Minnesord

Carin Mannheimer

Regissör, författare och dramatiker, dog den 11 juli, 79 år gammal.

Jag träffade Carin Mannheimer bara en gång, för över elva år sedan. Hon var 68 då men som en ung flicka bakom de fina, välordnade rynkorna. Mycket levande, sprudlande med glittrande ögon.

Hon hade en lång och framgångsrik karriär bakom sig. Litteraturvetare i Lund (skånska, född i Osby), litteraturkritiker i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och Arbetet, producent och regissör på SVT Göteborg samt under en period chef för dess teateravdelning.

Framför allt hade hon skrivit och regisserat tv-serien »Lära för livet« (1977) som  satte skolan under debatt. Serien sågs av tre och en halv miljon tittare och Carin Mannheimer fick Stora Journalistpriset för den.

Tio år senare blev tv-serien »Svenska hjärtan« en ännu större succé. Den handlade om ett radhusområde utanför Göteborg och fångade på pricken livet, tonen, relationerna, glädjen och ångesten i ett sådant i mitten av 1980-talet.

Ännu i dag kan man mötas av igenkännande leenden från människor i en viss ålder om man höjer ett glas och säger »Var god skölj«. Repliken yttrades då och då av en av huvudpersonerna i »Svenska hjärtan«, en tandläkare.

Anledningen till att vi träffades då, i februari 2003, var en kommande poetisk tv-serie som hon ville betitla »Förlusternas tid« men som hade fått den mer prosaiska titeln »Solbacken: avd E«. Serien handlade om ett äldreboende och vi talade om att bli äldre och Carin Mannheimer citerade något som hon hade läst någonstans: »Det är inte lätt att bli gammal när man alltid har varit ung.«

Hon hade ju rykte om sig att vara så flickaktig, trots sin ålder.

– Jag skulle vilja framstå som äldre och mer seriös på något sätt, så att folk vet vad jag talar om.

Men hon nämnde också att hon blivit stelare i kroppen och att hon om hon hastigt fick syn på sig själv i en spegel plötsligt kunde se sin mamma. Hon hade också noterat en likhet med sin mamma som inte hade med utseendet att göra; på äldre dagar hade hon börjat prata mer med främlingar.

– Vi kom aldrig ut ur affärerna. Mamma skulle prata och prata och prata. Nu är jag likadan. Tantpratare alltså – och visst är det härligt!

Detta härliga prat hindrade dock inte Carin Mannheimer att senare i livet, vid 70 plus, fortsätta med det som hon var så bra på – realistisk, underhållande och engagerad vardagsdramatik präglad av både vemod och drastisk humor.

Det blev tre tv-säsonger »Saltön« med hennes manus och regi efter Viveca Lärns böcker, och framför allt några teaterpjäser om åldrande. »Sista dansen« (2008) beskrev Carin Mannheimer själv som en översättning av tv-serien till teaterscenen.

Den andra pjäsen, »I sista minuten«, var enligt henne själv inte en rak fortsättning på den första även om temat, åldrandet, var detsamma. Båda pjäserna gick för utsålda hus i Göteborg, Stockholm och flera andra städer. Vid sin död arbetade Carin Mannheimer intensivt på den sista delen i trilogin, »Till sist«, som utspelas under en natt på akuten på Sahlgrenska sjukhuset.

I en intervju med Stig Hansén, publicerad i Göteborgs-Posten först efter hennes död, sa Carin Mannheimer att hon trodde att dialog var det enda hon var bra på i sitt skrivande. Det tog henne långt nog, men hon hade försökt skriva prosa, och det enda hon var bitter på, sa hon, var att det aldrig blev en roman.

Mot slutet av vårt samtal för elva år sedan sa Carin Mannheimer att hennes barn hade sagt att de väldigt gärna ville ta hand om henne när hon blev gammal eftersom hon hade tagit hand om dem när de var små.

Men detta ville hon inte veta av, och det hade hon gjort klart för barnen.

– Det handlar inte bara om att man inte vill bli en börda och en belastning. Det handlar också om kontroll och integritet. Jag vill vara ren, nyduschad, fräsch och pigg och glad när mina barn och barnbarn kommer och hälsar på mig – men inte att det är dom som ska ha bytt blöja på mig.

När hon sa detta log hon lyckligt.

Uppenbarligen fick Carin Mannheimer som hon ville. Hon dog efter en mycket kort sjukdom i juli, drygt en månad före sin 80-årsdag.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera