Inrikes

Ett fantasidödande opium

I slutändan handlade hela din existens om att du skulle köpa mer, sen dog du.

Inget stressar mig mer än 700 delningar av en länk på nätet som handlar om att vi är för mycket på nätet. Ni vet, det där genommänskligt hycklande att kolla i en mobil på ett klipp om människor som kollar för mycket i en mobil, hur dom missar andra i tågvagnen och sedan dör ångerfulla.

Jag har en »vän« som har ett bulimiskt förhållande till socialt liv. Hon växlar från överkompetens till att kräkas upp det genom att i perioder hålla sig innanför sin ettas fyra väggar. Hon önskar att hon var en sådan som spenderade kvällen mer åt att planera morgondagens klädval än att skriva klart den här texten, ägnade morgnar åt en väldukad frukost, estetisk nog att lägga upp på Instagram, som för att signalera: »Jag är som jag tror resten av er är, jag ska bara göra det här andra först.« Hon samspelar med samtiden som en god skådespelerska och luftmodellerar i samma anda som Andy Warhol skulle göra om han fanns på sociala medier, insinuerar att hon är en del av detta enbart tillfälligt, på samma sätt som en turist tar seden dit den kommer och sedan återgår till sina vanliga rutiner.

Ibland går jag runt och misstror interaktionen som företeelse, att den i grunden är falsk. Att »verklig kontakt« inte kan uppstå eftersom den enbart bygger på konnotationer och koder. Att när det känns »på riktigt« är det mer mitt val av empati än något annat som är upphov till det. Att man väljer partners och vänner ofrivilligt genom den sociala sfären, människor som matchar en själv. Och så har vi det där andra mötet, som slår an i dig och blir din hela illusion om livet: Det skulle kunna bli vi och vi skulle leva så här.

Ungefär på samma godtyckliga sätt som tidens anda empatiserar med specifika händelser. Vissa krig får heluppslag, andra inte. Om vi kartlade världens samtida orättvisor i tid, längd, och utbredning, det vill säga förvärvade mer kunskap om världen, kanske vårt tangentbord av känslor tryckte in andra knappar – vem vet! Exempel: Vi illustrerar hur jobbigt folk har det i krig genom att låtsas att det blev krig här – först då förstår vi. Empati är ett konstruerat val och inte ett plötsligt tillstånd, och utan empati ingen kontakt. Jag väljer alltså exempelvis blixtförälskelsen, den var läglig nog för mig att projicera min empati på. Ungefär på samma sätt som jag skapar kemi till en medspelare på teaterscenen som jag ska »älska« kväll efter kväll. Ibland vet jag inte vad som känns mest äkta eller vad som erbjuder mest överraskningar – det verkliga livet som ingen vet vad det ska bli av eller teaterspelet som redan är skrivet.

Den här typen av läglighet är ett litet förgiftat moln som jag kallar »livsstilskonstruktionen«. Du kan nämligen konstruera förälskelsen genom inställningar på sök-motorn på nätdejtingen eller hitta vänner för livet bland hashtags i sociala medier. Inget fel med det, det är så det går till, det räddade mig från högstadiemobbning när jag fann vänner på sajten Skunk som ville gå på Marilyn Manson-konserten med mig.

Men varför överraskar vi inte oss själva mer? Jag vill påstå att upprätthållandet av en livsstil och definierandet av umgänget är vår tids opium för folket, den uppehåller vår högra hjärnhalva och underhåller vårt behov att skapa och fantisera. Så länge vi konsumerar, förmedlar köpvanor och konstruerar en industri av tillfälligt serotoninförhöjande effekter. I slutändan handlade hela din existens om att du skulle köpa mer, sen dog du. Life’s a bitch och en 17-åring på Instagram blev tillfälligt rik.

I mytologin tillfrågas Pyrrhus av sin vän Cineas vilka hans planer är efter att ha erövrat sitt nästa imperium, med den ändlösa följdfrågan »Och sen då?« efter varje svar, tills Pyrrhus slutligen erkänner att efter det sista erövrandet ska han vila. Varpå Cineas frågar varför han inte vilar nu i stället för att genomgå besväret att erövra alla dessa imperium när slutmålet ändå är att vila?

I en existentiell eftertanke kring min samtids hamsterhjulsliknande bestyr frågar jag mig samma sak: Varför inte vila nu i stället? Varför göra sig allt detta besvär? Simone de Beauvoir gav svaret på Pyrrhus klubbande av ändstation om att han slutligen ska vila: Han saknar helt fantasi.

Det här opiumet dödar min fantasi.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera