Judarna är västvärldens plågade samvete

Den brittiske historikern Tom Holland har påpekat att skälet till att fascismen och nazismen blivit den moderna människans mått på absolut ondska är dessa ideologiers fullkomliga gudlöshet. Deras strävan var att skapa samhällen helt befriade från kristendom och det är vad som skrämmer oss, att ersätta den svages rätt med den starkes. Följden av en sådan antikristlighet blev också ett gränslöst våld och mänskligt lidande.

I Myten om staten (1945), som nu översatts till svenska, hävdar den tysk-judiske filosofen Ernst Cassirer att det är judendomen som utgjort samvetet och den moraliska kärnan i den västerländska civilisationen. Gamla testamentets profeter gör upp med mytologin som mänskliga avbilder och ersätter den med etiken, Guds universella budord. Här finner Cassirer den allmänmänskliga missionen judendomen har, hur den förvaltar de normer som genom Paulus mission blir västerlandets moraliska kompass.

Det var därför nazisterna till varje pris ville utplåna judarna. Också när kriget var uppenbart förlorat intensifierades Förintelsen för att “befria” världen från just det samvete och hjärta i den kristna civilisationen som judarna förkroppsligar. Det var enligt Cassirer också de demokratiska krafternas svaghet under Weimarrepubliken: de trodde att ekonomisk trygghet och demokratiskt medbestämmande skulle blidka tyskarnas ursinne, men dessa sökte i stället svaret i nazismens moderna myt om ett kommande tusenårsrike och förlorade sig i dess irrationella gränslöshet.

Cassirer flydde Tyskland vid nazisternas maktövertagande 1933. Via universitetet i Oxford kom han 1935 till dåvarande Göteborgs högskola där han studerade den svenska kulturhistorien och skrev om tänkarna drottning Kristina, Thomas Thorild och Axel Hägerström. När nazismen var kring Sveriges knutar 1941 begav han sig till USA där han var verksam i New York till sin död 1945.

I Myten om staten utforskade han mytologins fortsatta makt över oss. Under 1800-talet hade intresset för mytologi kommit tillbaka på bred front i Europa. Romantikerna uppfattade myter som ett sätt att komma åt en djupare mening i tillvaron och psykoanalysens fader Sigmund Freud tänkte sig myten som en väg in i vårt undermedvetna. Samtidigt studerade antropologerna de nya ”naturfolk” man stötte på genom kolonialiseringen och undersökte vilken kulturell och social betydelse riter och myter hade för att forma samhällen och verklighetsuppfattningar hos mer ”primitiva människor”. 

Intresset för myten fångades upp av nya radikala politiska rörelser. En sådan som Benito Mussolini formulerade fullt medvetet fascismens egen mytologi för att vinna italienarnas hjärtan. Det handlade inte om att ge en faktisk bild av verkligheten, utan en berättelse om den som tjänade makten och den fascistiska staten.

Cassirer tänkte sig i upplysningsfilosofen Immanuel Kants anda att vi inte har en fullständig tillgång till verklighetens natur, utan endast såsom den uppenbarar sig för oss som människor. Vi kan endast förstå världen utifrån vårt begränsade sinne och förstånd. Det innebär enligt Cassirer att vi strukturerar vår bild av världen med hjälp av bilder och tecken, symboliska representationer. Sådana system är våra språk, matematiken och vetenskapliga modeller, men också konstens metaforer och religionens myter.

I Myten om staten går Cassirer tillbaka till filosofins och den politiska teorins början för att förstå relationen mellan myten och staten. Den babyloniske skaparguden Marduk besegrade och klöv odjuret Tiamat och skapade jorden och himlen av dennes kroppsdelar. För Cassirer är den en bild av hur den mänskliga stadsbyggnadskonsten ständigt laborerar med mytologins rester och inte kan frigöra sig från dessa.

De gamla grekerna försökte just frigöra tanken från myten genom att söka ett mönster för världens ordning i naturen. Hos Platon ser vi det i hur han distanserar sig från religionens “union mystica”, upplevelsen av att extatiskt förenas med det gudomliga för att i stället tänka sig fram till Gud. Cassirer pekar på att Platon, som sedan kallats “den attiske Moses”, faktiskt inte tror på uppenbarelsen eller lagen, utan på den mänskliga rationaliteten.

Platon vänder sig emot Homeros och andra grekiska diktare som han hävdar förmedlar dåliga seder till människorna, i stället för den moral som förståndet ger. Samtidigt begagnar sig Platon just av egna myter när han förmedlar sina tankar om sådant som kunskapens väsen, det rättvisa samhället eller världens ordning, när de logiskt definierade begreppen inte räcker till.

Denna spänning mellan myt och förnuft följer sedan genom det västerländska politiska tänkandet. Under medeltiden legitimeras konungarikena (den jordiske kungen har sin motsvarighet i himmelen) genom gudomlig försyn som det världsliga regementet bredvid påven och kyrkan som det andliga. När den teologiska överbyggnaden börjar svikta under reformationen och renässansen finner man två olika strategier, Niccolò Machiavelli ger fursten fria moraliska tyglar att utöva sin makt efter behag, medan en sådan som John Locke hävdar att det finns en naturlig rätt tillgänglig för förståndet, en tanke som sedan framför allt formuleras i den amerikanska konstitutionen.

Den judiska impulsen för universalism får sin sekulära form i Kants maximer om människovärdet, rättsstaten, den internationella rättvisan och den eviga freden. Under romantiken gör man uppror mot ett sådant politiskt förstånd och söker sanningen återigen i den gränslösa myten och ett försök att återföra människan till naturen och religionen i en sammanhängande totalitär världsbild.

Bland romantikens tänkare ser Cassirer ursprunget till fascismen och nazismen. Den gränslöse diktatorn dyker upp i Thomas Carlyles hjältedyrkan när denne framhäver hur sådana som Muhammed och Martin Luther formade världen utifrån sin egen vision. Den våldsamma rasismen spåras till Arthur de Gobineaus raslära, som lär att de stora civilisationerna går under därför att deras befolkningar blir biologiskt degenererade när rasblandningar uppkommer. Den vita rasen är den mest ädla, men även den är i förfall, enligt Gobineau.

Framför allt finner liberalen Cassirer problemet i Georg Wilhelm Friedrich Hegels konservatism. Denne tänker sig att Gud förverkligar sig själv genom historien som tveklöst leder mot världens fullkomning, även om detta är en mödosam och prövande process. Ett så okritiskt bejakande förhållningssätt till det förflutna och sakernas tillstånd banar snarare väg mot den totalitära statsdyrkan som banar väg för världskrigen och Förintelsen.

Det sistnämnda var ett utslag för irrationaliteten i mytens kraft – ett försök att med judarna utplåna kärnan i den västerländska etiken, att kväsa civilisationens samvete. Samma mission finner vi i dagens antisemitism, en strävan efter att förinta den judisk-kristna kulturen och ersätta den med nya mytologier. Det är vad som sammanför höger- och vänsterextremister med islamister i en högst ohelig allians.

Toppbild: Judar delas upp vid ankomsten till Auschwitz 1944.

***

Läs även: Filmen om antisemitism som SVT inte vill visa

Läs även: När verkligheten kom ifatt fascisternas lögner