Mattias artonhundratal

Eftersom jag är en sådan som gärna läser artikelsamlingar av gamla professorer och kulturarbetare har jag haft anledning att fundera över denna fråga.   I snitt verkar deras »förr« vara sextiotalet: en tid då man fortfarande kunde skörda frukterna av det gamla bildningssamhället, samtidigt som friska demokratiska vindar tillförde syre i salongerna. Då det fanns plats för såväl monografier över gustavianer som happenings på Moderna. Då frigörelse av olika slag öppnade dörrar, men långhåriga FNL:are ännu inte förstört kvaliteten på filosofiseminarierna medelst sittstrejker och skolreformer. Då man kunde åka på ett gästlektorat till Berkeley och fascineras av den moderna popkulturen, men slapp läsa hyllningar av den var eviga dag på kultursidorna.

Detta nostalgiska »förr«, om det nu verkligen existerade, låter sig inte återskapas. Men det må vara tillåtet för dem som var med att reminiscera över denna mytiska era, där de sitter med forna tiders goda pensionsvillkor i våningar som vi andra aldrig får råd med så länge vi stannar i kulturbranschen.

Det finns ett annat och mindre självupplevt »förr« som bekymrar mig mer, och det är det »förr« som dagens självutnämnda »konservativa« drömmer om. De må justera »konservativ« med olika prefix, som »kultur-«, »liberal-« eller »national-«: i praktiken är de ändå knappast konservativa överhuvudtaget, utan reaktionära. Det vill säga, inte ute efter ett försiktigt bevarande, utan efter att aktivt vrida klockan tillbaka. Och deras »förr« tenderar i praktiken att vara -arton-hundratalet.

De vill ha figurativ konst, men inte vilken figurativ konst som helst, utan sådan som den var under romantiken. De vill ha Shakespeare på teatern, men inte som den spelades på Shakespeares tid (minimalistiskt, med moderna kläder) utan med artonhundratalets historiserande pseudorealism. De vurmar för »svenska traditioner«, av det slag som uppfanns i götiska förbundet och under Oscar II. De vill ha traditionella värderingar, av det slag som predikades av biedermeiermoralister som ville kväsa den föregående upplysningstidens mer liberala värderingar.

Vilket må vara hänt. Man får tycka vad man vill. Men det är något djupt skumt med sättet som såväl sverigedemokrater som andra på den konservativa högerkanten vill åberopa både ett anti-universalistiskt romantiskt idéarv (historien, kulturen, nationen, folket, etc) och ett universalistiskt upplysningsarv (yttrandefrihet, absoluta värden, västerlandet som bärare av framsteg, etc)? Båda dessa idétraditioner har positiva och negativa sidor, men förenas låter de sig svårligen. I det verkliga artonhundratalet gick konfliktlinjen mellan dem.

Väsentligen tror jag att sverigedemokraten Mattias Karlsson har rätt när han säger att vår tids avgörande konflikt är den mellan »värdekonservativa patrioter och kosmopolitiska kulturradikaler«. Det är bara det att han glömt att han i den kampen befinner sig på samma sida som både Putin och Islamiska staten. Må hans motståndare inte också glömma bort det.

För bara några år sedan tyckte jag själv att det var en konstruktiv provokation att kalla mig kulturkonservativ. Numera känner jag mig bara hemma när jag läser Heine, den förste och främste kosmopolitiske kulturradikalen av dem alla, som mindre än någon annan kände sig hemma i just artonhundratalet. Och det är inte utan att man som sentida skriftställare önskar att man hade fått ägna sig åt att debattera Hedenius eller konkretismen i BLM på sextiotalet i stället för att skriva krönikor som denna.

Text: