Minnesord

Ruth Halldén

Litteraturkritiker, dog den 16 maj, 86 år gammal.

Det är svårt att tänka sig en litteraturkritiker som Ruth Halldén anställd på en svensk kulturredaktion i dag. Inte minst för att det börjar bli svårt att tänka sig något sådant som en anställd litteraturkritiker över huvud taget. Mest är det rappa frilansar som får i uppdrag att sköta bokanmälningarna i den ständigt forsande bokfloden. På det sättet blir det billigare för kulturredaktionerna.

Ruth Halldén var inte överförtjust i den där bokfloden. Med tiden slutade hon helt skriva om den svenska samtidslitteraturen, som hon en gång på 1990-talet beskrev som »om man satt på tåget vid ett kabelbrott i Nässjö: inget hände, mer än vattenkaraffens stilla klirrande, inget skulle heller hända för det var inte meningen att något skulle hända«. Hon föredrog klassikerna, allra mest de brittiska, som hon skrev om i flera essäsamlingar.

När folk frågade henne varför svarade hon, som i sin bok »Vid romanens rötter«: »Man föredrar det allra bästa. Visserligen är det allra bästa inte alltid det gamla, ty konsten återföds ständigt, men i det enorma utbud som är nutidens är det lättare att nå fram till den äldre litteraturen, ty där är ju sovringen redan gjord.«

Hon växte upp som dotter till en grosshandlare i Sundsvall, ett självständigt och äventyrligt barn som gjorde egna upptäcktsfärder till stadens frikyrkor och zigenarläger (som man sa då), och till en utvecklingsstörd pojke som ingen annan brydde sig om. Hon lärde sig tidigt att läsa och fortsatte med det livet ut.

Hon tog studenten och började plugga språk och litteratur vid universitetet i Uppsala. Hennes pappa tyckte att hon borde satsa på att bli lärare, men Ruth höll inte med. För henne var det viktigt att ha ett jobb där hon kunde sova om morgnarna.

I »Tankar om kultur« beskriver hon hur modernismen drabbade universitetet under 1940-talet. Poeten Edith Södergran var dess härförare: »Hon var visserligen död men hade återuppstått i form av en astralkropp, bevingad, klädd i någon antik amasondräkt med sporrar på fötterna, vingar på hjälmen och en brandgul mantel med väldigt släp.« Lärosalarna fylldes till bredden med modernistiska poeter, och de drog en masspublik av poesifrälsta studenter.

På filmvisningarna var det betydligt mindre folk, för film ansågs fortfarande inte lika intellektuellt. Kanske var det bara hon och filosofen Sören Halldén på den visning i universitetets filmklubb där de två träffades. Han skulle senare bli hennes man.

Sören Halldén uppmuntrade henne att skicka in några av sina texter till Upsala Nya Tidning, där hon sedan fortsatte jobba under många år. När de fått sitt första barn var Sören Halldén arbetslös under en period. Det tyckte familjen att han lika gärna kunde vara i Rom, och flyttade dit. De älskade att resa, och var måna om att ge sina barn namn som skulle kunna fungera internationellt. Under den här tiden gav Ruth Halldén också ut ett par diktsamlingar.

1964 flyttade familjen till Lund, där Sören blev professor, medan Ruth fortsatte att skriva. 1967 hörde Olof Lagercrantz av sig. Han lockade över henne till en fast anställning på Dagens Nyheters kulturredaktion, där hon var ett centralt namn under 1970- och 80-talen.

Att skriva handlade för henne om att göra språket levande:

»När nitiska språkvårdare dundrar mot vanvården av det svenska språket håller jag delvis med, men undrar samtidigt om man inte fäster alltför stor vikt vid språklig korrekthet och alltför lite vikt vid det enda betydelsefulla, nämligen språkets liv. Det finns, grovt räknat, bara två sätt att skriva, ett levande och ett dött«, skriver hon i »Tankar om kultur«.

Själv fick hon ofta höra att det verkade som om det gick enkelt för henne att skriva. Men hon visste ju hur mycket arbete som låg bakom den där enkelheten. Det var samma skenbara enkelhet som fanns hos några av hennes favoritförfattare, kanske framför allt Jane Austen. Ruth Halldén var klar i tanken, tydlig i omdömet och ren i stilen. Och djupt bildad. Och dessutom rolig.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera