Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

En förljugen firmafest

Alliansens pastelliga atmosfär av frikyrklig firmafest har förlorat sin dragningskraft. Bland annat för att trevnaden numera känns så förljugen.

Fredrik Reinfeldt varnade i söndagens Agenda för det skräckscenario som väntar oss om alliansen förlorar riksdagsvalet. Statsministern vittnade om hur regeringsbildningar gick till i vår mörka politiska forntid. Han berättade om skumma, nattliga förhandlingar mellan politiker som varken hade soffmyst eller grillat korv tillsammans. Det var en skakande historia om »dörrar som smällde« och »människor som skrek på varandra«.

Med alliansen kom idealet att det ska vara mysigt att regera landet tillsammans och det är det statsministern hoppas ska bära borgerligheten genom natten. Veckans allianskonvent gjorde inte borgerlighetens politiska dagordning mycket tydligare men vi fick i alla fall ett nytt avsnitt av den förr så populära serien »Fredrik, Annie, Jan och Göran är glada kompisar«.

Problemet är att alliansens pastelliga atmosfär av frikyrklig firmafest har förlorat sin dragningskraft. Bland annat för att trevnaden numera känns så förljugen. Under EU-valrörelsen var det tydligt hur befriande småpartierna tyckte det var att få slippa enighetens tvångströja och bedriva egna kampanjer igen. På valnatten fick centerpartiet och kristdemokraterna äntligen något, om än litet, att glädjas åt och framgångarna smakade inte precis sämre av storebror moderaternas pinsamma nederlag.

En och annan centerpartist måste avundsjukt ha tänkt på vänsterpartiet, miljöpartiet och för den delen feministiskt initiativ, som får ha det sådär fritt hela tiden. Eftersom de inte gör anspråk på rödgrönt mys behöver de inte respektera socialdemokraternas övertygelse om att politiska förslag inte får väcka anstöt. Vänsterpartiet kan storma mot välfärdskapitalister, miljöpartiet får avsky bensin och kärnkraft, och feministiskt initiativ behöver inte respektera överskottsmålen. Om de sätter sig och förhandlar kommer de definitivt att slänga i dörrar och skrika på varandra men väljarnas skräck inför sådana känslor tycks vara mindre än vad statsministern hoppas. Att döma av EU-valresultatet är det inte samstämmig försiktighet väljarna längtar efter 2014 utan ideologisk övertygelse. På den rödgröna sidan finns nu tre tydligt ideologiska partier som kompenserar för socialdemokraternas slätstrukenhet, och bortom blocken finns sverigedemokraterna.

Inom allianspartierna har däremot all ideologisk utveckling kvävts av idén om en enad borgerlighet. Vad de borgerliga partierna historiskt haft gemensamt är framför allt viljan att bryta den socialdemokratiska särställningen i svensk politik. Det jobbet klarade de av på två mandatperioder, då tre s-ledare hann avverkas. De borgerliga har också förbundits av ambitionen att, i varierande utsträckning, vilja avsocialisera landet. Sverige är i dag ett högst osocialistiskt land. Det finns helt enkelt ingenting kvar att kämpa för inom ramen för en gemensam borgerlighet. Därför kommer ett fortsatt borgerligt idéarbete aldrig att ge mycket större förslag än något litet skatteavdrag här eller där. De borgerliga partierna skulle må bättre av att få sköta idéarbetet på egen hand. Då skulle, till exempel, folkpartiet kunna ta strid för fungerande socialförsäkringar, centerpartiet mot idén om att den fortsatta avfolkningen är samhällsekonomiskt nödvändig och kristdemokraterna stå på sig som icke-liberaler. Det skulle bli möjligt att rösta för olika slags borgerliga idéer om samhället. Nu är de borgerliga partierna, med sina djupgående historiska skillnader, på väg att lösas upp i ett enda stort principlöst maktparti. Det är dåligt för borgerligheten och framför allt för den politiska debatten.

Inför höstens val kan borgerligheten inte göra så mycket mer än att låtsas ha det mysigt i alliansen och försöka skrämma väljarna med rödgrönt eftervals-kaos. Det är allt som finns kvar och det är för sent att ändra på den saken. Men efter valet borde de borgerliga partierna rimligen inse att alliansen har gjort sitt jobb, att det är dags att gå vidare och återuppfinna sig själva. Det behöver inte vara dåligt att slänga i dörrar och att skrika på varandra. Det kan tvärtom vara ganska sunt. Politiken behöver konflikter för att utvecklas.

 

För övrigt borde veckans nyhet om att en fransk tidigare Syrienkrigare erkänt sig skyldig till attentatet mot ett judiskt museum i Bryssel bli en väckarklocka. Säpo räknar med att minst 75 svenskar har anslutit sig till kriget i Syrien, den nu främsta globala grogrunden för våldsam islamistisk fanatism.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera