Jakten på ett botemedel

Text:

Foto: New York Times/TT

När den amerikanske läkaren Lance Plyler kikade in i det lilla huset i Liberia var han säker på att hans kollega Kent Brantley skulle dö.

Feber, kräkningar och konstant diarré. Brantley dränerades snabbt på vätska, och därmed på kalcium, kalium, natrium och andra salter som var viktiga för att organen skulle fungera.

Han hade kommit till Västafrika två år tidigare, som relativt nyutexaminerad läkare. Nu låg 33-åringen och svettades. Han andades snabbt och ansträngt.

Plyler hade en vecka tidigare fått bekräftat att det verkligen var ebola som Brantley smittats av. Han hade då påbörjat en intensiv jakt på något som skulle kunna bota honom – och en tredje amerikan, Nancy Writebol, som också smittats.

Plyler hade ringt till experter på National Institutes of Health och Centers for Disease Control and Prevention i USA. Han hade ringt till Public Health Agency of Canada. Det var framför allt två mediciner som låtit lovande: TKM-Ebola och Zmapp. De var båda oprövade i stor skala.

Plyler fastnade för Zmapp. Läkemedlet kom från ett litet företag i San Diego och var en blandning av antikroppar som kunde angripa ebolaviruset. När det testats på 18 smittade apor hade alla botats.

Så Plyler gjorde efterforskningar och fick reda på att några doser av läkemedlet fanns i Sierra Leone. Av en slump hade några forskare velat testa hur väl läkemedlet klarade sig i det varma, fuktiga klimatet i Västafrika.

Efter att ha transporterats i både bil och flygplan – via Guinea – hamnade en kylväska med medicinen till sist i Lance Plylers händer.

Brantley fick medicinen genom dropp. Efter en halvtimme började han skaka okontrollerat. Men efter ett tag avtog det. Andningen blev mer regelbunden. Febern började gå ner.

De två smittade amerikanerna kunde så småningom förflyttas till USA, där de senare friskförklarades.

Efter Kent Brantleys och Nancy Writebols tillfrisknande har förhoppningar väckts om att det snart ska gå att massproducera en medicin mot ebola. I medier rapporterades det nyligen om att den norska kvinna som smittats av viruset skulle få just Zmapp.

Det visade sig vara fel. För Zmapp är slut. Och frågan är om det ens är en effektiv medicin. I skuggan av succén med de amerikanska läkarna har det delvis kommit bort att två andra läkare – en spansk och en liberiansk – har dött trots att de har fått medicinen.

Den norska patienten får nu i stället Zmab, som har utvecklats av det kanadensiska bolaget Defyrus. En mängd olika mediciner är nu i startgroparna. Frågan är vilken som hinner först.

Det kan låta konstigt att en sjukdom som redan 1976 hade ett stort utbrott med över 400 döda först nu översköljs av uppmärksamhet från läkemedelsbolagen. Men det är ingen slump. Enligt Gates Foundation lade läkemedelsföretagen endast en halv miljard dollar under 2012 på forskning och utveckling av läkemedel till så kallade NTD:s (Neglected Tropical Diseases, eller »förbigångna tropiska sjukdomar«). Det ska jämföras med den totala forskningsbudgeten på 130 miljarder dollar.

Resultatet syns i vilka preparat som kommer ut på marknaden. Enligt tidskriften The Lancet utvecklades endast fyra NTD-läkemedel mellan 2000 och 2011 – att jämföra med 336 nya läkemedel totalt sett.

Samtidigt är det inte bara läkemedelsföretagen som haft blicken på annat håll. När WHO för två år sedan gjorde en lista över 17 förbisedda sjukdomar var bland annat tuberkulos, lepra, rabies och flodblindhet med – men inte ebola. Kanske för att sjukdomen under de senaste decennierna endast haft sporadiska, mindre utbrott.

Nedprioriteringarna är en förklaring till att ett botemedel har dröjt, och att det framför allt är mindre forskningsföretag som har kommit längst i jakten på ett vaccin eller ett läkemedel.

Cyniskt eller inte – mycket tyder nu på att ebolaviruset fått den uppmärksamhet det förtjänar. Inte minst genom de västerlänningar som nu smittats. I en färsk rapport spår analytiker på Deutsche Bank att forskningspengarna till ebola och de andra tropiska sjukdomarna kommer att öka de närmaste åren. Över 40 procent av världens befolkning bor trots allt i tropikerna. Det är, som banken skriver, både »rätt sak att göra och en strategisk investering«.