Intervju

»Har man dålig karaktär så har man«

Författaren och pajkonnässören Sigrid Combüchen kan inte förmå sig att lämna facebook.

Lund är soligt men blåsigt, »dagen efter det förbaskade valet«, som hon uttrycker det, Sigrid Combüchen. Hon är tillbaka i Skåne efter ännu en sommar på Koster, efter ännu en social paus.

– En skräcksommar, det är den då man träffar massor av släkt och vänner hela tiden och grillar, umgås och pratar.

Hon konstaterar att det inte är så viktigt längre vad andra tycker om det hon skriver, som boken »Den umbärliga«, den som handlar om kvinnan med »den svenska litteraturens sämsta rykte«, Ida Bäckmann.

– Det är fördelen med att vara så här gammal. Då har man inte någon press på sig. Familjen tycker väl om mig i alla fall. Katten tycker om mig.

Historien om Ida Bäckmann är tänkt som något av bipersonernas upprättelse. Läraren, författaren och journalisten föddes i Åmål 1867 och dog i Guldsmedshyttan 82 år senare och skrev bland annat omtalade böcker om Gustaf Fröding och Selma Lagerlöf, men också reseböcker.

I litteraturhistorien har Ida Bäckmann fått en stämpel som en tämligen obehaglig person, »mer som en fästing än som en medmänniska«, som Sigrid Combüchen uttrycker det.

– Hon var en ganska nyckfull personlighet, en rätt överspänd personlighet som man kan se i brev till Selma Lagerlöf bland annat. Hon kunde vara ljuv och hatisk i samma brev. Hon var så motsägelsefull. Jag blev överraskad av hennes poetiska stil och hennes förmåga att se detaljer, som i reseböckerna. Samtidigt som hon var full av genomskinligt självförhärligande.

Sigrid Combüchen är också motsägelsefull på många sätt. Hon är på facebook, men blir arg på att alla håller med varandra och att alla berömmer varandra: »Åh, fina, fina du«.

– Varje tid har sina mässlingar, sina röda hund och olika sorters små smittosamma tillstånd. Man kliar sig, flera gånger om dagen. Nej, man måste inte vara med, men har man dålig karaktär så har man.

Hon tycker inte alls om biografier, kallar det för en hopplös genre. Men hon fick sitt genombrott 1988, med sin roman om Lord Byron och lade ner många, många år i sitt arbete med biografin om Knut Hamsun, »Livsklättraren«. Hon poängterar att hon mest skriver romaner men att det nog inte är så stor skillnad, allt hon skriver är egentligen någon form av dagbok och i sitt skrivande är hon oförutsägbar även för sig själv, hon vet inte vart hon är på väg.

För fyra år sedan fick hon Augustpriset, för »Spill«, nominerad för femte gången. Hon inledde sitt tacktal i Stockholms konserthus med att citera Sandra Bullock: »Do you really like me, or did I wear you out?« Den där torra humorn säger nog rätt mycket om Sigrid Combüchen. Hon kryddar sina omsorgsfulla meningar med knorrar och syrligheter. Som när hon berättar om att hon efter framgången med »Spill« har kuskat runt i Sverige för att tala på bibliotek. Hon har blivit bjuden på matiga pajer och baguetter med röror med hela världens buffébakterier i sig. Men med Augustpriset har bokförsäljningen ökat och därmed också intresset för hennes författarskap och för »Den umbärliga«.

Den första boken, »Ett rumsrent sällskap«, skrev hon redan som gymnasist, när hon en sommar tillsammans med familjen flyttade från Malmö till Halmstad. Hon kände inte »en katt« och satte sig och skrev hela dagarna. När boken var klar skickade hon den till W&W, ett i hennes ögon finare förlag än Bonniers.

– Där fanns en gammal förlagschef som hette Carl Björkman. Han var också filmkritiker. Han lät så arrogant och grym att jag tänkte: »Honom vill jag ge ut böcker hos.«

Så blev det inte men Sigrid Combüchens föräldrar skickade in manuset till Bonniers och underströk att författarinnan minsann bara var sjutton år gammal. Då gick det. Sedan dröjde det ytterligare sjutton år innan den andra boken kom ut, år då hon drömde om att arbeta på utrikesdepartementet. Hon längtade efter att »göra väsentligheter«.

I stället blev hon författare, litteraturkritiker och sedan elva år tillbaka är hon lärare på författarskolan vid Lunds universitet.

– Undervisandet är enbart av godo. Annars kan jag sitta och förlora mig hur länge som helst. Jag har skrivit fler böcker sedan jag började på skolan än innan. Jag saknar inte alls dagskritiken och det är nog huvudsakligen på grund av att det andra är så mycket roligare. Jag får så mycket mer tillbaka av studenter.

Hon, som kunde ha gått i pension redan 2007, skojar om att hon ska starta ett nytt parti och att småbarnsföräldrar ska få gå i pension i stället för att behöva livspussla hysteriskt. Hon menar att såna som hon, som inte har haft några fysiska och tunga arbeten, är väldigt lämpade för arbetsmarknaden.

– Det som är roligt med jobbet är att det är det enda stället nu för tiden där det förs väsentliga samtal om litteratur. Jag tycker inte att kultursidorna gör det. Men där, i skolan, låter man det ta sin tid, man kan sitta i två-tre timmar och prata om livet och litteraturen.  

Fakta | Svampsoppa på Mat & Destillat

Bjuden på lunch: Sigrid Combüchen.

Aktuell: Med boken »Den umbärliga«. Gästar i helgen Bok- och biblioteksmässan i Göteborg.

Åt och drack: Svampsoppa med sensommarprimörer. Utan varmrökt lax. Drack mineralvatten till maten och grönt te efteråt.

Stod för notan: Martin Röshammar som också åt svampsoppan men med varmrökt lax.

Var: Mat & Destillat i Lund.

Fotograferade: Johan Bävman.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera