Shakespeare i Rosenbad

Jag vill börja med en dementi. Min förra krönika hade budskapet att man inte ska tro på allt man läser. Likväl valde vissa läsare såklart att tro på allt som de läste i krönikan, inklusive parodiversionen av mig själv som odrägligt egocentrisk kulturman. Sanningen är dock att jag inte äger någon opiumpipa, ej heller en samling av böcker om mig själv inbundna i opossumskinn. Min livsföring är asketisk och konventionell. Utom om nätterna, då jag klär mig i trikådräkt och bekämpar brott, men det är en annan historia.

Det stör mig att jag ens känner mig nödgad att påpeka sånt. Hur hamnade vi i detta bokstavlighetens och entydighetens enfaldiga envälde? Där bara politiker får ägna sig åt fiktion, men vi stackars författare förväntas vara genomskinliga som nytvättade fönsterrutor (snarare än solkiga rödvinsglas skymtade i ögonvrån vid ett besök i Lustiga huset)? Och där man måste skriva läsaren på näsan för att falla henne på läppen? Det är så att man frestas dra fram Suzanne Brøggers gamla bon mot: »Man får ta mig var som helst, men aldrig på orden.«

Jag nämnde politiker, och det slår mig att samtidigt som allt fler i en remake av sjuttiotalet insisterar på att läsa skönlitteratur naivt politiskt, så har det fått viss status att tolka politiken litterärt. Där går det plötsligt an att leta efter dolda motiv och sammanhang och läsa mellan raderna. Men inte i litteraturen. Är politiken alltså den nya romanen? Efter tv-serien?

Om det är så, då får jag väl göra min samhälleliga plikt och i egenskap av litteraturkritiker förutsäga olika möjliga utfall av rådande regeringskris och stundande nyval. Visserligen är jag ingen expert på svensk politik, men sådant har aldrig hindrat någon riktig expert, och än mindre någon riktig krönikör. I stället för relevanta fakta tänker jag att jag kan utgå från Shakespeares tragedier.

Tillåt mig att presentera:

Hamlet-scenariot: Samtliga inhemska tronpretendenter och andra aktörer tar kål på sig själva och varandra, i vissa fall med avsikt och i andra fall av misstag. Först därefter räddas situationen genom att Norge invaderar. Det antyds upp-repade gånger att hela den politiska- -teatern egentligen bara är en politisk teater.

Kung Lear-scenariot: Alla partier -ställer sig in hos väljarna för att få makt, utom ett parti som vill landets bästa och säger sanningar som väljarna inte vill höra. Sistnämnda parti åker därför ur riksdagen, och irrar tillsammans med en blind och galen landsfader och en narr över en ödesmättad hed i svensk glesbygd. Narren är som vanligt jag.

Macbeth-scenariot: Tre häxor på en ledarsida förutsäger en socialdemokratisk minoritetsregering med borgerligt stöd. Lady Annie övertalar Löfven att sticka kniven i ryggen på miljöpartiet. Plågad av samvetskval ser han Fridolins ande spöka, kanske i en pinsam video på Youtube. Men skrattar bäst som skrattar sist: de uppländska skogarna tågar mot Stockholm och sätter stopp för Förbi-farten och Bromma flygplats.

Romeo och Julia-scenariot: Capulets och Montagues, två politiska block, har alltid hatat varandra men delar av dem vill i hemlighet bilda en stor koalition. Slutar med rörande kärleksbetygelser och ömsesidigt självmord.

Othello-scenariot och Richard III-scenariot är båda för deprimerande och för banala, så jag överlåter till er att tänka ut dem själva. Dessutom är utrymmet på sidan tack och lov slut, och jag fick just en idé till en glödande politisk dikt mot sverigedemokraterna (obs! sant!) som jag måste hinna skriva ned innan jag tar cykeln till kursen i feministiskt självförsvar.

Text: