Minnesord

Folke Abenius

Operachef och regissör, dog den 18 juni, 80 år gammal.

När Folke Abenius såg Richard Wagners »Parsifal« på Operan i Stockholm för första gången så var det, redan i förspelet, som om han befann sig utanför sig själv, utanför tid och rum. Musiken sög tag i honom och han kom in i en annan andning, ett annat tidsförhållande. Han var då bara tolv, tretton år. Han började springa på Operan så ofta han kom åt. Satt på tredje raden, de billigaste platserna allra högst upp. Hans pappa var en god pianist, berättade han i ett program som Sveriges Radios P2 gjorde om honom när han fyllde 75 år. Han hade noter och texter hemma till flera operor av Wagner. Folke Abenius brukade läsa dem hemma innan han fått möjlighet att se dem uppföras, och såg liksom bilder av dem för sitt inre. Där någonstans, trodde han, föddes en lust att visualisera. Det ledde så småningom till att han tog den långa vägen att utbilda sig till sångare, dirigent och musiklärare.

Han var operaregissör redan vid 23 års ålder. Den första uppsättningen var med Stockholms studentteater. Och han var bara 38, i sammanhanget ungt, när han blev operachef på Stora Teatern i Göteborg. Då hade han redan hunnit med att sätta upp hela Wagners »Nibelungens ring« på Kungliga operan i Stockholm och varit en mycket uppskattad musikalisk chef för Malmö stadsteater. Och han skulle då strax ha premiär av sin uppsättning av »Rosenkavaljeren« av Richard Strauss, en lång-körare som kom att bita sig kvar i tablåerna i hela 37 år. Till Stockholmsoperan kom han också själv som chef sen, efter ett knappt decennium i Göteborg. Han bestämde att Stockholms-operan skulle börja spela föreställningar »i block«, det vill säga att man spelar en viss föreställning tätt mellan gångerna, i stället för som tidigare, då det kunde gå veckor och månader mellan tillfällena. För detta fick han mycket kritik från den traditionella operapubliken, som såg repertoaren krympa, men det var bra för kvaliteten då ensemblen fick spela samma föreställning kväll efter kväll, och det visade sig också vara bra för att hålla publikintresset vid liv. I dag är det så som opera spelas runt om i hela världen.

1991 blev han professor i scenisk gestaltning på Operahögskolan. Då kunde han redan kallas Sveriges »Mister opera«, med hundratalet uppsättningar under bältet, både i Sverige och utomlands. I sin installationsföreläsning talade han om »livsinnehåll och cirkusglädje«.

I jubileumsprogrammet i radio berättade han om när Nicolai Gedda gästspelade som Caravadossi i Puccinis »Tosca«. I ett mycket dramatiskt läge av föreställningen drabbas han, vanmäktig och torterad, av ett plötsligt segerrus, och skriker »Vittoria!« (»Seger!«) på ett högt H, med glans, kraft och tragik, allt på samma gång. En lyssnare på tredje raden, antagligen italienare, kunde inte hålla sig, utan ropade så det ekade över hela salongen: »Brava!«

Folke Abenius var ännu ung och allvarlig och blev rätt indignerad över tilltaget. Men sedan tänkte han att, nej, det där är en av de stora hemligheterna i opera. Det var, på en och samma gång, i samma sekund, djupt livsinnehåll och stor cirkusglädje. Senare brukade han också tycka om att berätta om filmmakaren Federico Fellini och hans historier om den opera som låg ett par mil bort från den by där han bodde som barn. I stort sett alla vuxna gav sig iväg dit när det var föreställning. Sedan kom de hem vid tre-fyra på natten och skrålade arior, redigt packade. Cirkusglädje också där.

Sångaren Håkan Hagegård har jämfört Folke Abenius med Ingmar Bergman för sättet som han samarbetade med ensemblerna. Abenius var alltid väldigt uppskattad för sina personinstruktioner. Han gick aldrig in i repetitionerna med någon färdig metod utan utgick från var och en som var med i produktionen, tog fram det som den enskilda artisten kunde och »satte en blåslampa på det«, som Hagegård uttryckte det. Han såg det unika i var och en. Det hade minst två fördelar. Dels gav det bra förutsättningar för sångarna att prestera sitt yttersta. Dels fylldes operascenerna av levande gestaltningar, levande män-niskor, som publiken kunde känna inifrån och ut.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera