Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Sverker Martin-Löf gjorde SCA till ett världsföretag och fick sedan ta över hela Handelsbankssfären. Nu lämnar han alla sina poster.

Ekonomi

Finansfurstens fall

I sjuttio år styrde herrarna som de ville. Men när Sverker Martin-Löf förde in bruksfasoner i bolagsgruppen startade en revolution. Här är historien om jaktklubben som spårade ur.

Prolog

Vad hade de gjort?

Det hade stått på sajterna redan kvällen innan. Läckt, som allting annat i denna affär. Men det var först nu, när de fick nyheten i maktens eget högkvarter, som allt blev verkligt.

Åter satt de vid det runda styrelsebordet. Nere på Storgatan var det isgata. Östermalmsborna trippade ned mot arbetsplatserna kring Stureplan. Få anade att svensk ekonomihistoria höll på att skrivas några våningar upp i jugendhuset.

Det var ju detta de hade önskat hela tiden. Att herrarna som bestämde i furstendömet skulle flytta på sig. Även om ingen krävt det rakt ut.

Nu gick fursten själv och allting bara rasade.

De var motståndsgruppen som några månader tidigare hade utmanat tyskarna i Scania och förlorat. Mats från statliga Fjärde AP-fonden, Marianne från sparbankens fondjätte Robur, Anders från LO-fackens AMF och Caroline från Skandia.

I rummet fanns också Ossian från Första AP-fonden, som kommit med på slutet, och även Bosse från tjänstemännens Alecta.

Vad hade de gjort?

Jagat bort den mäktigaste av dem alla. Ordföranden, inte bara i hjärtat investmentbolaget Industrivärden, utan även i fem andra stora svenska börsföretag.

I över ett år hade de stridit. Stått på stämmor och munhuggits. Haft det ena mötet efter det andra. Utan att herrarna lyssnat.

Sedan hade artiklarna i Svenska Dagbladet kommit. En efter en, pilar som varje gång träffade sitt mål.

Huvudpersonen själv fanns inte i rummet, kanske inte ens i huset. Där satt bara vd:n Anders, furstens hög-ra hand. Intill honom, trotjänaren Calle som kallats in då det inte fanns några andra kvar. De båda stukade på ett sätt som motståndargänget aldrig hade sett dem förut. Tystlåtna, passiva.

Bredvid dem den tredje mannen, han som också företrädde bolaget men kanske ännu mer sig själv. Fredrik, mannen med miljarderna. Han som väntat på rätt tillfälle, sitt tillfälle.

Han var allt annat än passiv. Tvärtom mer energisk och framåtlutad än någon gång tidigare. Berättade om de nya principer som skulle gälla framöver.

För alla närvarande var det uppenbart: tjänstemannens sjuttioåriga furstendöme höll på att rämna.

Vad hade de gjort? Och var det ens de som hade gjort det?

Fursten

Den 5 maj 2010 valdes Sverker Martin-Löf till ordförande i Industrivärden. Nyheten möttes med en gäspning.

Martin-Löf var 66 år vid tillträdet, i princip jämngammal med bolaget han tog över. Kronprins i många år, vice ordförande sedan 2002. Men eftersom företrädaren Tom Hedelius aldrig flyttade på sig fick han gå där och sukta, likt en prins Charles i väntan på tronen.

Det är ändå märkligt att en person som har makten i ett bolag som har inflytande över nära 400 000 anställda inte väcker större intresse. En ordförande i Industrivärden är utan tvekan en av svenskt näringslivs mäktigaste, med makt över nationalklenoder som Volvo, Ericsson, Sandvik, Skanska, SSAB och Ica. Men bolagsgruppen, Handelsbankssfären som den kallas, med investmentbolaget Industrivärden i centrum är minst lika anonym den.

Industrivärdens historia sträcker sig tillbaka till Kreugerkraschen. Handelsbanken hade lånat ut stora belopp till SCA och Ericsson, som vid kraschen råkade riktigt illa ut. Vid en auktion köpte banken samtliga aktier i SCA och för att trygga andra fordringar gick de in i ytterligare ett antal industriföretag.

Problemet var att en bank, enligt lag, inte fick vara långsiktig aktieägare. För att slippa sälja det man ansåg vara undervärderade aktier, bildades Industrivärden som fick ta hand om posterna.

Industrivärden blev inte bara en lyckosam aktieaffär, utan också ett framgångsrikt sätt att knyta kunderna närmare sig. Det blev snart en självklarhet att sfären skulle stå på båda benen.

Inledningsvis var det ett konsortium av Handelsbanksdirektörer som genom mycket röststarka aktier styrde över Industrivärden. Den lösningen upplöstes efter ifrågasättande av Bankinspektionen och länge stod Industrivärden utan dominerande ägare. Men på sjuttiotalet köpte SCA en stor post i Industrivärden. Aktierna överläts sedan till ett antal stiftelser knutna till SCA och Handelsbanken.

VFO_huset

Klubbstugan. Vid ett möte förra torsdagen på investmentbolaget Industrivärdens kontor i centrala Stockholm fick ägarna chockbeskedet: att ordförande Sverker Martin-Löf lämnar alla sina sex styrelseuppdrag vid vårens årsstämmor.

Därmed kontrollerar SCA och Handelsbanken Industrivärden, som i sin tur kontrollerar SCA och Handelsbanken. De senaste årtiondena har ordförandeposten i Industrivärden varvats mellan en person med rötterna i Handelsbanken och en med rötterna i SCA och detta upplägg med korsägande har bestått sedan dess.

»Vårt system«, som herrarna kallar det själva.

Över detta mäktiga bygge blev Sverker Martin-Löf ytterst ansvarig. Han hade då en lång karriär bakom sig i sfären, framför allt inom SCA. Att yrkesbanan började i skogsbolaget var ingen slump. Pappa Rutger Martin-Löf hade basat över samma företag mellan 1955 och 1965.

Sverker Martin-Löf gick kemiprogrammet på KTH, tog examen på fyra år och skrev därefter en licentiatavhandling inom fysikalisk kemi med fokus på pappersteknik och träforskning.

Efter en tid i Kanada blev det Örnsköldsvik och Modo, därefter Sundsvall och så småningom posten som vd för SCA. Under Sverker Martin-Löfs ledning – först som vd, därefter som ordförande – gick SCA från förpackningar och wellpapp till att fokusera på hygien- och mjukpapper. När han lämnade det operativa arbetet 2002 var SCA Europas ledande hygienproduktföretag.

Framgångarna med SCA gjorde att Sverker Martin-Löf blev ett namn att räkna med inom sfären. Redan 1991 blev han ledamot i Ericssons styrelse, ett bevis på att han var betrodd. När Industrivärden, under Tom Hedelius ledning, tog över makten i ytterligare svenska storföretag, blev Sverker Martin-Löf ledamot i styrelser som SSAB, Skanska och Handelsbanken.

Sverker Martin-Löf skiljer sig på många sätt från sina företrädare på Industrivärden, Bo Rydin och Tom Hedelius. De sistnämnda var mer klassiska alfahannar, lätt koleriska män som pekade med hela handen. Sverker Martin-Löfs framtoning är mjukare. Han har bott många år i svenska småstäder och är snarare mer gullig gubbe än hårdför härskare.

Få ifrågasätter hans förmågor som företagsledare. Han lär ha haft bättre koll på detaljerna än SCA:s affärsområdeschefer. Påläst och kunnig, är omdömet om hans arbete i styrelserna.

Samtidigt har han alltid varit allsmäktig. Vad aktiemarknaden tycker och tänker har han aldrig brytt sig om. Han är också fostrad i en brukskultur där det varit självklart att patronerna haft vissa förmåner.

Redan under åttiotalet, när Sverker Martin-Löf var hög chef på SCA, förekom hans namn i samband med en skandal kring en segelbåt. Ihop med Industrivärdens vd Kjell Brändström och SCA:s finansdirektör Bert Moss hade han fått köpa en segelbåt från SCA. Affären hävdades ha skett på ett otillbörligt sätt och utreddes av åklagare. Både Kjell Brändström och Bert Moss fick gå, men Sverker Martin-Löf klandrades inte alls. Åklagaren lade senare ned hela utredningen.

Utrensningen

Pressmeddelandet skickades från en bank men handlade om en segelbåt.

»Arne Mårtensson seglar jorden runt och lämnar alla uppdrag«, löd rubriken.

För att förstå det som nära ett decennium senare skulle leda till Sverker Martin-Löfs fall måste vi gå tillbaka till den här dagen i september 2005.

Mårtensson var ordförande i Handelsbanken och på tur i sfärens successionsordning. Problemet var att Mårtensson och hans föregångare på banken, Tom Hedelius, inte tålde varandra. Konflikten berodde på flera saker, men segelbåten var definitivt en av dem.

Båten i fråga var en Hallberg-Rassy 62. Mårtensson hade köpt den för en bonus på 10 miljoner som han fick när han avgick som vd 2001 och blev ordförande. Tanken med bonusen var egentligen att den skulle sättas i en stiftelse som kunde köpa aktier i sfärens bolag, och därmed befästa tjänstemännens makt och systemets fortlevnad. Så hade Hedelius och andra gjort. Arne Mårtensson hade däremot andra tankar om sitt liv och gav sfären fingret.

Med Mårtensson borta fick man i förtid lyfta upp bankens vd Lars O Grönstedt till ordförandestolen. Grönstedt var en intellektuell med fil kand och c-uppsats om brittiska 1600-talspoeter i cv:t vid sidan av Handels. Han passade ännu sämre in i herrklubben. Som han själv beskrev det för en medarbetare:

– Varför ska jag ägna min lediga tid åt att sitta i dåligt ventilerade rum med medelålders män och titta på powerpointpresentationer? Det finns bättre saker i livet att sysselsätta sig med.

Mindre än tre år senare åkte Grönstedt ut. Han hade hamnat i konflikt med sin efterträdare som vd, Pär Boman. De som då bestämde på Industrivärden tog Bomans parti och Grönstedt gick.

Mårtenssons och Grönstedts försvinnanden fick också stora konsekvenser i sfären. Maktbalansen mellan »banken« och »bruket«, SCA, ruckades. Mårtensson och Grönstedt borde ha etablerats som stabila maktspelare i gruppen, men valde att logga ut helt.

Att avla fram nya makthavare hade blivit särskilt viktigt för tjänstemännen efter millennieskiftet. Då hade fastighetsmiljardären Fredrik Lundberg köpt in sig i Industrivärden och flera av sfärens bolag. Lundbergs närvaro var obehaglig för tjänstemännen. Om inte tjänstemännen lyckades slussa in nya personer i sina styrelser fanns risken att han tog över alltihop.

Sverker-Martin-Löf

Fast i drevet. Sverker Martin-Löf gjorde SCA till ett världsföretag och fick sedan ta över hela Handelsbankssfären. Nu lämnar han alla sina poster.

Men i stället fortsatte dränaget. Den ena tungviktaren efter den andra försvann ur Industrivärdens styrelse. Det styrelserum som Sverker Martin-Löf till slut fick härska över var något helt annat än bara för några år tidigare. Då hade den nästan uteslutande befolkats av tidigare höga chefer i Sveriges största industriföretag – den typ av maktmänniskor som krävdes för systemet att fungera.

De lyste nu med sin frånvaro. Ersättarna räckte inte långt. Den unge Olof Faxander och Skanskachefen, amerikanen Stuart Graham, var visserligen börschefer, men kunde knappast fylla föregångarnas stolar.

Den som fick allt mer ansvar blev i stället Industrivärdens vd Anders Nyrén. Men eftersom Nyrén, tidigare finanschef i Skanska, varken satt på mandat från SCA eller Handelsbanken var hans ställning svag.

Fursten hade blivit ensam på toppen.

Revolten

Mats Andersson slog upp morgontidningen. Det han läste fick honom, bokstavligt talat, att sätta kaffet i vrångstrupen.

Det var onsdagen den 26 mars 2014. Den här dagen skulle han gå på Handelsbankens bolagsstämma, som representant för Fjärde AP-fonden där han var vd. En av frågorna var hur banken skulle klara de nya EU-kraven som begränsade antalet övriga engagemang som en ledamot i en bankstyrelse kunde ha.

Max två, sa EU. Vilket fått självaste Marcus Wallenberg i SEB att lämna flera av sina uppdrag. I Handelsbanken skapade det särskilda problem, med tanke på att vice ordföranden, Sverker Martin-Löf, satt i fem andra styrelser. Nyrén, som året innan blivit ordförande, satt i fyra.

»Handelsbanken kringgår nya regler«, löd nu rubriken i SvD.

Det visade sig att banken kunde runda EU-kraven genom ett antal interna aktieaffärer med personalens pensionsstiftelser. Pressmeddelandet hade gått ut kvällen innan. Styrelsen hade fattat beslutet utan att konsultera övriga ägare i banken. Manövern var inte bara ett ohämmat försvarande av maktmännens egna positioner med Handelsbankens pengar. Den innebar också en kostnad för banken på tiotals miljoner kronor i reavinstskatt.

Mats Andersson kan se ut som vilken banktjänsteman som helst, men under kostymskjortan vilar en idealist. Häromåret bestämde Andersson att minska fondens klimatavtryck och kastade i ett slag ut bolag med för höga koldioxidutsläpp. En manöver som bidrog till att han i december fick sitta på podiet under klimatmötet i Lima ihop med Ban Ki Moon och Al Gore.

När Mats Anderson några timmar senare den här dagen begärde ordet på Handelsbanksstämman, hade han bestämt sig. Han skulle ta i från tårna.

– Nu går det ju inte att ändra på något, men jag vill uttrycka min besvikelse. När fattades beslutet? Var det av en enig styrelse? stormade Andersson från podiet i Grand Hôtels vinterträdgård.

Nyrén svarade, nästan raljant och utan att ge några konkreta svar. Flera repliker följde från andra ägare. Men det ändrade ingenting. Beslutet var fattat. Sfären var räddad. Men ont blod hade väckts.

Sverker Martin-Löf och Anders Nyrén försökte gjuta olja på vågorna med en debattartikel i Dagens Industri två dagar efter stämman: »Vår syn på ägande«. Men artikeln gjorde snarast fondfolket ännu surare. Slutsatsen i texten var i praktiken: Vi hör vad ni säger, men vi tänker inte ändra oss.

I teorin behöver herrarna i Industrivärden inte fondernas stöd. Sfären har oftast själv tillräckligt med röstmakt för att driva igenom vad de önskar i sina bolag. Men går fonderna ihop kan de åstadkomma en hel del trubbel. Vilket skulle visa sig bara en vecka senare.

Vid årsstämman i Volvo ville sfären höja styrelsearvodena. I synnerhet för ordföranden Carl-Henric Svanberg själv, som skulle få mest påökt: 44 procent plus till 3,25 miljoner om året. Höjningen var del av en bredare plan med höjda arvoden i hela sfären. Utåt var motivet att kunna locka till sig de främsta kandidaterna. Men mer pengar behövdes också för att behålla hövdingar som Svanberg.

Fonderna motsatte sig höjningen. Sju av dem gick ihop och lanserade sitt eget förslag – en höjning med bara 5 procent för alla ledamöter. Det blev nedröstat, men debatten innebar en offentlig näsknäpp på sfären.

Parallellt med arvodesfrågan ställde flera fonder frågor om den låga andelen kvinnor i sfärens styrelser, valberedningar och koncernledningar.

Det som hade varit ett principbråk i ett par bolag hade nu utvecklats till ett flerfrontskrig. Därför var det många av fondfolket som vädrade morgonluft när Industrivärden efter sommaren kallade flera av dem till ett möte uppe på Storgatan. Nu fanns en förhoppning att herrarna den här gången var mer villiga att diskutera. De kunde inte haft mer fel.

När de dök upp på huvudkontoret satt Sverker Martin-Löf och Anders Nyrén och mässade som om ingenting hade hänt. Styrelsearvodena skulle fortsätta höjas även nästa år. Några större förändringar på kvinnofronten skulle fondfolket heller inte vänta sig.

– Det var envägskommunikation, som en av dem uttryckte det.

Kulturen

Den 14 november publicerade SvD en artikel om en eventuell nedläggning av Bromma flygplats. Sverker Martin-Löf var en av dem som var kritisk. I artikeln berättades att Industrivärden ihop med SCA och Sandvik något år tidigare köpt ett flygbolag med flera exklusiva flygplan.

– Det är väl självklart att det inte används för privatresande, sa Sverker Martin-Löf i slutet av texten.

Någon vecka senare kom den första SvD-artikeln med initierad information om SCA-ledningens frekventa nyttjande av de egna planen. Snart kom också uppgifter att även fruar och barn följde med cheferna i planen, även om bolaget självt hävdade att alla resor skett i tjänsten.

Vid mitten av december var SvD:s granskning fortfarande en historia om privatflyg. Det var då, när uppgifter berättade om att man använde flygplanen för att transportera folk till jakter, som man såg konturen av något större. I centrum för jaktresorna stod ordföranden Martin-Löf själv.

Jakt och Sverker Martin-Löf är en känslig historia.

År 2003, strax efter att han avgått som vd för SCA, fick han livslång förfoganderätt över en jaktanläggning, Källberget i Härjedalen, i 60-årspresent av bolaget. Anläggningen rustades dessutom upp med alltifrån skotergarage till slakteri. Allt på SCA:s bekostnad. Sverker Martin-Löf ska dock betala ett mindre arrende.

Samtidigt har SCA som bolag ägt flera stora jaktanläggningar. Fram till 2012 bedrev bolaget jakt på fastigheten Medstugan i Jämtland. När SCA då förlorade jakträttigheterna där tog bolaget över finansmannen Mats O Sundqvists jaktanläggnig i Henvålen, inte långt från Martin-Löfs Källberget. SCA investerade uppemot 100 miljoner kronor i anläggningen, enligt SvD, och där finns numera all tänkbar lyx.

Det intressanta är att alla stugorna var kända i medierna sedan tidigare, utan att någon egentligen ifrågasatt dem, även om det har muttrats en del bland anställda och ägare. Men i ett bolag som SCA där tjänstemännen har makten, har man inte kunnat ifrågasätta vanorna.

Uppgifterna dök nu åter upp i SvD:s rapportering. Men nu med tillägget att sfärens privatflyg systematiskt användes för slussa både sfärens egna höjdare som andra företagsledare till jakterna. Och SvD hade inte bara namn på vilka som följt med, utan också hårresande detaljer om groggar som levererades till jaktpass med helikopter och hur bolagets flygplan flögs tillbaka för att hämta glömda plånböcker.

En annan viktig detalj är att Henvålen numera inte bara ägs av SCA, utan också av Handelsbanken och Industrivärden. Det är uppenbart att den gamla brukskulturen från åttiotalet inte bara lever stark i SCA. Under Sverker Martin-Löfs tid vid makten verkar den ha tagit sig in i hela Handelsbankssfären.

Uppgörelsen

»Scanias vänner« hade gruppen kallats. Mats Andersson från Fjärde AP-fonden, Caroline af Ugglas på Skandia, Anders Oscarsson på AMF och Marianne Nilsson på Swedbank Robur. Under våren 2014 hade de samarbetat för att stoppa huvudägaren Volkswagens misshandel av minoriteten i Scania.

Nu var det dags igen.

SvD:s bevakning avslöjade visserligen en oroväckande företagskultur. Men det var lika mycket sfärens hantering av uppgifterna som irriterade de övriga ägarna i SCA. Tidigt hade fondfolket förstått att tidningen satt på hårda fakta om vilka som flugit med sfärens affärsflyg. Artiklarna skulle inte ta slut om inte alla fakta kom på bordet.

Men SCA hävdade envist att man bara följt sin policy. När bolaget den 16 december tillsatte en person från bolagets egen revisionsfirma PWC för att granska flygaffären var måttet rågat. Vännerna från Scaniasamarbetet samlades. De tog kontakt med Sverker Martin-Löf och begärde att få ett möte. Men det hela drog ut på tiden. Det blev julhelg och efter nyår pressade fonderna åter på. Martin-Löf återkom och sa att han i så fall ville träffa alla större fonder.

Ägarkvartetten blev mer och mer förbannad. Nya avslöjanden dök upp. Men inga besked från Storgatan. I stället hävdade Sverker Martin-Löf i en stor intervju i Dagens Industri att han var avlyssnad. Artikeln publicerades torsdagen den 14 januari och vred upp medieuppståndelsen till maxvolym.

På fredagen gick Mats Andersson ut i Fokus och pratade om möjligheten att tillsätta en särskild granskningsman vid stämman i SCA. Det är ett av vapnen i aktiebolagslagens minoritetsskydd och en långtgående åtgärd. Budskapet förmedlades också till Storgatan.

Under helgen 16–17 januari skedde till slut en förändring hos Industrivärdenfolket. Fram till dess ska Sverker Martin-Löf ha varit fast övertygad om att han gjorde rätt, och att de inte behövde gå någon till mötes. Nu ändrades det. Under helgen förekom flera kontakter mellan kvartetten och sfären. Till slut gick SCA med på att utse en annan granskare än PWC, vilket meddelades på måndagen.

Men även den nya granskningen var avgränsad till enbart affärsflyget. Fonderna ville att också de andra förmånerna, som jakträttigheter och fjällstugor, skulle utredas. På tisdagen hölls ett nytt möte på Storgatan med fondkvartetten, nu sekonderad av Första AP-fondens Ossian Ekdahl. Samma dag avslöjade SvD att Sverker Martin-Löfs son, utan styrelsens kännedom, hade anlitats som rådgivare i två stora företagsaffärer som SCA gjort.

Vid mötet krävde fonderna en full genomgång av samtliga förmåner och alla frågor som berörde jävsproblematik i sfären. Mycket tyder på att det var nu det brast för Sverker Martin-Löf. En utredning som även granskade andra medlemmar av hans familj var över gränsen.

När fondernas representanter försvann ut ur porten på Storgatan lämnade de en bruten man bakom sig. Dagen därpå blev de kallade till ett möte på kvällen, som sköts upp till torsdagsmorgonen. Men redan under kvällen läckte även denna nyhet ut:

Sverker Martin-Löf avgår från alla sina uppdrag.

Epilog

Drottninggatan 6 i Norrköping är en intressant adress för att förstå framtiden i Handelsbankssfären. Här var Handelsbankens nuvarande vd Pär Boman kontorschef mellan 1995 och 1998. Ägare till fastigheten är Lundbergs, fastighetsbolaget som också har sin bas i samma stad.

Efter Sverker Martin-Löfs fall finns egentligen bara två makthavare kvar i sfären. Pär Boman, som nu blir ordförande i både Handelsbanken och SCA. Den andra är Bomans gamle hyresvärd i Norrköping, Fredrik Lundberg.

Samtidigt sitter de andra som fortfarande bär upp »systemet«, som SCA-chefen Jan Johansson och nya Industrivärdenordföranden Anders Nyrén, allt annat än säkert. Utredningarna om flygaffären ska fortfarande genomföras och när de är klara finns risken att det inte bara är Sverker Martin-Löf av sextontaggarna som får flytta på sig.

Därmed försvinner inte bara Handelsbankssfären. Med dem också en kultur som tillhör en svunnen tid, med mansherravälde, jakter och förmåner på firmans bekostnad.

Fakta | Två månaders granskning började med flygplan

NOVEMBER

SvD och analyssajten N360 avslöjar att SCA och Sandvik under 2014 köpt in två privatjet för totalt en halv miljard kronor. SCA:s vd Jan Johansson har vid upprepade tillfällen tagit med sin fru på flygningar i bolagets privatjet till olika destinationer i och utanför Europa. Hon har även flugit ensam i planet. Kostnaden för resandet uppgår till miljonbelopp.

DECEMBER

Det visar sig att även SCA:s ordförande Sverker Martin-Löf själv använt företagets tre flygplan för jaktresor, ibland ensam och ibland med sina hundar som enda medresenärer.

SCA beslutar att en granskning ska göras, av bolagets egna revisorer, PWC. Beslutet får kritik av flera av bolagets institutionella ägare. Martin-Löf meddelar att han ska lämna alla styrelseuppdrag, men först 2016.

SvD avslöjar vidare att flera näringslivstoppar har åkt med SCA:s privatjet, som Anders Sundström, ordförande i Swedbank och KF. Nordeas vd Christian Clausen har årligen bjudits på bolagets jaktresor i Jämtland och Härjedalen.

Även sfärens egna direktörer, som Sandviks Olof Faxander, har använt privatplanen vid flera tillfällen.

JANUARI

Revisorerna som ska granska flygresorna, PWC, har också flugit med planen. SvD:s granskning visar också att Nordea-vd:n Christian Clausen under de senaste fem åren årligen flugits till SCA:s jakter. Bolaget är en stor kund i banken.

Åklagare granskar flyghärvan för att se om man ska inleda en förundersökning.

Vid sidan av PWC ska en oberoende jurist göra en parallell genomlysning.

Sverker Martin-Löfs son har varit finansiell rådgivare i två av SCA:s miljardaffärer.

Den 22 januari meddelar Martin-Löf att han lämnar alla sina styrelseuppdrag. Flera av sfärens direktörer ersätter honom, något som i sin tur gör att en rad tunga poster nu står tomma.

Källa: SvD, TT

Fakta | Dramats huvudpersoner 

Sverker

Fursten | Sverker Martin-Löf

Tidigare vd för SCA som tog över Industrivärden och hela maktsfären 2010. I styrelsen för sex börsföretag. Har bidragit till att föra över den jakt- och förmånskultur som rådde i SCA till hela sfären. Avgår nu från alla poster.

Anders

Furstens Högra hand | Anders Nyrén

Vd för investmentbolaget Industrivärden. Tidigare finanschef i Skanska som fått stort utrymme när sfären misslyckats med sitt generationsskifte. Befordrad till ordförande i Industrivärden, men sitter löst.

Fredrik

Fienden på insidan | Fredrik Lundberg

Fastighets- och aktiemiljardär som år efter år stadigt ökat sitt ägande i sfären, men väntat på rätt tillfälle att ta över. Är nu den som i praktiken bestämmer över det gamla tjänstemannaväldet.

Par

Efterträdaren | Pär Boman

Handelsbankens vd som får ta över ordföranderollen i både SCA och Handelsbanken, när Sverker Martin-Löf går och tjänstemannaväldet skakar. Lär stå Fredrik Lundberg mycket nära åsiktsmässigt.

Mats

Ifrågasättaren | Mats Andersson

Vd för statliga Fjärde AP-fonden. Den i kvartetten med fyra aktie- och pensionsfonder som tydligast krävt svar av SCA om flyg- och jaktaffären som avslöjats i SvD.

Foton: TT.

I tidigare version stod felaktigt att Sverker Martin-Löf är uppvuxen i Villa Wallerstedt/Haga Slott och att jaktanläggningen Källberget rustats upp med helikopterplatta. Detta har korrigerats.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera