Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Godhjärtat? Nej. Naivt? Ja.

Margot Wallström förklarade i veckan att Ukraina inte behöver mer vapen, utan ett tillbakadragande av de ryska vapnen i landet. I samma anda kan man argumentera för att världen inte behöver våld, utan sång, dans och glädje.

Att det är fel att vara elak och rätt att vara snäll. Den sortens synpunkter kan vara ett värdefullt inslag i barnuppfostran. Men de hjälper inte när Ryssland vinner sitt krig i Ukraina och stärkta av västlig handfallenhet är redo att kuva fler europeiska länder.

De ukrainska trupper som har ett skrotlager till värn mot de avancerade ryska vapen som flödar in i landet håller knappast med om att de inte behöver mer vapen.

Margot Wallström uttryckte, om än sällsynt illa, den rådande europeiska uppfattningen. Den som går ut på att det, som Angela Merkels mantra lyder, inte finns någon »militär lösning« på kriget i Ukraina. EU:s gemensamma politik går i stället ut på att blunda och be till högre makter om att den ryska ekonomins usla tillstånd snart ska sätta stopp för krigsviljan.

Medan Ryssland fortsätter att massakrera Ukraina deltar man – med Merkel i spetsen – i farsartade förhandlingar med Vladimir Putin, som bygger på den Minsköverenskommelse som han redan har svikit på varje punkt. Man kan säga mycket om EU:s Rysslandspolitik men inte att den är hoppingivande. Och än värre riskerar det att bli nu när det Putintillvända partiet Syriza har fått makten i Grekland och snart kan följas av det likasinnade Podemos i Spanien.

Därför är det en olycka att Margot Wallström och regeringen helt lutar sig mot EU:s mjuka rygg. Den svenska politiken har varit begränsad till den sortens tomma klyschor om att »EU står enat« som utrikesministern fyller Twitter med. I onsdagens utrikesdeklaration hade Wallström en något skarpare ton än tidigare men hon förmådde inte nämna att det pågår ett krig i Ukraina, utan nöjde sig med att tala om en aggression och en utveckling. Utrikesministerns knapphändiga analys av den ryska imperialismens betydelse för vårt närområde var att den leder till«spänningar«. Det är tydligt att varken Margot Wallström eller Stefan Löfven bottnar i denna ödesfråga.

Trots att Krim annekterades ett halvår före riksdagsvalet fanns knappt Ryssland i den utrikespolitik socialdemokraterna gick till val på. I stället talade man om behovet av global nedrustning och ett starkare FN. När Stefan Löfven gav sin regeringsförklaring, och ryska trupper var djupt inne i Ukraina, nämndes kriget på vår bakgård med några få ord medan han talade på längden och tvären om Palestinakonflikten.

När kritiken mot regeringens tystlåtenhet blev alltför besvärlig gjorde Wallström i november yrvakna uttalanden som avslöjade hur oengagerad hon var i frågan. Hon hävdade att svenskarna var »rädda« och att Putin agerade »irrationellt«. Ryssland kunde så dra slutsatsen att luft- och ubåtskränkningarna hade haft effekt och att Sverige inte förstod Putins strategi.

Margot Wallström har i en intervju på UD:s webbplats förklarat att hon vill att Sverige i internationella sammanhang ska vara en »modig hen« som »har hjärtat på rätta stället«. De profilfrågor som s-regeringen har valt är sådana som i Sverige traditionellt har uppfattats som ädla. Men tajmingen är usel. Att predika om nedrustning är inte godhjärtat utan apart när Ryssland genomför en massiv upprustning fram till 2020 samtidigt som den europeiska försvarsförmågan har förfallit.

Det stärkta FN som regeringen drömmer om stör inte Ryssland. Även om Sveriges kampanj för att få en tillfällig plats i säkerhetsrådet lyckas har en svensk »modig hen« ingenting att sätta emot ryska veton. Engagemanget i Palestinafrågan är lovvärt men konflikten är bottenfryst och på grund av situationen i landets omgivning mindre betydelsefull än på länge.

Stefan Löfven och Margot Wallström vill att Sverige ska vara en godhetens stormakt, med ett glittrande och modernt internationellt varumärke.

Den internationella politiken saknar inte handelsresande i global förnumstighet. Men den fredliga och demokratiska ordningen i Europa är existentiellt hotad av ett land i vår absoluta närhet, ett land som har starka intressen i Sverige och som det här finns djupa kunskaper om.

Sverige borde vara ledande när EU formar sin strategi mot Ryssland i stället för att lojt följa efter. Att den svenska regeringen år 2015 hade andra saker överst på den utrikespolitiska dagordningen är ett mysterium som framtida historiker lär få anledning att ta sig an.

För övrigt har Margot Wallström i SvD förklarat att hon tackade ja till utrikesministerjobbet för att hon »saknade att vara i ett sammanhang, med politiska uppgifter som var tydliga«. Så långt borde i alla fall jobbet ha gett önskat resultat.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera