Missnöjets kostym

Vem är Björn Söders skräddare? När modeoraklen bland landets trendjournalister ska analysera valresultatet 2014 måste frågan ställas. En jacka med tydliga drag av uniform. Åtminstone såg jag en smart svart figurnära jacka, med markerade axlar och klassiska drag av uniform, lite likt brandmännen i »Fahrenheit 451«. Ett skämt? En slump? Vilket plagg hade partisekreteraren valt för valvakans viktiga exponering?

Valet vanns inte av de rödgröna, det var alliansen som förlorade det. Och valets enda segerherre var Jimmie Åkesson, med nästan tretton procent av väljarna. Även om opinionsmätningarna pekat därhän sedan i våras, är alla tagna på sängen. Tretton procent är mycket. Fler kommer nu att ställa frågorna vi inte riktigt vet om vi vill ha svaren på. Var går smärtgränsen när man inte kan isolera och ignorera sverigedemokraterna längre? Vid arton procent, tjugofem procent? Eller redan vid tretton?

Var går smärtgränsen mellan nöjdheten med sd och missnöjet med det övriga politiska etablissemanget? Gränsen mellan stad och landsbygd? Gränsen mellan en vidare eller en snävare flyktingpolitik? Gränsen mellan framtidstro och bitter nostalgi?

Och framför allt, var går gränsen mellan sverigedemokraternas väljare och deras partiledning? Redan under valvakan ställde Mona Sahlin frågan. Om man utgår från att det inte är tretton procent protofascister eller rasister som röstat på sd, så är det hög tid och ta reda på varför de har röstat som de har gjort. Vad är partiets väljare så skriande missnöjda med?

I debatten efter valet har man konstaterat att sd har ökat ungefär så mycket som moderaterna tappat. Den reportermässiga ryggmärgsreflexen är alltså att fråga den moderata opinionen vad detta beror på. Beror det på att nya moderaterna blivit för liberala, i flyktingfrågan, rättsskipningen och försvaret? Må det. Men om man tittar på valet 2006, till exempel på statsvetaren Henrik Ekengren Oscarssons blogg, finner man att sd:s hela ökning då kom från nya väljare, och från vänstern. Socialdemokraterna toppade, men även från vänsterpartiet och miljöpartiet gick strömmarna till sverigedemokraterna. Och moderaternas stora ökning kom från sossarna.

Så kanske är det så att den stora strömningen till sd i årets val inte bara består av frustrerade gammelmoderater som tröttnat på Reinfeldts »öppna hjärtan«, utan lika mycket av frustrerade sossar, som prövat lyckan hos moderaterna och vänt?

Bilden är komplex. Sverigedemokraterna själva pekar på invandringspolitiken som det avgörande skälet till deras framgångar. Det ligger helt i deras intresse. Men det förklarar ju inte alls den kraftiga ökningen för sd på orter där man knappt har någon invandring alls. Det gäller många glesbygder i Blekinge som i Norrland. Här har missnöjet helt andra grunder.

Det vore intressant om någon kunde bena upp beståndsdelarna i sd:s attraktionskraft, och sedan se efter vilka partier som har de bästa förutsättningarna att triangulera, och sätta in stöten där det smärtar. Vem har sagt att det bara handlar om flyktingfrågan?

Låt oss börja med landsbygdsutveckling i stället. Om centern och socialdemokraterna menar allvar, så finns det massor att göra! Nedlagda butiker, busslinjer, post- och bankkontor är inte bara symbolfrågor.

En ännu hårdare nöt är alla missnöjda och oroliga LO-grupper, till exempel inom byggnads och transport. Tag bara den inflammerade frågan om minimilön, som alla slår ifrån sig, eftersom det är arbetsmarknadens parter som ska avgöra lönenivåerna i Sverige. Det kanske är så, men då finns det ett stort pedagogiskt underskott i det ämnet.

Men det är inte bara de etablerade partierna som måste ställa sig frågan om det svenska missnöjets grunder. De etablerade medierna måste ha sin egen eftervalsdebatt, och den bör vara självkritisk. Var har det brustit mest? Har medierna demoniserat sverigedemokraterna, eller strukit dem medhårs? Svaret är antagligen både och. Hur kan riksmedierna spegla landsbygdsfrågorna bättre? Hur ska arbetsplatsreportaget bli vassare? Hur kan man minska segregeringen, inte minst ålderssegregeringen?

Och vilken kostym tänker sverigedemokraterna själva satsa på i framtiden? Den hårda uniformen eller den propra kostymen? Det skulle jag vilja veta.

För övrigt kan vi spegla vårt politiska dödläge hos Tjechov. På Dramatens lilla scen spelas en härlig »Tre systrar«. Ensemblen är underbart musikaliskt samspelt. Alla längtar till Moskva, men ingen kommer ur fläcken.

Text: