Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Populär plantskola

Studier av växters känslor har länge förknippats med 1970-talets flumforskning. Inte längre.

Det var 1966. Grover Cleveland »Cleve« Backster, 42 år och förhörsexpert för den amerikanska underrättelsetjänsten CIA, hade aldrig varit särskilt intresserad av växter. Han arbetade på ett kontor vid Manhattans Times Square. I byggnaden låg en florist som precis gått i konkurs och reade ut sina krukväxter. Backsters sekreterare plockade upp ett par till kontoret och när Backster senare vattnade en doftdracea, en afrikansk växt vars inomhusformat ser ut som en ganska standard kontorspalm, fick han en idé.

Han skulle koppla växten till sin lögndetektor.

En lögndetektor, eller polygraf, mäter fysiologiska reaktioner som kan ha samband med rädsla: puls, blodtryck, andning och elektriska strömningar i huden som orsakas av svett. Idén är att maskinen ska ge utslag om en människa ljuger och är rädd för att avslöjas. Det finns inga vetenskapliga bevis för att polygraftest fungerar och i Sverige används de inte längre. Men i den paranoida tidsanda som rådde i 1960-talets USA stod hoppet till en maskinellt bevisad sanning fortfarande högt.

Cleve Backster satte fast polygrafens manschetter kring doftdraceans blad. I grafen som skrevs ut tyckte han sig se en människolik respons. Så tänk om man skulle skrämma växten lite? Backster doppade ett blad i sitt heta kaffe. Ingen förändring. Han började fundera på att bränna upp ett blad. När han satte en tändsticka till växten blev denna plötsligt vild. Grafpennan hoppade. Doftdracean verkade panikslagen. Cleve Backster var fascinerad.

Han testade fler växter och tyckte sig se att de inte bara vurmade för sitt eget, utan också andra organismers liv. De reagerade när han torterade räkor med kokhett vatten. Han började experimentera med andra levande organismer och kunde konstatera att yoghurt blev känslosam när den såg annan yoghurt matas med bakterier. Han testade frukter. Spermier. En gång underhöll han en flygplansgranne genom att koppla upp ett salladsblad till en bärbar galvanometer och visa hur bladet reagerade när hela flygplanet började äta sallad. Backster publicerade sina resultat i ryska International Journal of Parapsychology 1968.

Resten av vetenskapsvärlden var inte lika välvilligt inställd till Backsters slutsatser. För att återge den artigare kritiken, så gick Backsters experiment inte att upprepa och hade inte utförts enligt den vedertagna vetenskapliga metoden.

Ändå fick hans idéer fäste i populärkulturen.

1973 publicerade Peter Tompkins och Christopher Bird boken »The Secret Life of Plants«. Boken tar avstamp i Backsters idé: växter är medvetna. Det var »The Secret Life of Plants« som populariserade idén att växter frodas av klassisk musik (men inte rock) och tycker om när du pratar med dem. Boken blev något av en 1970-talsklassiker som passade bra ihop med hippieideal och buddistiska tankebanor.

Samtidigt högg »The Secret Life of Plants« ett sår i hela forskningsfältet kring växtbiologi. Många forskare som studerade hur växter tolkar sin omgivning, bar nu sitt rykte över ett minfält där anklagelser om hippieflum kunde förstöra deras chanser till forskningsstöd.

Men på 2000-talet hade fältet inspirerats av ny forskning kring nätverk, distribuerad datorkraft (många datorer som löser problem tillsammans och hur man hanterar dem) och svärmbeteende som visar hur sofistikerat beteende kan uppstå från osofistikerade delar. En del forskare tröttnade på tassandet. Forskning på växtkommunikation kan ju faktiskt hjälpa odlare att skydda sin gröda. Växtprocesser kan inspirera teknologi och arkitektur. Neurologin hade, trots allt, det närmaste ramverket för växternas aktivitet.

Vaxt

2006 publicerade sex forskare en artikel i skriften Trends in Plant Science där de namngav ett nytt fält inom växtbiologin: »växternas neurobiologi«. Artikeln ledde till massiv kritik från kolleger som kastade artikeln i ungefär samma korg som »The Secret Life of Plants«. Växter är inga djur, har inga hjärnor: Sluta Disneyfiera krukväxter. Ungefär så löd kritiken.

Artikelförfattarna påpekade att de förstås inte »bokstavligen letade efter ett valnötsformat organ«. De ville förstå hur växters beteende koordineras över hela organismen genom elektriska signaler, hormon och kemikalier. Relaterade fenomen att jämföra med, enligt gruppen, hittar vi hos oss: djuren. Gruppen bytte efter kritiken dock namn till det mer lågmälda »The Society of Plant Signaling and Behavior«.

Med tanke på fältets förflutna framstår den nya populärvetenskapliga boken »What A Plant Knows — a Field Guide to the Senses« som kaxigare än vad omslagets späda skott kanske antyder. Författaren Daniel Chamovitz är en genetiker och växtbiolog som till vardags leder ett laboratorium vid universitetet i Tel Aviv. Hans kapitel heter, helt sonika: »Vad växter ser«, »Vad växter luktar«, »Vad växter känner«, »Vad växter hör«, »Hur växter vet var de är« och »Vad växter minns«. Chamovitz förankrar växternas processer i förklaringar om människans sinnen och gör inga spekulationer. Boken är fascinerande. Växter har verkligen ett spännande inre liv.

Nästan alla växter växer mot ljus. Men hur fungerar det? Redan Charles Darwin undrade över växternas »ögon«. Darwin och hans son placerade kanariegräs i ett rum, mörkt sånär som på en mycket svag gaslampa, som var placerad fyra meter ifrån krukan. Efter tre timmar hade gräset vänt sina toppar mot lampan. Men vilken del av växten var det som »såg«? Tänk dig fem skott av gräs. Det första är naket. Det andra har toppen bortklippt. Nummer tre har på sig en ljustät hätta. Fyran har en genomskinlig hätta av glas medan det femte står med mellandelen i en ljussäker tub. Alla skotten böjde sig mot ljuset utom nummer två (utan topp) och tre — med toppen täckt av en ljustät hätta. Toppen av växten uppfattar alltså ljuset, även genom glas. Ett öga i sin mest grundläggande form är ett organ som uppfattar ljus. Darwin-duon hade därmed visat att växter besitter grundläggande syn.

Vissa växter blommar bara om dagen är kort. I mitten av 1900-talet upptäckte forskare att de kunde få blommor att blomma genom att tända ljuset mitt i natten. Men det måste vara rött ljus. Blått eller grönt ljus har ingen effekt. Det är inte heller i toppen på växten som färgkänsligheten sitter, utan i varje blad eller löv. Lys på ett blad och hela växten blommar. Men avlöva en växt och den reagerar inte längre på rött ljus. Växter har inget nervsystem som förvandlar ljuset till bilder. Men de kan omvandla olika sorters ljussignaler till en instruktion: Väx åt vänster! Blomma nu!

Släktet snärjor (Cuscuta) saknar klorofyll och kan därför inte göra ljus till mat på egen hand. Snärjan är en parasit som snabbt måste hitta en värdplanta. Insektsforskaren Consuelo De Moraes från Penn State University upptäckte att snärjan hittar sin favoriträtt – tomat – med hjälp av lukten. Hon satte sina snärjor i ljus, i mörker, i en stängd papplåda med bara en tunn tub till lådan bredvid. Snärjan lyckades alltid till sist sticka sina trådar i tomatplantan. Och när De Moraes destillerade tomatplantan till en parfym som hon sprejade på en bomullstuss, blev det nu den doftande tussen som utgjorde snärjans mål.

Det finns ett gammalt trick för att få en avokado att mogna fortare: lägg den i en papperspåse med en mogen banan. En mogen frukt får en omogen att mogna fortare. Hur? Feromoner. Mogna frukter utsöndrar ett hormon som heter eten. Tack vare eten mognar frukter och bär ungefär samtidigt, vilket är en evolutionär fördel för fröspridning eftersom djur gillar överflöd. Ungefär som att människor köper en kanelbulle från en stor lyxig hög hellre än beställer den sista ensamma.

En liknande effekt uppstår i träd som attackeras av skadeinsekter. När fjärilslarver börjar äta på lövverket ökar trädet sin produktion av giftiga ämnen som tannin i bladen för att avstyra attacken. Andra träd i närheten drar då också upp produktionen av tannin. De uppfattar varningssignalerna i luften och går till försvar.

Det sinne som inte har någon bevisad motsvarighet hos växterna är hörseln. Växter har några av de gener som orsakar dövhet hos människor. Det finns några ännu opublicerade experiment med växter som eventuellt »hör« ljudet av rinnande vatten och tuggande larver. Effekter av klassisk musik saknar dock stöd. (Men värmen från högtalare kan göra skillnad.) Tankeläsandet är det också illa ställt med hos växterna.

Cleve Backster däremot gick vidare till att grunda Backster School of Lie Detection i San Diego. Han dog 2013. Skolan tar fortfarande emot elever.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera