Utmattningskriget

Kriget i Ukraina gick i början av veckan in i en ny, än farligare fas när tio ryska soldater tillfångatogs 20 km från den ryska gränsen. Den ukrainska arméns framgångar har fått Ryssland att inte bara stödja de proryska separatisterna i sydöstra Ukraina med vapen och ammunition utan också skicka in begränsad militär styrka över gränsen.

Vladimir Putins målsättning är sannolikt att med kaos och ett lågintensivt utdraget krig tvinga den nye ukrainske presidenten Petro Porosjenko att ge upp planerna på att militärt inta hela östra Ukraina och i stället försöka nå en förhandlingslösning. Tisdagens möte i Minsk mellan de båda presidenterna gav dock inga positiva besked.

Efter att inledningsvis ha varit både dåligt organiserad och utrustad har Ukrainas armé under de senaste två månaderna blivit allt starkare. Separatistfästet i Slovjansk föll första veckan i juli och under augusti har striderna koncentrerats till städerna Luhansk och Donetsk.

En förklaring till att den ukrainska armén vunnit terräng och drivit tillbaka separatisterna är ett mer aggressivt utnyttjande av tungt artilleri. Luhansk, en gång med 400 000 invånare, påminner alltmer om en spökstad och det är en tidsfråga innan armén tagit full kontroll över staden.

Miljonstaden Donetsk, med den självutnämnda Folkrepubliken Donetsk, blir en än svårare uppgift. Här är motståndet som starkast och president Porosjenko vill sannolikt inte helt bomba sönder en av landets mest progressiva städer.

Kostnaderna för kriget stiger på många sätt. Enligt FN har över 400 000 ukrainare tvingats fly sina hem och över 2 200 döda har rapporterats, varav enligt officiella siffror 722 i den ukrainska armén. Prislappen för att återuppbygga raserade städer handlar om många miljarder kronor, vilket ett redan konkursdrabbat Ukraina inte har råd med.

Men för Petro Porosjenko är det också en avgörande fråga vilket land han i händelse av militär seger kommer att styra över. I Luhansk och Donetsk-regionen betraktar en betydande del av de över fyra miljoner invånarna det nya styret i Kiev som »fascistiskt och USA-styrt«. Därför väntar en otroligt svår uppgift för president Porosjenko att dels hinna avgöra den militära kampen och dels stabilisera den politiska situationen till det parlamentsval som är utlyst till den 26 oktober.

Det ryska inflytandet är urgammalt och fortfarande finns mycket starka kopplingar mellan de båda länderna. Av Ukrainas 46 miljoner invånare är 12 miljoner etniska ryssar. Och även bland många ukrainare väcker det förbittring nu när armén förstör städer och dödar egna medborgare. Men för att valet ska betraktas som legitimt krävs att befolkningen i östra Ukraina är med och avgör vilka som ska sitta i det nya parlamentet.

Såväl Natogeneraler som svenska försvarsanalytiker har alltsedan annekteringen av Krim i februari talat om att »det är bara en fråga om timmar eller dagar innan Ryssland går in militärt i östra Ukraina«.

Den frågan lever i högsta grad fortfarande, men för Putin har det aldrig varit något förstaval att beordra in stora militära styrkor i östra Ukraina. Både politiska och militära motiv talar mot en sådan aktion.

Politiskt är Putins målsättning att behålla ett enat Ukraina där den stora ryskspråkiga befolkningen har ett tillräckligt starkt inflytande för att hindra en anslutning till försvarsalliansen Nato. Huvudskälet för Putins agerande har hela tiden varit att Ryssland inte ska få Natos försvarsanläggningar utmed ännu en landgräns. Ett Natoanslutet Ukraina innebär USA-kontrollerade radar och missiler 40 mil söder om Moskva. Ett mardrömsscenario inte bara för Putin utan för hela den ryska makteliten.

Militärt klarar inte den ryska armén att ta kontroll över östra Ukraina. Att ta halvön Krim med redan en egen militärbas på plats och en stor majoritet av befolkningen positiv till en rysk annektering är en sak. Men att genomföra en stor militär aktion i Europas till ytan näst största land (efter Ryssland) är något helt annat.

Floden Dnepr har under decennier talats om som den naturliga vattendelaren om Ukraina skulle splittras – en diskussion som inte initierats av Putin utan funnits allt sedan självständigheten 1991. I den östra delen bor drygt 15 miljoner människor som förvisso i stor utsträckning är proryska, men majoriteten har hittills varit positiv till ett enat Ukraina. Landvägen från norr till söder handlar det om drygt 70 mil. Att militärt försvara ett sådant territorium med miljontals fiender är omöjligt. Den ryska militären klarade under två krig inte av att besegra Tjetjenien – med en yta mindre än Småland – trots total dominans av flyg och tungt artilleri samt som mest 150 000 soldater på plats samtidigt.

Det enda som skulle förmå Putin till en större militär aktion är om den ukrainska offensiven mot städerna Luhansk och Donetsk urartar med flera tusen etniska ryssar som offer. Då kan Putin – inte minst av inrikespolitiska skäl – pressas att gå in med stora egna förband. Inför tisdagens möte med Porosjenko betonade också Putin sin doktrin att han »har rätt att försvara ryska medborgare som bor i grannländerna«.

Samtidigt är den ryske presidenten väl medveten om att en sådan aktion skulle kosta honom de få samtalspartners han har kvar i Västeuropa och åtföljas av så hårda sanktioner att en redan hårt ansträngd rysk ekonomi körs i botten.

Någon internationell medling syns inte vid horisonten. Putin har helt tappat förtroende för USA och EU i det diplomatiska spel som pågår. Hoppet står till enskilda europeiska ledare, i första hand Angela Merkel. Den tyska förbundskanslern styr inte bara över EU:s största ekonomi. För Tyskland är Ryssland den näst största handelspartnern (efter Kina) och sanktionerna har redan slagit hårt. Under första kvartalet minskade den tyska exporten med 14 procent och 6 200 tyska företag är aktiva i Ryssland, många av dem med tillverkning på plats.