Minnesord

Ingvar Kjellson

Skådespelare, dog den 18 december, 91 år gammal.

Ingvar Kjellson firade sin 90-årsdag på scenen. Han spelade den åldrade betjänten Firs i Tjechovs »Körsbärsträdgården« på Stockholms stadsteater och direkt efter applåderna för föreställningen började både publik och kolleger jubla och sjunga en nykomponerad sång. Två av raderna löd: »Nu bör vi resonera, Kjellson, när ska du pensioneras, Kjellson?« Visst hade han då och då bestämt sig för att pensioneras. Men så kom det något nytt erbjudande, och han blev ofta så smickrad att han tackade ja, trots allt.

»Jag är som en gammal cirkushäst«, berättade han för Helsingborgs Dagblad i en intervju för fem år sen: »När man känner doften av sågspånen i manegen vill man göra en runda till.«

Ingvar Kjellsons pappa Henry var Sveriges förste flygingenjör inom försvaret och flyttade familjen till Stockholm när Ingvar var pojke. Musik betydde mycket för Ingvar Kjellson genom hela livet, och redan som sjuåring skickades han till en »pianotant« som stank av kaffe ur munnen, berättade han i sitt sommarprogram 2013. Det lyckades dock inte döda hans musicerande utan han fortsatte med både piano och sång, vilket kom väl till pass då han senare var med i operetter, musikaler och operor.

Han började sin karriär i skolan, Östra Real i Stockholm, som tolvåring i en uppsättning av Holbergs »Ulysses av Ithaca«, där det behövdes små pager vid hovet. Något senare förde det gemensamma teaterintresset för första gången samman Ingvar och hans fru Meta Velander. Hon gick på flickskolan Lyceum och skulle lånas in som statist i en pjäs där Ingvar skulle spela huvudrollen. Men innan de hann ha premiär rekvirerades skolans aula av militären som skulle använda den som förråd (det här var 1939 och världen var orolig), och eftersom aulan också var tänkt som teaterlokal fick hela projektet blåsas av. Meta och Ingvar träffades något år senare i stället, i en annan föreställning. De bestämde sig för att hålla ihop och det gjorde de också. I somras firade de 65 år som gifta.

Ingvar Kjellsons första professionella uppträdande skedde på Kungliga Operans scen. Han var statist i Verdis »Aida« för tre kronor per föreställning. Kjellson, som var fanatiskt intresserad av opera, njöt i fulla drag där han stod brunsminkad och färggrant utstyrd som egyptisk soldat. I korridorerna gick en ung regiassistent omkring och såg till att alla kom in på scenen när de skulle komma in. Han hette Ingmar Bergman, och med honom skulle Ingvar Kjellson ha en hel del att göra senare i livet.

Efter lumpen kom han in på Dramatens elevskola och året efter gjorde Meta Velander det också. Han gjorde sin första roll på Dramaten som budbärare i »Richard III« och växte snabbt in i ett liv på scenen.

Han spelade på scener runt om i hela Sverige, på offentliga teatrar och privatteatrar, radioteater och tv-teater. När den första tv-teaterensemblen bildades i Sverige 1957 fanns Ingvar Kjellson med, även om han från början var tveksam.  »En fast ensemble för tv-teater, människor kommer väl att tröttna på att se samma skådespelare gång efter annan«, sa Ingvar Kjellson.

»Det är möjligt, men har du tänkt på att det också kan bli tvärtom, att publiken fäster sig vid någon«, svarade tv-teaterchefen Henrik Dyfverman.

»Jag var ännu inte tillräckligt fåfäng för att ha tänkt på att det kunde bli så«, bekände han i en intervju med Sveriges Radio 1978.

Men folkkär blev han. »På fredag är det Kjellson på tv«, sa folk. Och inte blev han mindre omtyckt när han gjorde rollen som den excentriske och försupne Mon Couisin i den enormt uppskattade tv-satsningen »Hedebyborna« i slutet av 70-talet. Under den tiden levde han på nattåg och flygplan mellan Göteborg, där han spelade in tv-serien på dagarna, och Stockholm, där han gav föreställningar på Dramaten om kvällarna. Han tyckte aldrig att det slet på honom. »Mon couisin var ju så rolig att göra!«

Han var en varm och lågmäld humorist, en karaktärsskådespelare som kunde ta sig an vilken roll som helst.

I sitt sommarprogram uppskattade han att han hade gjort mellan 550 till 600 roller i sitt liv. »Jag har skrattat deras skratt, jag har gråtit deras tårar. Alla är de en del av mig.«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera