Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Lars Erik Brännström

Skådespelare, dog den 29 augusti, 69 år gammal.

»Även om jag skulle få Nobelpriset i fysik, kemi och litteratur samma år så skulle det ändå inte stå i dödsrunan«, sa Brasse Brännström förra året till Lotta Bromé i Sveriges Radio.

»Det skulle stå om ›Fem myror är fler än fyra elefanter‹. Punkt.«

Inte för att det besvärade honom. För egen del hade han inte behövt bli ihågkommen alls efter sin död: »Det är väl kul om de kommer ihåg något man gjort men de behöver inte nödvändigtvis komma ihåg just mig.«

Att han alls kom till världen kom sig av en dålig blindtarm. Hans pappa var sjöman och hans mamma var akterstäderska, de träffades på havet. Under andra världskriget på en färd mellan Luleå och England fick pappan blindtarmsinflammation och tvingade mönstra av. Kort därefter gick båten på en mina och sprängdes. Pappan bytte jobb.

Han började i stället kontrollera olje- och kolsystem i de nybyggda bostadsområdena kring Stockholm. Familjen flyttade runt i nybyggda lägenheter i områden som Bandhagen, Västertorp och Tallkrogen. Allt detta enligt en artikel i Mitt i-tidningarna förra året. I sitt sommarprogram från 1983 berättade Brasse att han kände sig hemma på rivningstomter och nybyggen med rostiga spikar och glasskärvor.

En dag kom föräldrarna hem med en stor gammal radio som Brasse tyckte var otrolig vacker. Han lärde sig snart att ratta in Radio Luxemburg och sedan var han fast i musiken. Han började köpa plattor långt innan familjen hade någon grammofon. Ute i en stuga i skärgården hade familjen en vevgrammofon i dåligt skick. Drivfjädern var trasig och nålen borta. Brasse ägnade somrarna åt att tälja egna nålar av björkved och spisa jazz genom att snurra skivtallriken för hand.

Sånglärarinnan på folkskolan i Västertorp menade att Brasse Brännström var musikalisk och hade vacker sångröst. Hon tyckte att han skulle börja i Eriksdals musikklasser. »Sån skit ska du inte hålla på med«, sa hans pappa, men på något sätt blev det så ändå. Därifrån gick han vidare till Adolf Fredriks musikskola, där han träffade Lasse Hallström, som numera är Hollywoodregissör och redan då var väldigt intresserad av film. Själv hade Brasse Brännström inte några ambitioner att bli skådespelare. Han blev det, bara. »Det var Lasse Hallström som släpade in mig i det här«, sa han långt senare till Lotta Bromé.

De började med att göra hemmagjorda musikvideor till band som Tages och The Maggots. Brasse Brännström var mest med och tog upp ljud och bar rekvisita, men rätt som det var stod han framför kameran i något sammanhang.

Det var Lasse Hallström som presenterade honom för Magnus Härenstam, och tillsammans med Eva Remaeus gjorde de Sveriges mest sedda – och uppskattade, förmodligen – barnprogram »Fem myror är fler än fyra elefanter«. Brasse Brännström spelade spjuvern som barnen hade lättast att identifiera sig med:

»Magnus Härenstam, som kommer från en folkbildarfamilj, hade talets gåva medan jag var mer duktig på att ramla och stamma«, förklarade han i intervjun med Mitt i-tidningarna.

Samtidigt gestaltade han i flera långfilmer för vuxna – bland annat »En kille och en tjej« och »Två killar och en tjej« av Lasse Hallström – en fumlig kille: sårbar, ofta med trassliga relationer. Han blev kvar framför kameran och på scenen under hela sitt liv; en komisk begåvning full av både värme och allvar.

Han och Magnus Härenstam gjorde flera omtalade krogshower i Stockholm, och tillsammans med Brasses dåvarande sambo, artisten Lill Lindfors, och privatteaternestorn Aller Johansson bildade de ett underhållningsbolag som bland annat tog över Maximteatern och satte upp flera stora succéer.

Mindre känt om Brasse Brännström är att han också skrev manus.  Bland mycket annat var han inblandad i manuset till Lasse Hallströms »Mitt liv som hund« som nominerades till en Oscar för bästa manus 1988.

Den sista av hans filmer som han hann gå på galapremiären för var »Bäst före« från 2013. Han var där en sväng och vände i foajén, sedan gick han hem och läste en bok. Efter visningen gick han ner till premiärfesten och var där en stund också innan han gick hem igen och släckte nattlampan vid tolv, vilket var ovanligt sent för honom. Så där värst förtjust i strålkastarna och fotoblixtarna var han inte.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera