Kultur

Karl kommer ut

Så ska kulturen ta tillbaka krigarkungen Karl XII från högerextremisterna.

Snön föll lätt över Rickard Ekman, ledare för Nordiska nationalsocialister, där han stod i fackelskenet den 30 november 2012, Karl XII:s dödsdag. Hans ljusa, lite nasala röst hördes genom megafonen:

– Det har gått så långt att de kräver att vi ska börja montera ned våra statyer och kulturminnesmärken, som påminner oss svenskar om att det fanns en tid då man faktiskt kunde vara stolt över att vara svensk.

Han tittade ner på A4-pappren i handen.

– Det är ett led i den krigföring som pågår mot oss svenskar.

Killen med armbindel som höll i facklan vid sidan av honom kliade sig på näsan medan han fortsatte.

– Det är inget mindre än en del av en större plan att utrota oss svenskar, och allt vad som kallas svenskhet.

Firandet av den gamle krigsfurstens dödsdag beskrevs som lugnt. Under våren som följde lades den lilla organisationen Nordiska nationalsocialister ner. Rickard Ekman beklagade sig på Facebook över att de aldrig blivit tagna på allvar av den högerextrema rörelsen.

Någonting hade verkligen hänt sedan skiftet mellan 1980- och 90-tal, då skinheads, antirasister och poliser drabbade samman i vilda bataljer på Karl XII:s dödsdag. 1992 fick sverigedemokraterna till exempel anlita livvakter från den nazistiska terrorgruppen Vitt ariskt motstånd när de ville lägga en krans på Karl XII:s staty.

Skinnskallarna från den tiden har bytt stil, och det har deras kungaidol börjat göra också. I sommar sätter Dramaten upp en pjäs där han skildras på ett lite annat sätt än hur de nyfascistiska rörelserna brukar föreställa sig honom, och de gör det på hans egen gravplats, Riddarholmskyrkan i Stockholm. För att släppa Karl XII verkar få vilja göra. Och kanske är det inte så konstigt. Det liv han levde var ju som gjort för historieböckerna.

Det berättas om honom att han och hans äldre kusin red galopp genom Stockholm och ryckte hattar och peruker av folk, slängde ut möbler genom slottsfönstren och kastade körsbärskärnor på ministrarna. Då var han sexton år och enväldig kung sedan ett år tillbaka. Det sägs att de två högg huvudet av getter och får, hundar och till och med kalvar och kastade ut dem på borggården. Året därpå ska de ha supit ner en björn så hårt inne på slottet att den ramlade ut genom ett fönster och dog. Efter det lovade Karl XII sig själv att han aldrig mer skulle dricka.

Det här är bara historier, det finns inga vetenskapliga belägg för att det gick till exakt så här i Karl XII:s ungdom. Men de är ganska roliga. Och det var ju inte heller det värsta tumultet i hans liv.

Det värsta tumultet började år 1700 med att Sverige angreps från tre håll samtidigt: Danmark, Polen och Ryssland. Karl XII, 17 år, gick ut i krig. Till Stockholm skulle han komma tillbaka först långt senare, och då som ett lik.

Han levde sitt liv i ett ständigt krigstillstånd. Sverige stod på toppen av sin makt, Östersjön var ett svenskt innanhav. Till en början framstod han som oövervinnerlig, men hans och hans armés historia kom med tiden att få drag av grekisk tragedi.

Det är klart ett sådant öde fängslar.

Dessutom fanns det en hel del saker med honom som framstod som gåtfulla. Omständigheterna kring hans död var oklara, bara det en dåtida kioskvältare. Han hade aldrig levt med en kvinna. Han hade fattat strategiska beslut som var svåra att förstå, som att han vunnit Polen, men sedan givit bort det till en polack. Han tyckte inte om att skriva ned saker själv, så vi har inte mycket till förstahandsperspektiv. Och det fältarkiv som möjligen kunnat ge några svar brände armén i Poltava för att inte avslöja några militära hemligheter för ryssarna.

Just på grund av de här luckorna i källmaterialet har det lämnats utrymme för spekulationer, och under historien har han kunnat låna sig åt ett vitt spektrum av intressen efter sin död. På 1800-talet sågs han som en portalfigur för både nykterhetsrörelse och liberalism, något som i dag kan framstå som lite märkligt.

Det var först i slutet av 1800-talet som symbolbilden av honom kom att bli ett antidemokratiskt slagträ.

Högern i landet ville inte ha demokrati och lyfte fram Karl XII som sitt främsta exempel. Han var enväldig konung, sammankallade aldrig en riksdag, och han var en nationell hjälte. Alltså var demokrati inte förenligt med svenskhet, resonerade man.

Det var en uppfattning som inte helt släppte taget förrän andra världskriget slutade. Då nåddes en bred konsensus om att vi skulle ha demokrati, och Karl XII förpassades ner i mörka källaren. Det politiska Sverige hade lite beröringsskräck gentemot honom under resten av seklet. Undantaget var de marginaliserade fascistiska rörelserna, i vars kontor hjältekungen fortfarande levde kvar i målningar och som staty.

När så högerextremismen gjorde storstilad comeback på 1980- och 90-talen som en rasideologisk undergroundrörelse med bombarjacka, rakad skalle och vit makt-musik, fanns Karl XII redan där. Att det blev strider och slagsmål just på Karl XII:s dödsdag under den här tiden var en självklarhet, säger Henrik Arnstad, journalist och författare med historia och extremhöger som specialiteter.

– De här rörelserna såg honom redan som »sin kille«.

Karl-XII-2

Det var Nils Poletti, Turteaterns konstnärlige ledare, som fick uppdraget av Dramaten att göra ett sommardrama i Riddar-holmskyrkan. Han tänkte genast på Karl XII, började läsa in sig på ämnet, och plötsligt var han fast. På ett sätt han aldrig hade kunnat ana.

– Det började som en bitvis ganska platt idé om att göra ett nidporträtt av de högerextremas idol som skulle få dem att börja rotera runt i sin egen avföring, men snart blev jag berörd av hans öde. Jag grät när jag läste om Poltava! Jag ville åka dit med moderna vapen och spränga ryssjävlarna i luften.

Och sedan kände han sig lite märklig till mods. Vad var det här för känslor egentligen?

– Jag är ju socialist och pacifist, och tänker på mig själv som en analytisk kulturmänniska. Vad var det som fick mig att vilja ställa upp mig på led och marschera?

Tanken med Nils Polettis drama är att publiken ska gå igenom samma stadier som han själv gjorde vid mötet med Karl XII. De ska komma in med en förutfattad mening om honom, och sedan bli förvånade, sedan intresserade, sedan rent av förförda. Och så ska de känna sig lite bruna och smutsiga efteråt.

Han går i gång om »Game of Thrones«-mässigheten i persongalleriet. Om karolinernas motståndare August den starke som var känd för sina ögonbryn och sina 300 konkubiner. Han hade 675 barn och var fet och skulle föreställa polsk kung fast han inte kunde polska. Och Rysslands Peter den store, som gärna avrättade män, kvinnor och barn med bödelsyxan, som jämt var full och som torterade sin egen son till döds. Och naturligtvis Karl XII själv, som när han bara var 18 år vann en lysande seger vid Narva och allmänt förklarades som Europas största militära geni. En Justin Bieber med bajonett och med en Marilyn Monroe-gåta kvar vid sin död, som Nils Poletti formulerar det.

Henrik Arnstad ser Dramatens uppsättning av »Carolus Rex« som ett av många exempel på att det pratas mycket mer om Karl XII nu, långt utanför »de nationellas« kretsar. Och de nationella är inte längre lika intresserade av att delta i gängslagsmål nedanför hans staty i Kungsträdgården under 30 november.

– Det har kommit en ny generation som är mer politiskt sofistikerad jämfört med den tidens skinheads. De förstår att en kult av en krigarkung inte är det bästa de kan hålla på med, oavsett om de numera är ett riksdagsparti, som sverigedemokraterna, ett parti som vill introducera nazismen på parlamentarisk väg, som Svenskarnas parti, eller om det gäller Svenska motståndsrörelsen, som är mycket mer internationellt inriktad, säger han.

Karl XII finns naturligtvis kvar i deras mytologier, men han är inte längre någon centralgestalt.

En annan anledning till att de högerextremas vurm för Karl XII blivit mindre intensiv beror just på att han inte längre finns kvar i det politiska vakuum där han lämnades vid andra världskrigets slut.

– Han inte är ledig längre. Fram till 1990-talet hade fascisterna ensamrätt på honom, men nu har han återinförts i det politiska samtalet, säger Henrik Arnstad.

Dramaten är heller inte ensam om att ägna den närmsta tiden åt Karl XII. I höst ska Armémuseum hålla i ett internationellt symposium om Karl XII:s tid i det Osmanska riket, och bland annat belysa hur han influerades av muslimsk tankevärld och kultur. Sedan tidigare finns exempelvis »Kåldolmens dag« som anordnas den 30 november av Historiska museet, en »folkfest för hela familjen då vi firar Sveriges brokiga och mångfacetterade historia«. (Karl XII och hans karoliner tog ju som bekant med sig den svenska kåldolmen från Turkiet.)

I sommarens pjäs skildras Karl XII som homosexuell. Nils Poletti tycker att det verkar helt uppenbart att han var det men Henrik Arnstad värjer sig lite mot det begreppet.

– Ja, om man vill kalla det så, så … På den tiden sa man liksom inte: »Du är bög.« Men de behövde också trygghet, kärlek och tröst. Och i de exklusivt maskulina miljöer som Karl XII befann sig i sökte man sig till varandra. Han hade en jobbig tillvaro. Hans levde 20 år i fält. Då kan man behöva en kram ibland.

En självkrönt enväldig krigarkonung som kan behöva en kram ibland. Psykologiskt har Karl XII i alla fall färdats en bra bit sedan kravallerna runt hans minnesmärken för tjugo år sedan.

Pjäsen »Carolus Rex« om Karl XII får urpremiär i Riddarholmskyrkan den 27 juni.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera