En regissör och hans Gentlemen

Text:

Foto: Caroline Tibell

Det är 1970-talets sista skälvande år.

Politikerna i den borgerliga regeringen kämpar för sina liv och de unga för sina ockuperade hus.

Ingemar Stenmark tar hem sin tredje raka alpina seger i världscupen.

Man kan fortfarande försörja sig på att sälja frimärken.

På Hornsgatan 29 C i Stockholm, inträngd mellan filatelister och cigarrhandlare, ligger den numera famösa paradvåningen med sina tysta serveringsgångar, inrökta sammetsgardiner, gipsbyster. Författaren »Klas Östergrens« och bröderna Henry och Leo Morgans tillhåll. Det är här de isolerar sig från världen för att ägna sig åt den stora Konsten, när de inte dricker sig berusade med kvarterets sliriga småföretagargarde vill säga: Pavan, Hälardrottningen, Varg-Larsson.

Handlingen i Klas Östergrens kultroman »Gentlemen« har 35 år på nacken.

Världen är en annan nu.

Abba-Benny har smällt upp ett hotell à la française på Mariatorget, ett stenkast från den lugubra våningen.

Miljömärkta kanadensiska räkor på menyn.

Sportbilar på gatan.

Det är i början av juni. Det solälskande folket trängs på hotellets uteservering. I den ödsliga barlobbyn, längst in i ett hörn, läppjar Mikael Marcimain på rosé. Regissören som hyllats för tv-serierna »Lasermannen« och »Upp till kamp«, och fått rejält med uppmärksamhet för filmen »Call Girl«. Någon har kallat honom vintageproffs, för hans förkärlek för rekvisitatunga och visuellt mustiga sjuttiotalsdramer.

Denna folkets Ruben Östlund gillar att dra på, men vill säga något om samhället också.

Föga förvånande är det Marcimain som står bakom filmatiseringen av Klas Östergrens »Gentlemen«, höstens kanske mest emotsedda kulturhändelse.

– Är man så jävla dum så man tar sig an en sån firad bok, då kan det bara gå åt helvete, säger han och skrattar.

Å andra sidan borde han vara van vid blåtiror vid det här laget. Bara ett år har gått sedan man klippte bort scenen i hans spelfilm »Call Girl«, som visar en sexköpande statsminister i 1970-talets bordellskandal. Kritikerna hävdade att det var ett porträtt av Olof Palme – och därmed förtal. Debatten som föregick klippet var enorm.

– Det var ingen riktig debatt, det var ett ensidigt informationsflöde, säger han.

Egentligen skulle det inte alls ha blivit film för Paul Mikael Maurice Marcimain.

Han föddes 1970. Växte upp i Vasastan i en i alla fall till hälften kulturintresserad familj – hans mamma släpade runt honom på stadens teatrar och museer. Pappan är från Guadeloupe, ön i Karibiska havet som lyder under Frankrike, och Mikael sattes i helfranska skolan på Stora Essingen. En skola med högpresterande elever. Han gick motsvarande ekonomisk linje och tänkte börja på Handels som alla andra, men ändrade sig i sista sekund. Vad hade han där att göra? Han älskade ju film. Det blev filmvetenskap på Kulturvetarlinjen i stället. Lite ströjobb i olika bok- och filmaffärer, och elev på Stockholms filmskola.

Därefter åtta nio år som regiassistent på SVT. Det var där han lärde sig hantverket på riktigt. Han erbjöds göra entimmesfilmen »Brustna hjärtan« för SVT Drama, varpå det blev några produktioner till, innan hans genombrott med »Lasermannen«. Att Mikael Marcimain fick regissera Gellert Tamas populära journalistepos om Lasermannen var mest en tillfällighet: en producent kände författaren. Det skulle bli ett lyckokast. 2005 sändes den i SVT – folket bänkade sig framför de tre nittio minuter långa avsnitten, och Leif GW Persson kallade den »den bästa polisfilm som producerats i Sverige«.

2006 vann den pris för bästa tv-drama på Kristallengalan.

David Dencik gestaltar enstöringen John Ausonius, och Sverrir Gudnason syns också i en mindre roll, båda skådespelare som Mikael Marcimain arbetat med sedan dess. Stallet har fyllts på med sådana som Ruth Vega Fernandez och Simon J Berger. De är del av det regissören kallar sin filmfamilj. Där ingår exempelvis också rollbesättaren Jeanette Klintberg – som dessutom är hans fru – och den internationellt uppmärksammade filmaren Hoyte van Hoytema.

mikael_marcimain01

»Lasermannen« blev en regelrätt tittarsuccé. Det blev inte tv-serien »Upp till kamp«, skildringen av några proggkids uppgång och fall i 1960- och 70-talets Göteborg.

Tittartappet blev nyhetsstoff: en halv miljon såg första avsnittet, det andra sågs av 50 000 färre. Men de som följde dramat – fyra nittiominutersavsnitt, alltså motsvarande fyra långfilmer – hyllade det. Kritikerna gick närmast i taket. Duon Mikael Marcimain och Peter Birro, som stod för manus, överöstes med lovord.

Det här var 2007, svensk kvalitets-tv var inte ett begrepp. Och så plötsligt detta: komplexa karaktärer som man orkade engagera sig i – arbetargrabben Tommy, överklassonen Erik, Joan Baez-kopian Lena och studenten Rebecka. Personer som dessutom pratar som folk gör mest, inte som man gör på Dramaten.

Hoyte van Hoytemas förtätade bildspråk gjorde också sitt, uppblandat med journalfilmer från Arendalsvarvet, ockupationen av Hagahuset och IB-affären vid Sahlgrenska. En verkligt lyckad mix av fiktion och verklighet, alltså.

Något långt ifrån alla skulle tycka om »Call Girl«, som hade premiär 2012.

Marcimain ville göra en fiktiv omtagning av Geijeraffären som briserade i mitten av 70-talet då justitieminister Lennart Geijer och andra politiker anklagades för att ha gått till unga prostituerade. Han ville berätta historien ur två fjortonåriga flickors perspektiv. Rent kritikermässigt fick den höga betyg, men det som sedan följde var rätt hätskt. Och således klipptes den kritiserade hotellscenen bort, där filmens statsminister, spelad av Magnus Krepper, köpte sex av fjortonåriga Iris.

Det lär inte bli samma ståhej kring hans filmatisering av Klas Östergrens »Gentlemen«.

Historien om författaren »Klasa« som flyttar in i bröderna Henry och Leo Morgans luggslitna arvegods på Hornsgatan och dras in i mystiska underjordiska skattjakter, är trots allt en skröna. Även om den, som alltid i Östergrens värld, utspelar sig med den skränande verkligheten som fond. En nyckelscen i boken, och i filmen, visar hur polisen 1978 stormar det ockuperade kvarteret Mullvaden på Södermalm.

Drömmar som krossas och hopp som grusas i landet Sverige.

Vad som skulle kunna hända är att alla de som en gång läst och älskat Klas Östergren – han kallas inte generationsförfattare för inte – protesterar. Att de inte tycker att Marcimains Morgan-bröder stämmer med deras. Att de inte ser Henry – boxaren, pianisten, dandyn, i David Dencik, eller Leo – underbarnet, poeten, mentalpatienten, i Sverrir Gudnason.

Snubbigt värre, lär någon också tycka.

Men klagomål från Klas Östergren på manuset lär han slippa. Det är författaren själv som skriver. En tredje omskrivning av romanen alltså – uppföljaren »Gangsters« som kom 2005, sköt som bekant hela historien i »Gentlemen« i sank.

Under Marcimains och Östergrens manusövningar – ofta tolv timmar långa pass, ibland på författarens gård i Skåne – har Marcimain visat sig vara den ortodoxe, den som velat behålla mest.

Filmens öppningsscen börjar snarlikt romanen. En blåslagen Klas Östergren hukar i våningens mörker. Bröderna Morgan är mystiskt försvunna. Och så hörs de klassiska raderna, något omformulerade: »Det är ett stilla vårregn som rasslar över Hornsgatan denna stund, Barnens år, valåret 1979.«

Mikael Marcimain minns vilken effekt »Gentlemen« hade på honom när han läste den första gången. Han var 15 år.

– Hela min världsbild öppnades upp när jag läste romanen. På ett sätt var han min inkörsport till svensk nutida litteratur. Jag tyckte att han var extremt visuell. Jag hörde Bowie när jag läste hans »Fantomen«. Rent geografiskt blev Stockholm tydligt för mig – Lilla Essingen, Stora Essingen och mina kvarter som jag plötsligt fick en ny blick på.

Att Marcimain och Östergren har slagit sina påsar ihop är inte så konstigt. De delar samma perforerande blick på samhället. Den saknar sällan humor men får ändå betraktas som ganska svart. Filmen »Gentlemen« lyfter fram det komplexa i skrönan om Henry Morgans äventyr.

– Det finns en botten i Klas romaner som är otroligt politiskt laddad, och det märker jag nu när jag läst om »Gentlemen«. Plötsligt såg jag lite mer grejer än gamänger som boxades och reste till Paris. Framför allt i uppföljaren »Gangsters«, där blir hans mörkare undertoner mycket tydligare, vilket färgat av sig på filmen. Vi har inte förstärkt romanen, snarare förstärkt det Klas själv ville berätta om då. Han var ganska besviken på reaktionerna: att den blev mottagen som en ren underhållningsroman som var så himla skoj.

Fast någon dysterprick vill Mikael Marcimain ändå inte se sig som.

– Jag försöker alltid ha en viss humor i det jag gör. Även om den är väldigt subtil eller svår att se, så finns det ett sorts intresse för det dråpliga hos människor. Det blir lätt så pretentiöst annars.

Marcimain går mest på känsla. Samhällskritiken är alltid närvarande, alltid igenkännbar men sällan konkret. I stället lämnas man med känslan av att bli snuvad av makten utan att veta det. Non videre sed esse, att verka utan att synas, är också ett tema i »Gentlemen«. Människorna är fångna i ett slags kroppslöst maktsystem vi knappt kan ana, än mindre ta oss ur. Marcimain och Östergren delar ett behov: att ta ner landet Sverige från sina höga hästar.

– Jag har inte haft nån agenda att påstå nåt speciellt. Men däremot att visa upp fenomen som jag intresserar mig för i vår närhet. Vår nutidshistoria. I »Lasermannen« är det 1990-tal och sverigedemokraternas och den högerextrema rörelsens frammarsch.

Egentligen är det samma film han gör om och om igen. Den om hur svenskarna vaknar upp ur sin törnrosasömn.

– För mig blev det väldigt tydligt i »Lasermannen«. Jag var mitt uppe i det där själv, när han härjade. Då började jag kolla i backspegeln hur Sverige hade förändrats. I »Call Girl« var det väldigt tydligt att vi ville visa den tidens allmängiltiga moraliska hållning sedd genom våra moraliska värderingar. Det såg så otroligt annorlunda ut då, med den extrema liberalism som rådde och synen på sex.

Samtidigt menar han att många problem kvarstår, att de bara tagit en annan skepnad.

– Vad har egentligen hänt? Internet har gjort att barnprostitutionen gått under jord men den är precis lika omfattande nu. Det är samma problem på barnhemmen i dag som på 70-talet. Det var då vi började förstå att vi inte var bäst. Det var en tid som folk idealiserade, som folk tyckte var så fantastisk. Men det fanns annat också som var reellt. Vi gjorde bort oss så mycket.

Ruttna politiker och en brutal ordningsmakt, båda kategorierna återkommer i Marcimains filmer. Men att det skulle röra sig om en mildare variant av politikerförakt skriver han inte under på. Han skrattar åt tanken.

– Nej nej, inget politikerförakt. En människa rymmer allt. Jag har väldigt svårt för filmer som berättar att en människa bara är si eller så. Det är ofta tillfälligheterna som styr, en liten skitsak som gör att vi hamnar på ett visst ställe. I »Lasermannen« finns både klantiga, noggranna och pålitliga poliser. I »Call Girl« kanske det inte är så för att alla är involverade i samma system. Men jag menar inte att politikerna är mer korrumperade än andra.

Han säger att det han och manusförfattaren Marietta von Hausswolff von Baumgarten ville visa med »Call Girl« var de olika lagren av makt som finns.

– Det är ett återkommande tema, att vi är del av ett system vi inte kan rå över. Man kan försöka ge sig på det, men det är svårt. Vi svenskar har haft en bild av att vi skulle vara ett undantag, så fina. Det är lika mycket en kommentar till det som händer i dag. Jag sa det till Klas: »Det har ju inte hänt ett skit.«

mikael_marcimain02

Marcimains och Östergrens kynnen är välkalibrerade. En mustig författare som är fenomenal på detaljer och en rekvisitaälskande regissör som vet hur man manar fram stämningar. Att träda in i gentlemännens värld är att till slut inte veta vem som sagt vad, vem som citerar vem. »Men det där lilla prydliga Sverige, det har aldrig existerat i mina ögon«, vem var det nu som sa det? Klas Östergren? Mikael Marcimain? Henry? Leo? Den fiktive Klas Östergren? Just ja, Klas Östergren, den riktige, i en intervju i Expressen. Faktum är att Marcimain själv går vilse i gemenskapen.

– Jag har badat i Klas Östergren i fem år nu, legat i plurret. Porerna är fyllda av Klas Östergren. Så jag vet knappt vad som är han och vad som är jag.

Mikael Marcimain är smått besatt av Stockholm, staden han växte upp i, staden han fortfarande bor i. Nästan alla hans filmer utspelar sig här.

Och numera lever han ett tryggt familjeliv i Vasastan.

Men det fanns en tid när han gick runt på gatorna och var livrädd. När han aldrig lämnade hemmet utan luvtröja. Han måttade stegen till och från universitetsområdet ute på Frescati. John Ausonius hade skjutit två studenter redan. Snart skulle en dödas. För att han hade mörk hy, mörkt hår, för att han såg ut som Mikael. Nynazister heilade på stan. Tidningen Patrioten såldes utanför Konsum. I parkerna lekte barnen med lasersikten.

1990-talet var i sin linda.

Det var märkliga dagar.

Han var innerstadskillen som inte funderat så värst mycket på att han skulle varit annorlunda. Nu strök han runt som en främling i sin egen stad.

Mer än 20 år har passerat, men kanske är det med minnena som det är med ränderna, att de aldrig går ur.

– Den var en otroligt obehaglig tid, en paranoid tid. Jag var orolig för min farsa som var svart, mycket svartare än jag.

Han tar sig för pannan, sörplar i sig sista droppen rosé.

– Jag blir väldigt provocerad av vår tid, av den glidning som skett. Att folk har så jävla taskigt minne. Att personer som varit framträdande i den högerextrema rörelsen får sitta i TV3, TV4 och TV5 och underhålla som om ingenting hade hänt. Det känns väldigt historielöst och småkorkat.

Han blir tyst ett tag.

– Jag vet inte om det är en brist i vår demokrati att vi släpper fram folk som företräder våld och utrensning. Det har blivit ett slags märklig show, politiken. Allt har vattnats ur. På det sättet tycker jag att vi lever i en avpolitiserad tid.

Möjligt var också turerna kring »Call Girl« en »märklig show« som enligt Mikael Marcimain alltså inte ens kan kallas »debatt«. Och egentligen har han nog rätt. Det var inte så mycket till debatt; alla var mer eller mindre överens om att insinuationerna om Olof Palme som sexköpare var smaklösa.

Men för Mikael Marcimain är filmen en fiktion.

– Makten var korrupt, man kan inte ifrågasätta den research Marietta gjorde. Vi påvisar en tid, ett system, en händelse. I det här fallet valde hon att utgå ifrån vad unga tjejer sagt. Och att ifrågasätta flickornas berättelse är helt vidrigt. Det var därför jag inte ville gå in i debatten. Mycket låg nära en verklig händelse. Men det är en fiktion där folk inte har fysiska likheter men självklart likheter. Det fanns också ett par 14-åriga tjejer med i den här historien. Varför skulle deras berättelser vara mindre sanna än gubbarnas. Varför skulle de sitta på sanningen? Hur kan man tro på en ung 15-årig tjej, var det någon som undrade i en dagstidning. Den utgångspunkten är helt vidrig för mig. Det skedde ett övergrepp, som regeringen mörkade. Det finns en symbolhandling här.

Att han och manusförfattaren Marietta von Hausswolff von Baumgarten skulle varit otydliga med att det var en metafor, håller han inte med om.

– Det var det första jag sa, att det var en metafor. Det är ointressant att uttala sig när drevet går. Det är »what if«-journalistik. Någon ringer från Aftonbladet och säger: »Jag har hört att du gjort en film där du påstår att Palme är pedofil. Kommentar på det?« Nej, det har jag inte gjort.

Det var Mårten Palme, Olof Palmes son, som i december 2012, en månad efter filmens premiär, lämnat in en anmälan till Justitiekanslern om förtal av avliden. Det gällde alltså den tidigare nämnda hotellscenen. Men i januari 2013 meddelade JK Anna Skarhed att hon valde att inte ta upp anmälan. Senare lät också familjen Palme meddela att de inte tänkte väcka enskilt åtal. Ändå klippte filmteamet självmant i filmen, varför?

– Producenten och jag gjorde det av respekt för familjen Palme som tagit illa vid sig. Syftet med filmen var inte att uppröra dem. Jag tycker heller inte att den blir väsentligt sämre av klippet.

Men dagen efter klippet mådde han dåligt.

– Klart jag inte mådde bra. Hade jag själv fått bestämma hade det kanske inte blivit så. Det var ett beslut som jag var involverad i men som inte bara var mitt utan också producentens och distributörens. Det är distributören som är den ansvariga utgivaren. Det handlade även om pengar, vilket juridik ofta gör.

Att han skulle varit feg, inte tagit sitt ansvar i debatten, vänder han sig emot.

– Efter att inte blivit citerad rätt tre fyra gånger så var det ingen idé. Det var ett drev. Filmen är en konstnärlig produkt, inte en dokumentär. Jag är inte så intresserad av att sitta i tv-soffan och prata om det. Men detta har stärkt min tro på att göra samhällskritisk spelfilm. Jag skulle aldrig banga att göra det igen. Jag kanske får bättre råd nästa gång. Mer juridiskt stöd. Det är inte självklart hur man ska hantera det här, hur konsten ska hantera den så kallade verkligheten och vilket ansvar konstnären har.

Han säger att han är stolt över »Call Girl«, hela filmen, inklusive den bortklippta scenen. Det han upprörs mest över är att berättelsen om tjejerna kom bort.

– Jag blev förbannad och förvånad att man skrev om en 30 sekunder lång scen, när filmen handlar om korruption, illa fungerande ungdomshem, och upplösningen av folkhemmet. Jag kan förstå att man vill ha slagkraftiga rubriker. Men det finns liksom lite mer i den filmen. Det görs inte så många politiska filmer i Sverige.

Fast något offer ser han sig inte som.

– Om man sätter sig i en sån situation får man dock vara beredd på att ta skit. Jag tycker den är bra, ni tycker den är dålig. Fine. Ni får tycka vad ni vill.

Det ringer på telefonen, han svarar, skiner upp: »Hej Klas!« Han går iväg en kort stund. Det är snart dags att gå hem. Han pekar mot svängdörrarna och säger att han därute på torget kommer att mötas av ett visst klientel, en viss typ av affärer, priser, jävligt dyrt. För samhällets alternativa själar, de som inte passar in, sådana som befolkar »Gentlemen«, finns ingen plats.

– Vart de tar vägen? De slussas väl ut nånstans. Här finns ingen plats för dem längre. Det är faktiskt helt sjukt vad som hänt. Allt ser likadant ut. Stadskärnan är så ren. Det är så tråkigt att allt blivit så likriktat. Stockholm är på väg att försvinna. Det känner man ju varje dag. Det fanns en tid när det kanske fanns plats för alla. Då kunde man hyra ett rivningskontrakt mitt i stan. Subkulturer och etablissemang blandades. Nu tillåts inte en enda skönhetsfläck.

Fakta | Tv-serie följer filmen

»Gentlemen« är baserad på Klas Östergrens generationsroman om Henry Morgans liv. Inspelningen tog 120 dagar och hade en budget på 94 miljoner kronor. I rollerna finns David Dencik, David Fukamachi Regnfors, Ruth Vega Fernandez och Sverrir Gudnason. Även Pernilla August, Amanda Ooms och Liv Mjönes medverkar.

Filmen har premiär i december 2014.

»Gentlemen» har biopremiär i december. Under 2015 ska »Gentlemen« och »Gangsters« gå som tv-serie i fyra delar om 90 minuter.

Läs mer:

»Vart jag än går så träffar jag dårar«