Krönika

Arvet efter Anders

»En kastrerad ­finanspolitik bygger inget land.«

Anders Borg sa en gång att dagen då han slutade som finansminister skulle bli en av de bästa i hans liv. Nu är allt lämnat, inklusive tofsen, och han har tagit det definitiva klivet över till näringslivets lejonkula.

Epoken Borg är slut.

Hans sista avtryck i politiken var alliansens stora vallöfte Sverigebygget. Idén gick ut på att få upp investeringstakten. Genom att regeringen började sluta avtal i stilen »bygger vi en tunnelbanestation så bygger ni några tusen hem runt den« kunde pengar från näringsliv och kommuner göra mer nytta i den reala ekonomin.

Den gamla industribasen Stefan Löfven var inte imponerad. I valrörelsen anklagade han Sverigebygget för att vara ett »luftslott« såväl som en »servettskiss«.

Borgs plan verkar dock ha fallit i bättre jord hos finansminister Magdalena Andersson. I måndags tackade hon för det smarta förslaget och gjorde Sverigebygget till sitt på Dagens Industris debattsida.

Eller ja, riktigt så skrev hon inte. Men väl om att de privata investeringarna har sjunkit som andel av BNP de senare åren. Och om att lånen är billiga – styrräntan är till och med nominellt negativ sedan dryga veckan – men att omvärlden är skakig.

Andersson vill därför använda de verktyg hon äger för att få till fler investeringar i Sverige. Det handlar om humankapital och innovationer. Hon skrev att bättre infrastruktur kan »möjliggöra för kommuner och privata aktörer att investera i bostäder som annars inte hade byggts«.

Nog låter det bekant. Finansministern kallar det bara inte Sverigebygget (än).

Tre dagar tidigare skrev Kjell-Olof Feldt på samma debattsida. Åttiotalets stora socialdemokratiska finansminister uppmanade dagens att släppa nittiotalet. Den ekonomiska verkligheten är nu en annan. Finanspolitiken för stram.

För det är många lador som är tomma på riktigt. Det behövs, som både Andersson och Feldt framhöll, bostäder och järnvägar. Men nu när byggande har blivit passerkortet in till investeringsdebatten måste socialdemokrater minnas att de tomma ladorna också finns ute på cancerklinikerna, hos hemtjänsten och på socialkontoren. De finns i försvaret och på fritidsgårdarna. Hos ensamstående mammor och bland alla de kvinnor som pensioneras rätt ut i fattigdom.

Staten bör inte hoppa ner i alla dessa båtar tillsammans med det privata kapitalet. Men väl med det kommunala när det går.

Även Stefan Löfven vet nog att många stora idéer ofta har sett dagens ljus som just en skiss på en servett; att finansministern snor Sverigebygget är rätt. Det är en chans för socialdemokratin att forma ett folkhem för det 21:a århundradet.

Problemet är bara att byggpakten inte är Borgs enda arv. Få saker präglar svensk politik så mycket som hans krona-för-krona-doktrin. Med den ska varje satsning betalas med en frisk skattepeng eller en indragen utgift någon annanstans. Samtidigt har Sverige nu så hög trovärdighet på kreditmarknaderna att det är mer än gratis för staten att låna. Den reala räntan är ju negativ. Ett investeringsbeslut ska självklart föregås av en kalkyl som visar positiv samhällsnytta på sista raden. Men en sådan bör inte vara svår att hitta.

Krona-för-krona är alltså dårskap, kan man tycka.

Men Andersson har inte bara svalt denna Borgerliga regim med hull och hår utan dessutom gång efter annan försvarat den. Och nu vill finansministern att privata bolag ska skuldsätta sig mer i det låga ränteläget. Men för staten är det fortsatt lånestopp.

Sanningen är att inte ens krona-för-krona är en osynlighetsmantel Andersson kan dra över sig för att slippa ansvar. Om en ny satsning betalas med höjda skatter är den ju fullt finansierad, precis så som regimen kräver. Fast får Andersson bestämma är det bättre att företagen skuldsätter sig än betalar högre skatt.

Men nödvändigheten av en statlig offensiv bör inte bara mätas mot BNP – utan mot samhällets behov. I en tid när hatet marscherar på såväl vår egen bakgård som i vår omvärld, när hundratusentals går utan jobb och när risken för fattigdom fortsätter att öka, krävs synfel för att missa dem.

Nu pågår jakten på pengar till vårbudgeten och finansministern säger att hon vill använda de verktyg hon äger för att öka investeringarna.

Höjda skatter är ett sådant. Lån är ett annat.

Men en krona-för-krona-doktrin som Anders Borg har formulerat är det inte.

En kastrerad finanspolitik bygger inget land.

För övrigt lyckades kändisduon Samir & Viktor ta SSU:s kampanj »wefie i stället för selfie« till en ny nivå med låten »Groupie« i Melodifestivalen. Om någon politiker antar utmaningen återstår att se.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera