Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Deckarens död

I den svenska spänningslitteraturens skymningstimma är saker och ting inte som de verkar. Tiden börjar rinna ut.

På senare år har oroväckande många svenska deckarballonger stigit mot skyn, fullastade med ohyggligheter. Berättelser om en krackelerad idyll där klassklyftor, egoism och ren ondska ersatt det trygga folkhemmet. Ballongerna har inte bara stigit högt, de har också hållit en bestämd kurs mot fjärran länder.

Vinsthungriga förlag och agenter har bidragit med eld och varmluft till den ofta oerfarna ballongföraren, som efter bästa förmåga försökt hålla styr på sitt ekipage.

Historien om »det svenska deckarundret« har kommit att handla om hisnande förskott och tvåsiffriga utgivningsländer. Men det finns också en annan, mindre uppmärksammad, historia: den om hajpade författarnamn, och böcker som hamnat på dammiga restlager runt om i världen. För trots att deckargenren fortfarande är stark finns tecken på att den mest blomstrande epoken av Swedish Crime redan är över.

Att den svenska deckarförfattaren har varit huvudperson i en fantastisk framgångssaga är förstås sant. En vanlig historieskrivning brukar ta sin början med Sjöwall & Wahlöö på 1960- och 70-talet, då den samhällskritiska ton som blivit långlivad i svensk deckarkonst etablerades. Även 1990-talets Henning Mankell nämns ofta som en litterär Björn Borg-figur, någon som öppnade dörren för de senaste årens strida ström av lyckosamma deckarförfattare: Liza Marklund, Karin Alvtegen, Camilla Läckberg, Jens Lapidus, Lars Kepler (pseudonym för Alexander Ahndoril & Alexandra Coelho Ahndoril), Mons Kallentoft och så – självklart – Stieg Larsson. Ska man sammanfatta hans gärning på sifferspråk ser resultatet ut såhär: utgiven i 45 länder, såld i 80 miljoner exemplar.

Det finns anledning att dröja kvar en stund vid sifferexercisen. Medias fokusering på den svenska deckaren handlar alltmer om just ekonomi. Tidningar som Dagens Industri skriver spaltmeter om hur mycket stålar Camilla Läckbergs och Jens Lapidus bolag drar in, men bryr sig inte nämnvärt om berättelserna och de kvaliteter som möjligen finns där. Men de är inte ensamma. Liknande tendenser finns även på dagstidningarnas kultursidor. En recensent som försöker sälja in ett jobb på ännu en ny deckarförmåga har det sällan lätt. Om en deckarförfattare blir recenserad i dag handlar det nästan alltid om en storsäljare. Intresset för själva litteraturen som sådan ses, i alla fall från medialt håll, dala. Kanske är det här också en motreaktion på 90-talets kulturrelativism då man revolterade mot konservativa smakdomare och deckarens status uppvärderades.

Men hur är det med siffrorna egentligen, och det underförstådda likhetstecknet mellan antalet utgivningsländer och en solklar försäljningssuccé? Med allt fler litterära agenter, som lystet jagar utländska förlag att placera sina deckarförfattare hos, riskerar översättningarna bli fler än framgångarna. Utländska förlag har varit oerhört ivriga att hitta nya svenska deckartalanger som kan surfa på svallvågorna efter Stieg Larsson.

Många gånger alltför ivriga.

I Svensk Bokhandels vårboksnummer 2014 berättar Linda Altrov Berg, chef för Norstedts Agency, att det skickas iväg åtskilliga ballonger tänkta att passera Atlanten, men att flera får pyspunka innan de ens anlänt där borta. Hon frågar sig hur många gånger det här kommer att ske. Hon har trott att det senaste decenniets hajper skulle vara över för länge sen, i stället får svenska förlag bevisligen fortsätta att släppa ballonger om man vid något tillfälle bevisat att de håller.

Elisabet Brännström, chef för Storytellers Agency och Bonnier Rights, också intervjuad i Svensk Bokhandel, är inne på ett liknande spår. Hon säger att åren för den svenska exportboomen präglats av fartblindhet. Att det har sålts alldeles för mycket, alldeles för snabbt och för alldeles för mycket pengar.

Den som vet något om bubblors uppkomst känner kanske farhågorna komma kilande med spindelsteg uppför ryggraden. När något börja säljas alltmer på förväntningar och allt mindre på bevisad succé brukar det finnas anledning att vara försiktig.

Det finns också tecken på att utländska förläggare börjat dra öronen åt sig sedan hysterin runt Stieg Larsson skapade bilden av svensk deckarkonst som en evig försäljningsfest. Historien om Jan Wallentins »Strindbergs stjärna« – som trots många översättningsländer och stora förskott inte blev någon bestseller – har uppenbarligen satt sig i minnet hos branschen.

Förlag eller agenter vill inte gärna lämna ut exempel på titlar som floppat. Men att »Strindbergs stjärna« har paralleller i andra deckare framgår ändå. Vore det inte så hade knappast den svenska exportboomen beskrivits i termer av fartblindhet. Och hade alla deckare infriat förväntningarna, skulle förskotten inte ansetts överdimensionerade.

Marjolein Schurink, förläggare på nederländska De Bezige Bij, berättar i Svensk Bokhandel att svenska förlag för några år sedan kunde sälja vilken deckare som helst till Nederländerna men att det inte längre är så. Nu krävs att boken sticker ut på något sätt. Det är heller inte längre avgörande att deckarna är från Sverige.

Att deckaren inte är någon mirakelbrygd för försäljningslycka har hunnit framgå. Däremot har genren ökat intresset för annan svensk litteratur, och är kanhända en av förklaringarna bakom senare års exportsuccéer som Jonas Jonassons »Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann« och Fredrik Backmans »En man som heter Ove«.

Karl Berglund är verksam vid Avdelningen för litteratursociologi på Uppsala universitet och har skrivit boken »Deckarboomen under lupp«. Även han tror att den svenska deckaren har peakat. I en intervju i Transportarbetaren säger han att kulmen nu möjligen har nåtts, även om genren för den skull inte är svag. Hans tes är att genrers popularitet går i cykler och att det inte är troligt att deckaren ska fortsätta att vara så pass dominerande som den varit under en längre tid. En annan av hans iakttagelser är att deckargenren breddats till en sådan grad att benämningen inte längre säger så mycket om innehållet.

Så, kan det faktum att dagens deckarförfattare börjar ta ut svängarna riktigt ordentligt, tolkas som ett tecken på att genre håller på att implodera? Och om deckaren blir alltmer olik den traditionella formen, där en polis utreder ett brott, blir det då till slut intressant att tala om begreppet deckare?

Ett konkret exempel på att den klassiska deckaren börjar slitas ut är att den allt oftare blir föremål för satir och komik. I vår släpper bokförlaget Forum Lars Forsbergs »Klara, färdiga, dö!«. Här drivs med flera av de karaktärsdrag som redan hunnit bli klichéer hos åtskilliga deckargestalter. Kommissarien Torsten »T-Rex« Rexelius, tillika huvudperson både i denna bok och i en tidigare, är en nyskild man med ego i XL-format som undrar varför inget i livet blivit som han tänkt sig. Och den som slår på tv:n just nu kan i Icas reklam se Camilla Läckberg driva med föreställningen att hennes deckare är så enkla att ett barn kan skriva dem. På samma gång ser hon förstås till att plocka hem några självironiska stilpoäng. »Kommissarie Späck« som släpptes för några år sedan är en komedifilm som gör parodi av kriminalserien »Beck«.

Det finns en viss symbolik i att den tveklöst största svenska deckarförfattaren faktiskt är död. Svårigheten att hitta en ersättare av samma kaliber syns på minst två sätt. Agenter och förlag har i sin marknadsföringsiver överutnyttjat hans namn genom att sälja in även ganska blygsamma författarbegåvningar som »nästa Stieg Larsson«. Det här har gjorts så många gånger att få längre tror att någon sådan finns. Och eftersom Stieg Larssons spöke osaligt vandrar genom svensk deckarlitteratur – utan att någon levande ersättare uppenbarar sig – gör man nu ett sista desperat försök. Att låta David Lagercrantz skriva vidare på Millenniumtrilogin.

Fakta | Deckarfloppen som skrämde

När Jan Wallentins »Strindbergs stjärna« kom hösten 2010 hade den redan väckt stor uppmärksamhet för att den, långt innan den tryckts, sålts för rekordbelopp till 16 länder. Det talades om en kommande braksuccé. Så blev det inte. Wallentins Dan Brown-osande historia om Andrées polarexpedition, som börjar med att ett hundraårigt lik hittas i en vattenfylld gruvgång i Dalarna, fann inte sin publik. Men Jan Wallentin gick inte lottlös, förskotten gjorde honom till miljonär och han sa upp sig från sin tjänst på SVT:s »Aktuellt«. Floppen har däremot satt sig i minnet hos bokbranschen, där man numer håller tillbaka sin säljiver något.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera