Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Alexis Tsipras är redo att ta strid mot Angela Merkel.

Aktuellt

Den svaga länken

En europeisk vänstersväng och början på slutet för euron? Mycket står på spel i söndagens val.

Förra onsdagen vandrade Greklands premiärminister Antonis Samaras genom Akropolismuseets arkader. Vid hans sida gick hans spanska kollega och gäst Mariano Rajoy. Samaras pekade slappt ut sina favoritstatyer, de stod länge framför en dorisk fris. Om det inte hade varit för pressuppbådet hade man kunna ta dem för två grånande turister. Men detta var ingen semesterresa. Rajoy var där för att ge sitt stöd åt Samaras konservativa parti Ny demokrati i det grekiska parlamentsvalet nu på söndag.

Att en spansk premiärminister lånar sig till en grekisk valkampanj hör inte till vanligheterna. Speciellt inte Rajoy, som tidigare har gjort en poäng av att inte uttala sig om val i andra länder. Men sen är det heller inget som är vanligt med helgens val. Den 29 december misslyckades det grekiska parlamentet med att välja en ny president. Den enda kandidaten, Stavros Dimas, hade stöd av en majoritet av ledamöterna men saknade tolv röster. Samaras tvingades utlysa nyval och plötsligt verkade tiden ha rullat tillbaka fyra år. Atenbörsen dök, pratet om långsam återhämtning framstod som irrbloss och eurons överlevnad var återigen ett aktuellt ämne. Och allt på grund av ett obskyrt parti på vänsterkanten.

Sen förra valet har Syriza lett i alla opinionsmätningar. Det mesta tyder på att de kommer att bilda någon form av koalitionsregering. Det skulle vara första gången som ett euroland leds av en radikal vänsterregering och markera ett tydligt avsteg från den politik som har dominerat i Europa sedan finanskrisen bröt ut. I medier brukar partiet målas upp som verklighetsfrånvända populister som lovar allt åt alla. I Bryssel och Berlin ses de som farliga dilettanter som kan stjälpa hela eurosamarbetet.

Under de senaste åren har Syriza kommit att kanalisera den folkliga reaktionen på åtstramningspolitiken i Grekland. Partiet är en allians av tolv olika socialistiska och kommunistiska rörelser som formellt blev ett parti först inför valet 2012. På den korta tiden sen dess har de lyckats gjuta nytt hopp i en hel generation greker. Den 41-åriga partiledaren Alexis Tsipras anses numera så betydelsefull att han förra veckan tvingades skriva en artikel i en tysk dagstidning där han förklarade att hans parti inte utgör ett hot mot euron och den tyska ekonomin.

Det är inte svårt att se varför han upplevs så.

Syrizas partiprogram är motsatsen till det som Tsipras kallar »Merkelism«: hans recept är sänkta skatter för låginkomsttagare, höjd minimilön, höjd skatt på storföretag och höginkomsttagare, gratis el och sjukvård till behövande. Med en arbetslöshet på 26 procent (50 procent för unga), en statsskuld på 177 procent av BNP och tre miljoner medborgare på eller under fattigdomsstrecket är attraktionen hos sådana löften helt logisk. Men det som får såväl Angela Merkel som tyska skattebetalare att ligga sömnlösa om nätterna är framför allt att Tsipras vill omförhandla Greklands lånevillkor.

2010 tog Grekland emot det första nödlånet från »trojkan« (EU, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden, IMF). 2012 var det dags igen. Totalt har Grekland fått 252 miljarder euro i stöd. I utbyte har de lovat att kämpa ner statsskulden till 120 procent av BNP till 2020 och balansera budgeten. Men skulden ligger kvar på svindlande 317 miljarder euro. Av nödlånen har hittills bara 10 procent gått till offentliga utgifter.

Därför kräver Syriza att halva skulden skrivs ner och räntebetalningarna reduceras. Fyra år av »fiskal skendränkning«, som Alexis Tsipras kallar det, räcker. Lånevillkoren gör det omöjligt att skapa tillväxt och därmed komma ur krisen, menar han. Till och med IMF har erkänt att skulden är för stor för att Grekland någonsin ska kunna betala av den. Därför vill Syriza anordna en internationell skuldnedskrivningskonferens på samma sätt som gjordes med Tyskland 1953.

Av statsskulden är drygt 60 procent av skulder till EU. Troligast är att det är från denna kvot som nedskrivningarna skulle göras om Syriza får sin vilja igenom. Men att det skulle bli så verkar än så länge otroligt.

Att det är just Tyskland som varit den huvudsakliga långivaren gör det hela extra känsligt. I Grekland härskar sen länge uppfattningen att Tyskland inte har betalat tillräckligt i skadestånd för krigsbrotten under andra världskriget. Frågan brukar aktualiseras med jämna mellanrum men sen finanskrisens början har den fått symbolisk betydelse. Förra året böjde sig den grekiske presidenten för det mediala trycket och förde upp frågan på dagordningen inför ett statsbesök av den tyske presidenten Joachim Gauck. Denne avvisade förslaget men lovade att upprätta en fond för att upplysa tyska medborgare om de nazistiska brotten i Grekland.

I Tyskland vänder man sig mot beskrivningen av landet som obarmhärtiga skuldindrivare. Landet har redan gått med på att förlänga betalningsfristen till 2050. Dessutom har trojkan sänkt den grekiska skuldräntan till 2,4 procent vilket är lägre än Tysklands.

Bland vissa ekonomer finns en ökande förståelse för den grekiska argumentationen. Enligt Stefan de Vylder, nationalekonom och författare till boken »Eurokrisen«, är det rätt väg att gå.

– Syrizas krav på en skuldreduktion framstår som både rimligt och nödvändigt, säger han.

Det är ironiskt att kraven kunde ha varit ännu hårdare. Ju närmare makten Syriza har kommit desto mer har de tonat ner den radikala retoriken. Tidigare drog de med jämna mellanrum upp hotet om att lämna eurosamarbetet helt. Nu ser de sig snarare som förmedlare av en ny europeisk giv. Kanske beror det på att saker och ting äntligen har börjat röra på sig i den grekiska ekonomin. Förra året hade staten överskott i statsfinanserna för första gången sen krisen började och tillväxten ökar, om än blygsamt. Men det är alltså inte tillräckligt för att få ner skulden på allvar.

Ännu mer ironiskt är kanske att man på andra sidan bordet börjat vänja sig vid tanken på en »Grexit«. För bara två år sen ansågs det i Berlin otänkbart att Grekland skulle lämna euron. Dominoeffekten skulle vara oundviklig. I dag ser det annorlunda ut. Med rehabiliterade ekonomier i Portugal och Irland, en bankunion som garant för europeiska finansinstitut och en stabilitetsmekanism som sista bromskloss är risken mindre att valutaunionen kollapsar.

I stället har dominoteorin ersatts av kedjeteorin. Enligt den blir hela kedjan av medlemsländer starkare om den svagaste länken avlägsnas. Men den teorin ska i första hand inte förstås ekonomiskt. Grekland utgör en bråkdel av EU:s sammanlagda ekonomi. Det är framför allt politiskt som Grekland i dag hotar stabiliteten.

På presskonferensen efter museibesöket var Rajoy så tydlig han kunde. »De andra kan säga vad de vill men jag vill bara säga en sak: att lova omöjliga saker tjänar ingenting till och skapar en enorm massa frustration.« Adressaterna fanns i båda ändarna av Medelhavet.

I december går Spanien till val och i opinionsmätningarna slåss Rajoys Partido Popular om ledningen med Podemos, ett vänsterparti som på mer än ett sätt påminner om Syriza. Sen starten för mindre än ett år sen har partiet vuxit till den näst största kraften i spansk politik. Likt Syriza är de sprungna ur proteströrelsen mot EU:s sparpolitik. De vill bland annat skriva ner landets skulder, införa ett slags medborgarlön för arbetslösa och tillfälligt stoppa Spaniens alla korrupta infrastrukturprojekt.

Om Syriza vinner valet befarar många mitten- och högerpolitiker att det kommer att tippa över vågskålen i den spanska valrörelsen till Podemos fördel. Tysklands tidigare utrikesminister Joschka Fischer uttryckte nyligen oro för att Alexis Tsipras kan »svepa med hela Sydeuropa mot en farlig vänsterväg«.

Från Berlin betraktat är Podemos i sanning både vänster och farliga.

Ledaren Pablo Iglesias och de unga akademikerna i toppen presenterade nyligen sitt partiprogram. Det övergripande målet är att stimulera baskonsumtionen hos de behövande. Kapital ska gå till småföretag och arbetare via bankreformer, skatt på finansiella transaktioner och höjd skatt för höginkomsttagare. Investeringar ska nästan uteslutande göras inom vård och utbildning.

Med sådana regeringar i Grekland och Spanien kommer Angela Merkel få svårt att hålla styrkursen. Liknande partier går också framåt i Slovenien och Nederländerna. Dessutom skulle de socialdemokratiska regeringarna i Frankrike och Italien välkomna en mer investeringsbetonad linje.

Men en Syriza-seger på söndag skulle inte bara kunna ge vind i seglen åt radikala vänsterpartier. Det skulle också kunna gynna populistpartier av alla schatteringar.

Enligt Pehr Wissén, chef för Institutet för Finansforskning (SIFR), är det den största faran.

– Risken för finansiell smitta är mindre i  dag än 2011 men risken för en politisk smitta där missnöjespartier vinner mark är större än förut.

I Italien tog Beppe Grillos Femstjärnerörelse sjutton mandat i Europaparlamentet i våras på löften om att bekämpa korruption, införa direktdemokrati, samt att verka för att Italien ska lämna euron. De skulle kunna göra comeback i italiensk politik vid framgångar för Syriza och Podemos. Även Marine Le Pens såväl främlings- som EU-fientliga Nationella fronten skulle kunna plocka poäng och göra henne till en realistisk fransk presidentkandidat om två år. I Storbritannien som går till val senare i vår kan främlings- och EU-fientliga Ukip få vatten på sin kvarn. För Angela Merkel finns problemen även på bakgården. Det två år gamla AfD (Alternativ för Tyskland) har i stort sett som sitt raison d’être att stoppa nödlånen och verka för att Tyskland lämnar euron.

För alla de här partierna skulle en radikal grekisk vänsterregering på en gång utgöra ett kvitto på att eurosamarbetet är dödsdömt och tjäna som inspiration.

Merkels och EU-kommissionens hopp står nu till den tidigare premiärministern Giorgos Papandreou. Hans socialdemokratiska Pasok har i princip utplånats i opinionsmätningarna som bestraffning för att ha infört åtstramningspolitiken. För tre veckor sen grundade han ett nytt parti som de hoppas ska stjäla tillräckligt med röster från Syriza för att säkra en konservativ valseger.

Det kan bära eller brista. Efter fem års kris verkar det enda konstanta vara oförutsägbarheten.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera