med en internationell flygplats följa. Men i slutändan fick Kerry inget stöd för sina planer, vare sig från Obama eller kongressen. Plötsligt var utrikesministern tillbaka på ruta ett.

Antagligen kommer det fler förhandlingar, liksom det gjorde efter att de strandade sist, år 2010. Men Per Jönsson är inte ensam om att göra bedömningen att Israel redan har »vunnit«. Netanyahu har tiden på sin sida. För varje månad som går ökar Israel sin utbyggnad av bosättningarna på Västbanken, en process som redan gått långt.

– Det finns inte längre några fysiska förutsättningar för en tvåstatslösning, även om man fortfarande pratar om en sådan. Det har blivit något av ett mantra. Men det har inget med verkligheten att göra.

På lång sikt kan det bli Israel, inte väst, som köper ut palestinierna. Under de kommande tio åren kommer Israel, tippar Per Jönsson, att erbjuda palestinierna en stor penningsumma – »säg 1 miljon dollar per familj eller individ« – för att flytta därifrån. Ganska många skulle flytta till Jordanien där det redan bor en hel del palestinier. Alla lär förstås inte gå med på en sådan deal, men de som väljer att stanna kvar får det ännu svårare att hävda sin rätt.

– Det är en lösning som har en del politiskt stöd i Israel och det är nog, tyvärr, så allt det här slutar. Jämfört med vad Israels försvar och ockupationspolitik kostar så är det ett relativt billigt alternativ. USA skulle knappast heller ha något emot en sådan lösning, den måste bara förpackas på rätt sätt, säger han.

Bakgrund | Konflikten fortsätter

Palestina har varit besvikna på att Israel inte släppt en fjärde och sista grupp palestinska fångar enligt en tidigare överenskommelse. Israel har fortsatt att planera och annonsera för nya bosättningar under förhandlingarna. Man har också vänt sig mot Israels krav på att erkännas som en »judisk stat«. Israel, å sin sida, är kritiska till försoningsavtalet mellan Fatah och Hamas. Man har också upprörts över att Palestina lagt in ansökningar om medlemskap till FN-organ för att stärka sin internationella status.

Rättelse: I en tidigare version av den här artikeln angavs att det finns 550 000 illegala bosättningar på Västbanken. Rätt ska vara att det där bor 550 000 människor i illegala bosättningar.