Konsten att vara iranier

Jag tänker nu skamset blotta min största guilty pleasure på nätet: »Shahs of Sunset«. De flesta av er känner nog inte ens till den, ni har nog fullt upp med »Real Housewives of New Jersey« och »The Kardashians«. Men ur ett antropologiskt syfte (här hostar jag ursäktande) har den ett värde. Dokusåpan kretsar kring ett gäng vänner i Los Angeles, deras vardag och inbördes sociala status, med den gemensamma nämnaren att de är iranier. Det är faktiskt extremt roande, förutom det pinsamma i att de är så ytliga, framgångsfixerade, uppklädda, skvallriga.

USA innehar den största andelen exiliranier i världen och flest bor i Los Angeles, därav smeknamnet Tehrangeles. När jag satte min fot där första gången -uppenbarade det sig vad det innebar att vara iranier i LA: »Who’s your dad? LA ägs i stort sett av iranier«, mot den måhända både sanna och kanske lite väl generaliserande bakgrunden att många är rika plastikkirurger och mäklare. I Tehrangeles bor iranska muslimer, judar, zorastrer, kristna. De flesta är sekulära, religiositeten är inte större än hos gemene yoga-utövande-smoothie-drickande kaliforniska drömmare. Och det är kanske signifikant för iranier utanför Iran att identitetsmarkören står starkast i förbund med det rent kulturella. Av dessa LA-iranier bor de flesta i Beverly Hills eller Orange County. En del bor i området kring Westwood, där man kan köpa iransk litteratur, äta persisk mat och där äldre herrar spelar backgammon och filosoferar i det lilla tehuset invid Persian Square.

De lever liv helt olika mitt eget men ändå känner jag en smula absurd samhörighet, baserat på att vi kommer från samma erfarenhet. Jag roas därför av »Shahs of Sunset« på samma sätt som av filmen »Jurassic Park«, som att beskåda en potentiell verklighet framtagen med inspiration från en historisk händelse. När människor ruckar på sina geografiska platser följer berättelserna med dem. När gränserna är öppna och många rör på sig blir berättelserna många. Det gör prismat komplext och oändligt att skärskåda, ingen individ blir ensam bärande informationspelare för bygget av en hel nation.

I Homa Katouzians upplysande »The Persians« läser jag om hur det iranska folket, innan Iran hade en konstitution, avsatte ledare efter ledare. Något som i boken anses symptomatiskt för ett kritiskt folk som prövar en ledares idé tills den inte längre anses bärande och sedan avsätter ledaren. I boken framhålls hur en faktiskt obetydligt liten del av den 3 000-åriga persiska historien som det nuvarande styret utgör.

Jag inser också att man bär på olika partier av historien beroende på när man lämnade sitt land. Ibland blir jag nostalgisk och dricker persiskt svart te ur handtillverkade glas min mamma importerat till mig från Teheran, lyssnar på någon av de stora popartisterna, till exempel Googoosh eller Dariush, hittar låttexterna med latinska bokstäver (jag skolkade rätt mycket från hemspråket) och lär mig låtarna. Mina kusiner i Iran tycker att jag är extremt gammalmodig i min smak när det finns så mycket grym klubbmusik som produceras i Teheran just nu. Då känner jag mig alltid lite snopen: »det är ju DETTA som är persisk kultur, all den här litteraturen och musiken«, men deras popkultur har utvecklats och jag har stannat kvar i mammas och pappas romantiska sjuttiotalshits. I prismat av komplexitet bespeglas också tusen olika aspekter på det egna jaget. Det är 50 nyanser av att vara iranier.

Till er iranier som läser denna text vill jag be om ursäkt för att jag gör reklam för »Shahs of Sunset«. Det finns ett judiskt talesätt som lyder: där det finns två judar, finns det minst tre åsikter. Jag skulle vilja modifiera det till: där det finns iranier, finns det åsikter.

Text: