Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

En raggande dörröppnare

Med rekryteringen av Anders Borg botar Stenbeck sin moderatskräck.

En dag på åttiotalet kom journalisten Anders Isaksson med ett förslag till Jan Stenbeck. Isaksson var politisk reporter, men hade i sina skrivuppdrag för tidskriften Moderna Tider fått bra kontakt med ägaren Stenbeck och blivit ett slags informell rådgivare till honom. I den rollen hade han fixat en lunch med dåvarande kulturminister Bengt Göransson. Men, förklarade Isaksson. Stenbeck måste luncha med moderater också. I det här fallet partiets mediepolitske talesperson Anders Biörck.

Men Stenbeck vägrade.

»Stenbecks grundläggande tes«, säger Anders Isaksson i Per Anderssons bok om finansmannen, »var att moderaterna företrädde Wallenbergarna.«

Och något värre fanns inte. Den, enligt Stenbeck, försoffade Wallenbergsfären var själva antitesen till den omstörtande kapitalism som han själv företrädde. Då passade den reformistiska socialdemokratin långt bättre.

Stenbecks misstro hade också sina historiska rötter. I början av sjuttiotalet var det stridigheter mellan hans storasyskon, äldsta brodern Hugo Jr och Margaretha. Systern hade gift sig med Bertil af Ugglas, partisekreterare i moderaterna och son till en hög Wallenbergman. Makarna hade synpunkter på hur verksamheten skulle bedrivas. När Hugo Jr plötsligt gick bort 1976 ärvde Jan både broderns aktier och konflikten. Bertil af Ugglas dog redan året därpå, men bråket mellan systern och Jan Stenbeck fortsatte till den dramatiska kuppen 1983 där Margaretha af Ugglas motades bort från bolagsgruppen. Hennes karriär fortsatte sedan i just moderaterna och kröntes med utrikesministerposten mellan 1991 och 1994.

Jan Stenbeck skulle under sin livstid plocka in flera höga socialdemokrater i sina verksamheter. Som studiekamraten Odd Engström, kommunalrådet i Malmö Lars Engqvist och, senast, förra näringsministern Björn Rosengren. Vid något tillfälle slank även en folkpartist som Olle Wästberg in bland rådgivarna.

Fram tills nu. I onsdags föreslog Kinnevik, investmentbolaget som är hjärtat i Stenbeckgruppen, att Anders Borg ska bli vice ordförande. Han föreslås också till styrelsen i teleoperatören Millicom.

Den nya sfärhögste Cristina Stenbeck dras uppenbarligen inte med samma beröringsskräck som sin far.

Vad ska då den tidigare finansministern hjälpa till med? Han är i grunden nationalekonom. Visserligen har han jobbat på finansmarknaden, men då mer på obligationsmarknaden. Stenbeckgruppen verkar i en börs- och aktiemiljö som är väsensskild från räntevärlden.

Enligt Cristina Stenbeck själv ska Borg »bidra med unik kompetens till styrelsen« och nämner »utvecklingsmarknader« och syftar främst på Afrika och Latinamerika. Det handlar alltså knappast om att påverka svenska makthavare i tillståndsfrågor om medier och telekom, som Borgs politiska föregångare i gruppen.

Cristina Stenbeck har på senare år byggt om Kinnevik till i huvudsak en investerare i en rad digitala verksamheter med globala ambitioner. Om vi får se Anders Borg någonstans är det nog mer sannolikt på något premiärministerkontor i någon mellanafrikansk stat. För att undvika korruption vid investeringar i sådana länder måste man ofta förhandla på allra högsta nivå, och med en så profilerad figur som den förra svenska finansministern lär Stenbecks inte få några problem att ordna ministermöten.

Förra våren gjorde Anders Borg en resa i Nigeria och flera andra afrikanska länder. Han pratade då om behovet av investeringar i nämnda länder från europeiska pensionsfonder, Världsbanken och Sida. Kanske är det också en uppgift att ragga sådant kapital till Stenbecksfärens bolag.

Med sådana bidrag är det nog lätt för Stenbeckfamiljen att bota sin moderatfobi.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera