Minnesord

Gunny Widell

Tidningsmakare, dog 17 maj, 85 år gammal.

Det var Gunny Widell som lärde Amelia Adamo hur man gör tidning. »Man måste göra det med hjärnan, med hjärtat, och med skötet«, har Adamo återberättat. »Nej, med ljumskarna, sa jag«, ville Gunny Widell senare rätta henne. Fast det betydde väl egentligen samma sak.

Gunny Widell växte upp i Härnösand i Västernorrland. Hennes pappa dog när hon bara var två år, och då hade hennes mamma inte längre riktigt möjlighet att ta hand om henne (det här var tidigt 1930-tal), så hennes barndom bestod mycket i att hon fick lämnas bort till andra. Det skapade en stor otrygghet som skulle följa henne genom hela livet. Hon hade ett starkt kontrollbehov. Bland annat behövde hon alltid veta var folk omkring henne höll hus och hur hon kunde få tag på dem.

I skolan var hon duktig i svenska, hade högsta betyg. Hon började skriva en sorts ungdomskrönikor som gick på söndagarna i Västernorrlands Allehanda, och som femtonåring började hon jobba där som volontär. Hon blev kvar tills hon var arton, då hon flyttade till Stockholm, gifte sig och fick flera barn.

Vägen tillbaka till tidningsbranschen var inte helt rak, hon jobbade på kontor och hon sålde leksaker, innan hon fick jobb på ett serieförlag där hon översatte tecknade kärleksnoveller från engelska. Hon kunde inte engelska så hon satt och slog i lexikon. Kanske hittade hon på lite själv också, hon såg ju vad som hände på bilderna. Hon jobbade också ett tag med Mitt Livs Novell innan hon till slut fick jobb på Åhlén & Åkerlund, det veckotidningsföretag som ibland kallats »drömfabriken« och ibland »den kolorerade faran«, beroende på vem man pratade med. De miljöerna har beskrivits som ett slags »Mad Men«-värld, där Lukas och Albert Bonnier den yngre höll hov med de olika magasinens chefredaktörer.

Personalchefen frågade Gunny Widell vilket magasin hon ville börja på, och hon svarade Husmodern, för det var den enda hon kände till. Husmodern blev hennes första framgång i magasinsvärlden, och sedan skulle hon fortsätta att rada upp dem i resten av sitt liv.

Albert Bonnier Juniors skötebarn Vecko-Revyn höll på att gå under 1980. Upp-lagan hade sjunkit som en sten och Gunny Widell kallades in för att skaka liv i liket. I en intervju i tidningen Journalisten berättade hon om när hon träffade musikredaktionen, några killar som kommit in från den proggiga och nyligen avsomnade tidningen Musikens Makt.

»De satt där med sina hörlurar och hörde inte vad jag sa, så jag hade lite svårt att få kontakt med dem. En dag gick jag fram och knackade en av dem på axeln. ›Vaereom?‹ frågade han. Jag undrade när Eurovisionsschlagerfestivalen skulle gå av stapeln. ›Varför det? Sånt skit ska vi inte skriva om‹, blev svaret.«

De visste inte vad som stod för dörren. Gunny Widell gjorde Vecko-Revyn till en tidning »lite fräckare än andra«, med hennes egen devis. Upplagorna steg och året efter fick hon ta emot Stora Journalistpriset för att »framgångsrikt ha förnyat en underhållningstidning för en ung publik«, som det hette i motiveringen. Hon hade en näsa för det kommersiella, en känsla för »målgrupp« innan det var ett ord som ens kom i bruk, oväntade idéer och en omsorg om välskrivna texter.

Bonniers använde hennes chockbehandlingar gång efter annan. Elva gånger kallades hon in för att väcka upp problemtyngda tidningar och hon lyckades varje gång. När hon slutade på Bonniers fortsatte hon åt andra uppdragsgivare som konsult. Arbetet var det enda som egentligen spelade någon roll för henne, förutom barnen och barnbarnen. När hon hade det jobbigt så arbetade hon hårdare.

85 år blev hon, trots att hon själv trodde att hon skulle dö varenda dag. Hon var en väldigt framstående hypokondriker som aldrig mer ville bli lämnad ensam. Det blev hon inte heller. Hon såg till att hon inte blev det. Hon brukade skriva små dikter också. Den här publicerade journalisten Bernt Hermele på sin blogg för några år sedan.

Räkna inte dagarna. Ta inte betalt

för fisken i sumpen. Du fick inget i dag,

inte heller i går. Räkna inte fångsten, ta

inte betalt för någonting. Du är obetalbar. 

Stefan Westerin

Frilansjournalist

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera