En sakkunnigs bekännelser

Förväntas jag också säga »Fredrik«?

Alla politiskt anställda moderater i regeringskansliet gör tydligen det, kanske för att antyda en personlig närhet till statsministern. Men när jag träffar honom känns han inte som »Fredrik«. I ämbetet sitter en särskild magi. Det är svårt att veta hur man ska agera kring honom. Och jag känner honom ju inte.

Det är en helg i augusti 2012. Vi är på väg med båt ut till Gustavsberg i Stockholm, där Reinfeldt ska hålla sitt traditionella sommartal. Det är en av de första dagarna på mitt nya jobb som politiskt sakkunnig i regeringskansliet.

Statsministern slår sig plötsligt ner vid vårt bord, där Ulf Kristersson – min minister – Tobias Billström och dennes medarbetare Johanna Sjö och jag sitter. Reinfeldt tittar nollställd på mig, och själv känner jag inte till etiketten. Ska jag hälsa, och hur? Jag får flashbacks till en resa i Japan där min bristande förståelse för japansk etikett vid ett affärsmöte ledde till att ingen fick dricka sitt kaffe därför att jag förväntades börja.

Ulf griper in och presenterar mig, och Reinfeldt och jag tar i hand. Sedan reser sig statsministern och säger:

– Om det är något jag har lärt mig i politiken så är det att man ska passa på att gå på toaletten när man har möjlighet. Man vet aldrig när man får en ny chans.

Hur hamnade jag egentligen här? Det var trots allt min egen idé att söka ett jobb i regeringskansliet. I flera år hade jag befunnit mig i politikens utkanter men nu ville jag arbeta mitt i den, medan en borgerlig regering fortfarande hade makten. Kanske kunde ett arbete som politiskt sakkunnig också vara ett sätt att göra en liten insats för något vi kan kalla det gemensamma bästa. Jag hade under en längre tid grunnat på historikern Peter Englunds blogginlägg om hur han tänkte när tog anställning i underrättelsetjänsten FRA under kalla kriget: »Inte kunde väl jag sitta under det höga taket i sal C på Carolina Rediviva och läsa 1600-talspoesi, när den värld jag kände snart skulle lösas upp i eld och aska.«

Jag kommer in litegrann på slutet. Regeringen har redan suttit i sex år. På det politikområde som jag har anställts för att arbeta med, socialförsäkringsområdet, har den värsta stormen kring sjukförsäkringsreformen börjat lägga sig. Våren 2011 presenterade alliansen en rad förändringar i lagstiftningen som skyddar både allvarligt sjuka och inkomstlösa förtidspensionärer, vilket tog udden av kritiken. Men pensionsfrågorna har under några månader debatterats hårt, efter Reinfeldts uttalande att svenskarna måste jobba till 75.

När jag börjar har Sten Tolgfors avgått som försvarsminister till följd av »Saudiaffären« kring en svenskbyggd raketfabrik i Saudiarabien, och Per Schlingmann är på väg bort från moderaterna. Det har inte blivit så mycket av Framtidskommissionen som statsministern haussat i Almedalen sommaren innan och som Schlingmann tagit ansvaret för (»den där framtidsgrejen?«, som någon svarar när jag frågar hur det går).

I regeringskansliet värderas däremot varje utgift noggrant efter Dagens Nyheters avslöjanden kring överdådiga fester i flera myndigheter och en statlig forskningsstiftelse. »Ska biståndsministern åka på SNS Tylösandskonferens i år, eller ser det inte bra ut?«

En dag skyndar jag fram i den långa kulverten under jord mellan finansdepartementet i Adelcrantzska palatset och Rosenbad. Kulverten är blekt upplyst och påminner mig varje gång om spöksjukhuset i Lars von Triers »Riket«. Bakom mig hastar några andra, och jag kan inte undgå att höra vad de säger:

– Nu är vi ute och West Wing-går.

»The West Wing«, eller »Vita huset«, är fortfarande den tv-serie som politiskt anställda tjänstemän i regeringskansliet ser upp till i termer av maktfantasier. Och att »gå som i Vita huset« innebär att promenera väldigt fort i en korridor och samtidigt avhandla någon viktig politisk fråga. Precis som tv-presidentens stressade medarbetare brukade göra.

Ulf Kristersson har gjort ett bra intryck på mig som en engagerad och kunnig minister. Han är också en ovanlig politiker, som har intellektuella intressen och är författare till flera böcker. Jag vill arbeta för honom. Jag har tidigare varit bland annat kulturskribent, men att jobba som politiskt sakkunnig innebär att jag nu ska formulera någon annans tankar och åsikter i stället för mina egna. Att jag verkligen vill göra det verkar först även förvåna min blivande chef Ulf Kristersson:

– Kultur … är ju ingenting som vi håller på med här, skämtar han vid min anställningsintervju. Möjligen på fikarasterna.

Det blir mycket riktigt annorlunda. Att vara politiskt sakkunnig liknar förmodligen inte något annat jobb i statsförvaltningen, och inte enbart för att det ligger utanför den formella hierarkin. Under en typisk dag förväntas man göra allt från att ge kvalificerade politiska råd och skriva debattartiklar, till att snabbt briefa en minister samtidigt som han byter om till en ren skjorta. Jag är skribent, omvärldsanalytiker, rådgivare, Powerpoint-makare, hjälpreda till statssekreteraren i styrningen av departementet och myndigheter, resesällskap till ministern och, faktiskt, klagomur för allmänheten.

Jag får tjänsten genom att jag känner min företrädare, och blir rekommenderad av honom. Jag har också en bakgrund i moderata ungdomsförbundet, och på den partinära Svenska Dagbladets ledarsida. Eftersom jag saknar erfarenhet av socialförsäkringsfrågorna, förmodar jag att de främst ser mig som en kompetent och pålitlig person – som »en av oss« för att använda Margaret Thatchers ord.

Mina första dagar i regeringskansliet är förvirrande. Precis som i det militära talar alla i förkortningar: »Fi«, »Fi/BA«, »S-dep«, »SB«, »SB/SAM«. När jag väl ska sluta på mitt jobb, ett och ett halvt år senare, kommer jag på mig själv med att skriva ett mejl som i princip enbart består av sådana kryptiska förkortningar. Men såhär i början dröjer det ett tag innan jag till exempel förstår att Fi/BA står för Finansdepartementets budgetavdelning, den avdelning som vill lägga sig i precis allt i regeringens olika verksamheter, vare sig den har rätt att göra det eller inte.

Och hur gör man med en till synes så enkel sak som att ställa in rätt skrivare på sin dator, när man kan välja mellan alla tillgängliga skrivare i hela regeringskansliets organisation, till och med de vid vår ambassad i Peking? Det är en tidig händelse som får mig att känna att jag verkligen arbetar i staten. Lite senare under tiden i regeringskansliet upptäcker jag även den fina detaljen att regeringsbesluten sys med en blå och gul tråd i tunga läderpärmar, som också säger att det här inte är vilken verksamhet som helst.

Redan en av de första dagarna inträffar alltså mötet med statsministern på båten, och jag får väl aldrig riktigt en ny chans att göra ett lite bättre intryck. Men det hör i alla fall till jobbet att skriva underlag om sjukförsäkringen för Reinfeldt. Vid ett tillfälle får underlaget inte vara längre än att det ska gå att sms:a till hans mobiltelefon. Men oftast är det långa dokument med grafer och tabeller som förväntas.

Inför en tv-intervju på söndagen i Agenda har jag och en medarbetare till Reinfeldt förberett ett underlag över helgen. Jag har upprepat ringt socialdepartementets opolitiska tjänstemän, även på deras fritid, för att trippekolla allting. Det kan bara inte bli fel, som i den där mardrömmen jag hade innan jag började i regeringskansliet att jag skulle få statsministern att göra en groda i just Agenda. Så händer det som varken jag eller statsministerns medarbetare har räknat med, den okända »x-faktorn« i politiken: Reinfeldt säger fel. Han har själv blandat ihop siffrorna. Lyckligtvis är det en ren teknikalitet som ingen märker.

Alla säger förstås också »Anders« om Anders Borg. I riksdagen observerar jag honom som en oerhört skicklig debattör, men som ibland är på gränsen till elak och nedgörande mot personer som är underlägsna honom intellektuellt och retoriskt. Han påminner om Olof Palme i sin krafts dagar. Annars ser jag framför allt Borg i gymmet på finansdepartementet, som är utrustat med många maskiner och tyngder, och besöks av snygga och vältränade nationalekonomer. När man själv står och vippar på en balansplatta ser Borgs tyngdlyftning rent skräckinjagande ut. Men i gymmet är han alltid vänlig och trevlig, och går runt och pratar med folk, ungefär som en krögare skulle göra på sitt etablissemang. När jag inte dykt upp på några veckor frågar han vart jag tagit vägen.

I vissa ögonblick drabbas man nästan psykologiskt av positionerna som vi politiska tjänstemän har. Vid ett tillfälle, det kan ha varit under hösten 2012, går jag på ett möte i Rosenbad med stabschefer och politiskt sakkunniga från alla moderatstyrda departement. Alla runt det avlånga bordet får berätta vad de, så att säga, jobbar med just nu:

– Vi håller på med den största omorganiseringen av polisen sedan sextiotalet, säger en medarbetare hos justitieministern Beatrice Ask.

– Vi värnar fabriker i Sydamerika från nationalisering, säger någon som jobbar för handelsministern Ewa Björling.

Och så vidare: biståndet, Afghanistan, arbetsmarknaden, statsfinanserna. Det är lätt att se hur vissa kan svepas med, och komma att se makten som ett självändamål. Men har politiskt sakkunniga någon reell makt? Ja, de som vinnlägger sig om att sätta sig in i sina ansvarsområden och får respekt hos de opolitiska tjänstemännen kan få makt genom sin expertis. Då kan man påverka sakpolitiken.

Det förekommer även att den politiska personalen bevakar varandra i syfte att inte bli förfördelade i det rent interna maktspelet i regeringskansliet. I den brittiska tv-serien »The Thick of It« säger spinndoktorn Malcolm Tucker att folk i Downing Street är paranoida och tror att man har startat en palatskupp om de inte blir cc:ade på varenda mejl. Precis så är det också i det svenska regeringskansliet. Alla vill vara »in the loop«, eller åtminstone få det att verka som att de har insyn och delaktighet.

Julen 2012 har vi en fest för moderaternas politiska tjänstemän i regeringskansliet. Det slår mig att jag känner de flesta från arbetsstämmor och fester i ungdomsförbundet för tio år sedan. Vi sjunger samma snapsvisor som då, när vi var mellan 16 och 25 år, men när vi alla nu möts igen styr vi landet. Den »blåa revolutionen« som vi skrålade om i Muf har nu pågått i flera år, på gott och på ont. Det är en märklig känsla.

Är vi då alla kvalificerade för uppdragen? Givetvis inte. Många har aldrig lämnat politiken, utan blivit kvar under de tio år jag själv har varit borta, och saknar andra perspektiv. Vi är alla – inte minst jag själv – unga och bristande i livserfarenhet, trots att vi har så stort ansvar.

Vissa politiska tjänstemän använder också sina positioner i regeringskansliet för att främja personliga agendor, och är bara lojala med sina ministrar i medgång. När något går snett och de upptäcker att de har satsat på fel person, är de ibland väldigt snabba med att distansera sig och berätta det för andra bakom ministerns rygg. Det är ett fascinerande skådespel.

Men jag ser även många dedikerade och kunniga personer med rätt drivkrafter bland mina kollegor. Personer som har integritet nog att sluta när en minister inte lever upp till förväntningarna, eller som bara tycker att livet är större än politik.

En tredje typ bland oss tjänstemän är de som varken har en självisk eller en mer altruistisk agenda. De tycks bara finnas där, i det sociologiska systemet, för att fälla cyniska kommentarer om ministrarna och politikens fruktlöshet. De är en sorts »antipolitiker«.

Vi är som ett litet hov, där alla sorter finns. Trots att de kungliga hoven nära nog är avskaffade och moderna regeringsorganisationer ska vara mer värdegrund än Versailles.

Jag slutar följande jul, i december 2013. Det blir ungefär de 18 månader som var tänkt från början, och jag har blivit uppmuntrad att skriva en ny bok, och att påbörja doktorandstudier i statsvetenskap. Mina förhoppningar att jobbet som politiskt sakkunnig skulle innebära att jag kunde göra nytta har infriats, liksom mina förväntningar på Ulf Kristersson. Men jag vill ändå sluta. En av de sista dagarna lyssnar jag på statsministerns jultal på Skansen när han lanserar politiska förslag utifrån några deckare han har läst – det är inte ens tio månader kvar till valförlusten.

Jag kommer tillbaka till regeringskansliet en sista gång, en dag i september under »expeditionsministären« medan socialdemokraterna och miljöpartiet samlar sig till en regering. Det ser ut som att någon har vräkt oss. Bokhyllor har tömts i flyttlådor och papper ligger strödda på golven.

I socialdepartementet har klockorna på väggen symboliskt stannat. Tiden har runnit ifrån oss.