Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Med vänner i väst. USA:s president Barack Obama besökte i veckan Toomas Hendrik Ilves, president i det Natoallierade Estland. Ett land med vilket Sverige också har en så kallad solidaritetsförpliktelse.

Inrikes

Närmare Nato

Sverige rustar och stärker allianser. Konkreta hot är dock svåra att hitta.

Det mullrar på Östersjön. I måndags kastade en flotta loss i Åbo för att inleda den Natoledda övningen Northern Coasts. 58 fartyg och ubåtar stävade på morgonen ut genom skärgården ackompanjerade av 22 stridsflygplan och helikoptrar från 13 olika länder. Med fanns också nio svenska fartyg. För första gången ställde man även upp med flottans kronjuvel, Visbykorvetterna version fem. Det är viktigt då den ökade verksamheten i Östersjön enligt Försvarsmakten »kommer att skapa intresse hos andra nationer«. Då gäller det att visa dem vad man har.

Sverige är alltså i färd att flexa sina militära muskler internationellt. Signaler om kapacitet ska skickas till såväl allierad som fiende. I söndags meddelade även Försvarsmakten att man höjer stabsberedskapen. Det innebär i praktiken att ÖB har beordrat en omfördelning av resurserna med ökat fokus på underrättelseinhämtning. Men för lekmannen kan det låta kusligt likt krigsberedskap.

– Det är inget nytt i sig. Men det är anmärkningsvärt att de går ut och berättar om det. Det är en signal om att det är ett annat läge nu, säger Annika Nordgren Christensen, försvarsdebattör och tidigare ledamot av försvarsutskottet för miljöpartiet.

I dessa tider av luftrumskränkningar, militärövningar och yrvakna försvarspolitiska debatter krävs inte mycket för att man ska få intrycket att en rysk invasion av Gotland är nära förestående. Sedan Ukrainakrisen tog fart i vintras har flera decenniegamla säkerhetspolitiska sanningar fått revideras. För första gången på länge har försvaret blivit en valfråga och plötsligt har det blivit politiskt korrekt att föreslå höjda försvarsanslag. De flesta verkar överens om att »hotbilden« har förändrats och att »spelplanen« ritats om. Det märks inte minst om man jämför de senaste årens försvarsberedningar.

2007 hette det att miljöpåverkan och klimatförändringar utgjorde det största hotet mot människors säkerhet. Två år senare började fokus förflyttas från internationella insatser mot närområdet. Då var det Georgienkriget som fick ledamöterna i försvarsutskottet att lägga pannan i veck. I våras fick utskottet respit för att hinna lägga till en kompletterande analys med hänsyn till utvecklingen i Ukraina. Resultatet blev en ovanligt skarpt formulerad anklagelseakt. Enligt rapporten har »den ryska aggressionen mot Ukraina« förändrat den säkerhetspolitiska miljön och ökat osäkerheten. Rysslands »stormaktsambitioner« beskrivs som det enskilt största hotet mot freden i Europa. Annekteringen av Krim är »illegal«, den ryska ledningen »oberäknelig«. Men samtidigt avslutas analysen med det nyktra konstaterandet att »ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt«. Det är en ständigt återkommande formulering i försvarsberedningarna.

Så vad består då hotbilden i?

Enligt Annika Nordgren Christensen är det just osäkerheten som är den stora förändringen.

– I och med den starkt ökade militära aktiviteten på Östersjön med övningar och spaning ökar risken för en incident. Det kan vara en krock rentav eller att man misstolkar varandra eller att ett befäl tar ett eget initiativ som får oförutsedda konsekvenser, säger hon.

Ju större trängsel på sjön, desto större risk för tillbud alltså. En enskild incident skulle kunna utlösa en konfliktspiral som i förlängningen skapar ett angreppshot.

natoovning

 

 

Svenskt i Nato. Marinens fartyg Belos tillsammans med en polsk ubåt vid en Nato-övning i maj i år.

Men det finns även ett annat potentiellt scenario som utgår från Putins tankar om »intressesfärer«. Sedan Georgienkriget 2008 kan man inte längre utesluta att Ryssland angriper något av sina grannländer med skyddet av ryska minoriteter som motiv. Bland sådana länder finns de baltiska »dvärgstaterna«, som ryska ultranationalister gillar att kalla dem. Med dessa tre länder har Sverige slutit en så kallad solidaritetsförpliktelse, liksom med övriga nordiska grannar. Den innebär att Sverige ska undsätta ett land som utsätts för angrepp. Det råder dock delade meningar om hur bindande den är.

– Det finns ingen förbindelse som förpliktigar såsom i Nato-samarbetets paragraf fem. Men att strunta i att undsätta ett av de här länderna skulle innebära en stor moralisk skam. Det är svårt att se ett scenario där Sverige sviker ett land som dras in i konflikt med Ryssland, säger Annika Nordgren Christensen.

Sverige är alliansfritt i bemärkelsen att det inte finns några garantier för att någon kommer till svensk undsättning vid en konflikt. Men trots det är det alltså de informella allianserna, som samarbetet med de baltiska grannländerna, som utgör den största risken för att Sverige hamnar i väpnad konflikt med Ryssland.

Men det ska ändå mycket till för att solidaritetsförpliktelsen med Baltstaterna ska bli aktuell. Som Natomedlemmar åtnjuter de starkt skydd. Chefen Anders Fogh Rasmussen har antytt att nya baser kan bli aktuella i de östra medlemsländerna. USA är öppna med sitt stöd till de tre länderna och president Obama besökte Estland så sent som i tisdags. I dagsläget patrullerar åtta flygplan baltiskt luftrum. Dessutom har USA skickat soldater till Estland, Lettland, Litauen och Polen.

Enligt Ingmar Oldberg, associerad Rysslandsforskare på Utrikespolitiska institutet, är det en viktig symbolhandling.

– Det visar att det finns garantier för att USA skulle besvara en aggression om amerikanska soldater skulle utsättas. Det är oerhört viktigt för de här länderna. Det är ungefär som läget i Berlin under kalla kriget, säger han.

I torsdags inleddes dessutom Natotoppmötet i Wales. Där förväntas man fatta beslut om en ny »spjutspetsstyrka« samt om huruvida »paragraf fem« i fördraget ska vara ännu mer bindande än i dag. Det skulle innebära att medlemsländerna har skyldighet att undsätta varandra i händelse av konflikt. I dagsläget kan man fortfarande reservera sig.

Allt detta talar för att Ryssland drar sig för att provocera sina Natoanslutna grannstater. Risken är alldeles för stor. Att ryskt flyg regelbundet kränker grannarnas luftrum och övar bombanfall mot grannländerna betyder inte att man tänker göra närområdet till ett enda stort Krim. I själva verket är det inget nytt, säger Carolina Vendil Pallin, Rysslandsforskare på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.

– Ryssland har ända sedan 1999 ökat sin militära förmåga. Övningarna har successivt blivit fler och mer komplexa. Flygets uppträdande har under en period varit väldigt offensivt mot både Japan och Norge. Det var nog bara en tidsfråga innan det skulle bli det även i Östersjöområdet, säger hon.

Den mest uppenbara faran för Sverige är alltså att det sker en incident. Och det är något som är svårt att försvara sig mot. Dessutom ökar risken med fler övningar och spaningsuppdrag som kommer av den nuvarande säkerhetspolitiska eskalationen.

Hur den svenska säkerhetspolitiska linjen ser ut framöver beror naturligtvis till stor del på utvecklingen i Ryssland och Ukraina. Än så länge har försvarsminister Karin Enström sagt att man tänker fullfölja direktivet från 2009 med ökat fokus på närområdet och det är nog få som ifrågasätter det beslutet.

I det sammanhanget är frågan om försvarsallianser central. Men frågan är vilken som ska prioriteras. Under helgens Natotoppmöte deltar Sverige i egenskap av observatörsland. Där förväntas regeringen underteckna ett värdlandsavtal som ger Nato tillåtelse att öva i Sverige och använda landets baser för sin reaktionsstyrka. Miljöpartisten Peter Rådberg hävdade i veckan att det var ett »smygande in i Nato«. Socialdemokraten Peter Hultqvist försvarade beslutet med att det inte förändrar alliansfriheten och att det sker på svenska villkor. Huruvida ett svenskt medlemskap blir mer aktuellt framöver mot bakgrund av Ukrainakonflikten beror såväl på Rysslands agerande som på valutgången. Regeringen är svagt positiv till ett medlemskap men driver inte frågan. Det är bara folkpartiet som i vanlig ordning försöker göra det till en valfråga. I en eventuell rödgrön regering är det uteslutet.

Troligast är att ingen sida tar ett definitivt steg i frågan.

Men även om Sverige skulle ansöka om medlemskap är det inte säkert att Nato accepterar det hipp som happ under rådande omständigheter, enligt Annika Nordgren Christensen.

– De skulle kunna säga att det inte går att söka skydd hos dem bara när det passar, säger hon.

EU framstår som en alltmer marginell säkerhetspolitisk aktör. Rysslands aggressioner har avslöjat hur sårbar den gemensamma utrikespolitiken är. När det bara med nöd och näppe går att enas om vilka ekonomiska sanktioner man ska vidta medan ett krig pågår i Europa är det svårt att se hur en ambitiös gemensam militär aktion ska utformas. Dessutom har den nya utrikespolitiska representanten Federica Mogherini från Italien fram tills nyligen ansetts vara en duva i Rysslandsfrågor.

Återstår då samarbetet med de nordiska och baltiska länderna. Problemet där är att lapptäcket av olika allianstillhörigheter försvårar ett större multilateralt samarbete. Därför förblir den mest naturliga samarbetspartnern för Sverige Finland. Detta pådrivs av socialdemokraterna som vill se en stärkt relation till Finland. Regeringen har inget emot det och så länge socialdemokraterna och moderaterna är överens brukar försvarspolitiken vara utstakad. Den nya världsordningen är med andra ord misstänkt lik den gamla.

Svenskt i Nato. Marinens fartyg Belos tillsammans med en polsk ubåt vid en Nato-övning i maj i år.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera