Flytande gräns

Text:

Foto: Marko Säävälä/TT

Ubåtsjakt kräver en del nerver. Åtminstone för dem som arbetar på tv eller på en tidningsredaktion. En man i svart som vadar omkring runt en kobbe kan ju vara en rysk elitsoldat. Eller så kan det vara pensionären Ove som är ute och fiskar öring.

En ubåt kan också vara en taxibåt. Eller ett vattenlevande djur. En mängd felaktiga observationer har gäckat Försvarsmakten i decennier.

Ändå spelade det kanske just i år mindre roll vad det egentligen var som dolde sig under ytan i Kanholmsfjärden när den svenska marinen genomförde sin största insats sedan kalla krigets slut.

För det som nu händer sker bara en månad efter att två ryska attack- och bombflygplan kränkt svenskt luftrum söder om Öland. Och det har bara gått ett och ett halvt år sedan ryska bombplan under en långfredag 2013 övade missilangrepp mot svenska mål. Allt medan Ryssland dammat av gamla stormaktsdrömmar i Ukraina.

Oavsett vad som befinner sig under ytan i Stockholms skärgård står det klart att det säkerhetspolitiska läget i Östersjön har förändrats. Lika klart som att den svenska beredskapen lämnar mycket att önska – både i luften och till sjöss.

– Vi har fångats med brallorna nere, säger Stefan Hedlund, professor i öststatsforskning vid Uppsala universitet.

Innebär det att rysskräcken är befogad? Att det är dags att tömma de svenska skyddsrummen på pingisbord och musikinstrument? Kanske ändå inte. Bara för att ryska flygplan – och kanske en rysk undervattensfarkost – nu har blottat hålen i det svenska försvaret innebär det inte att risken för en invasion har ökat.

– Man kan ju aldrig säga att den är obefintlig. Men så gott som. Av den enkla anledningen att det just nu inte finns något sätt för ryska styrkor att komma ända hit, säger Stefan Hedlund.
Däremot leder händelserna troligen till en ny akt i ett långdraget drama i svensk utrikespolitik. Det handlar om våra relationer till de små staterna på andra sidan Östersjön.

Redan i slutet av första världskriget, när Estland, Lettland och Litauen höll på att bli självständiga, hade Sverige något av en schizofren inställning till dem. Å ena sidan drev den svenska regeringen på för att omvärlden skulle erkänna de baltiska staterna. Å andra sidan oroade sig politikerna för att komma för nära dem.

– Särskilt för Sverige ligger en fara i att engagera sig med dessa baltiska provinser, sa dåvarande statsministern Nils Edén 1919, och fortsatte:

– Vi skulle komma i krig om vi vore med i denna sak.

Sovjetunionens kollaps i början av 1990-talet innebar att en nästan halvsekellång ockupation av Baltikum upphörde. Och återigen ställdes Sverige inför ett val. Först ansågs det provocerande mot Ryssland att exportera vapen till de tre länderna; i regeringens beslut om det så kallade »suveränitetsstödet« från 1992 stod det klart att militär materiel inte fick överföras.

Men bara tre år senare vågade den nya regeringen lite mer. »Det säkerhetsfrämjande stödet« som klubbades 1995 tillät vapenleveranser från Sverige. Samma år stod det i regeringens utrikesdeklaration att »hot mot de baltiska staternas frihet och säkerhet inte kan lämna Sverige likgiltigt«. Från år 2000 tog Försvarsmakten också fram särskilda årsplaner för samarbetet med de baltiska länderna. Officerare utbildades. Luftvärn, ammunition, fältsjukhus och kulsprutor skeppades över. Mycket av det där behövdes ju inte heller i det nedrustande Sverige.

Det allt tätare samarbetet mellan Sverige och de baltiska länderna sammanföll lägligt nog med att den ryska Östersjöflottan låg och rostade i slitna hamnar. Eller – om man vill vara cynisk – så var den ryska nedrustningen en förutsättning.

Den ryska flottan låg i alla fall inte och rostade så länge. Under åren 1998 och 1999 bottnade de ryska försvarsutgifterna, och från år 2000 började de öka igen.

Detta skedde dock »från en låg nivå«, som det ofta sas. Och Sverige och andra västländer fortsatte att knyta de baltiska länderna närmare sig. Den 1 maj 2004 blev de medlemmar i EU – delvis efter intensivt arbete av Sveriges dåvarande statsminister Göran Persson. Bara en månad tidigare hade de fått gå med i Nato.

De följande åren utfärdade svenska politiker alltmer långtgående löften mot länderna. I december 2007 slog försvarsberedningen, med representanter för samtliga riksdagspartier, fast att Sverige inte skulle »förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett medlemsland« i EU.

Och i juni 2009 klubbade riksdagen igenom en försvarsproposition där det underströks att Sverige skulle kunna »såväl ge som ta emot militärt stöd«. Den skrivningen blev genast omtalad som en så kallad solidaritetsförklaring, eller en solidaritetsförpliktelse.

Ett halvår senare trädde också EU:s Lissabonfördrag i kraft. I det framgick att alla EU-medlemmar var skyldiga att ge »stöd och bistånd med alla till buds stående medel« om en medlemsstat utsattes för ett väpnat angrepp.

Att Stefan Löfven i veckan, på sin första resa som statsminister, besökte Baltikum efter Finland är ingen slump. Under drygt tjugo års tid har de svenska ambitionerna i Östersjön långsamt skruvats upp. Det handlar inte bara om att Swedbank, Nordea och de andra bankerna har byggt upp små imperier. De säkerhetspolitiska ambitionerna har hela tiden växt.

Men samtidigt har paradoxalt nog den svenska försvarsförmågan skruvats ned.

– Man skulle kunna säga att det är definitionen av mycket snack och lite verkstad, säger Stefan Hedlund.

Det hade kanske inte behövt vara något problem, om det inte samtidigt hade börjat hända en hel del i Ryssland.

Allt tog fyr under några sensommarveckor i augusti 2008. De georgiska utbrytarenklaverna Sydossetien och Abchazien hade då förklarat sig självständiga och fick stöd från Ryssland. Detta trots att Nato, EU och USA gett sitt stöd till Georgien och uppmanat Ryssland att backa. Ett år senare, 2009, konstaterade EU i en rapport att det faktiskt var Georgien och inte Ryssland som startat det hela.

Det spelade mindre roll. I Europa blev det likväl början på en rädsla för rysk militär aggression. Och i Ryssland blev det startskottet för en militärreform.

Vad som sedan hände är föremål för en mängd olika tolkningar. Kanske kände sig Rysslands ledning trängd av sin inre opposition. Kanske väcktes stormaktsdrömmar. Kanske misslyckades den europeiska diplomatin.

Fem år senare befann sig i alla fall relationerna mellan Ryssland och väst på en ny bottennivå. Ryska flygplan kränkte konstant sina grannländers territorier. Ryska styrkor ockuperade Krimhalvön. Utländska medborgare kidnappades och ställdes inför rätta i Ryssland. Ett civilt flygplan på väg från Nederländerna till Malaysia sköts ner av ukrainska separatister som av allt att döma fått låna ett ryskt luftvärnsartilleri.

Mot bakgrund av alla de här händelserna framstår det som nu pågår i Stockholms skärgård som kulmen på en lång utveckling: Sverige har lovat alltmer och kan göra allt mindre – samtidigt som hotbilden har försämrats. Sedan kalla kriget tog slut har gapet mellan ambitioner och resurser aldrig varit så brett.

När Lettlands utrikesminister Edgars Rinkevics i söndags förkunnade att jakten i Stockholms skärgård kunde bli en »game changer« var det inte bara en analys. Det var förmodligen en förhoppning också.

Vad som bör göras för att komma tillrätta med det nya läget är inte helt klart. Även om försvarsbudgeten lär öka under flera år framöver, återstår en debatt om vilka hål som bör fyllas först. Försvarsdebattören Annika Nordgren Christensen, tidigare miljöpartistisk ledamot i försvarsberedningen, tror att en svensk satsning på gränsförsvaret är i linje med vad Ryssland önskar sig.

– De kan definitivt leva med att vi sitter vid kusten och spejar efter ryska båtar och ubåtar.

Hon förespråkar därför mer rörliga, expeditionära förband. Folkpartisten Allan Widman ser dock inte en direkt motsättning.

– Ett territorialförsvar kan verka i närområdet också. Exempelvis är det viktigaste skyddet för Baltikum att vi har ett starkt, militärt avtryck på Gotland.

Om man frågar politiker i Estland, Lettland och Litauen har de ett tydligt svar på vad Sverige bör göra: gå med i Nato. Först då kan Sverige integreras fullt ut i planerna för hur de baltiska gränserna ska försvaras.

När jakten under ytan nu går in på sin andra vecka verkar i alla fall landets höga militärer ha lärt sig att skruva ner förväntningarna.

– Det kanske allra viktigaste i det här sammanhanget är att Sverige mycket tydligt reagerar, sa överbefälhavaren Sverker Göranson, när han på tisdagen träffade ledamöterna i riksdagens försvars- och utrikesutskott.

Det följde på andra uttalanden om att verksamheten i själva verket var en »underrättelseoperation«, eftersom resurser inte fanns att utföra något som liknade en klassisk ubåtsjakt.

Snart lär även landets politiker hitta nya sätt att uttrycka sig, såväl i försvarspropositioner som solidaritetsförklaringar. För om man inte vill skruva upp de försvarspolitiska ambitionerna kan man ju alltid skruva ner de geopolitiska.

Det är möjligt att kalabaliken i Stockholms skärgård blir starten på en ny epok i svensk försvarspolitik. Lika möjligt är det att den blir slutet på en kaxig epok i svensk utrikespolitik.