Elsi Rydsjö

»Jag begåvades med en livlig fantasi och en hyfsad förutsättning för att skriva. Jag kunde inte önska mig något bättre.« Så sa Elsi Rydsjö när Sydsvenskan bad henne summera sitt 66 år långa författarskap.

Hennes pappa var bygdemålsdiktare och dokumenterade sin hemtrakts historia. Han började som vaktepåg på ängarna i Hinneryds socken, utbildade sig i Lund och slutade karriären som överlärare på Rörsjöskolan i Malmö. En bra karriär för en torparson. Hennes mamma skrev också bra dikter, sa Elsi Rydsjö, även om de aldrig blev publicerade. Själv hade hon alltid haft berättarlust och skrivklåda, det var en del av den hon var och hon hade aldrig kunnat sluta med berättandet ens om hon hade önskat.

Som ung ville hon bli journalist men hennes pappa gillade inte den tanken, tyckte det var för osäkert och ingenting för kvinnor. Hon gick ut flickskolan men tog aldrig studenten, eftersom modern blev sjuk och Elsi stannade hemma för att ta hand om henne.

»Sedan visste jag inte vad jag skulle göra, så jag gifte mig«, berättade hon långt senare för Ystads Allehanda.

Hon gifte sig för tidigt, bedömde hon själv. Hon hann visserligen med att skriva böcker också under åren då hon tog hand om familjen och huset i Svalöv, men det var inte den typ av böcker som vi nu förknippar mest med hennes författarskap. Hon skrev flickböcker, sex stycken inalles. Den första, »Parhästar«, blev antagen när hon var nitton år och väntade sitt första barn.

»När jag ringde min väninna och skrek av lycka över att få ge ut min bok svarade hon: Elsi, har du inte hört att tyskarna intagit Köpenhamn? Kriget är utanför dörren!«, berättade hon för Aftonbladet.

I samband med skilsmässan 1962 gav Elsi Rydsjö ut en diktsamling och året därpå kom den prisbelönta släktromanen Kavalkad. Hon förverkligade också två gamla drömmar som hade legat och grott under åren. Den ena var att ta studenten, vilket hon gjorde samma år som sin äldsta dotter. Elsi läste in allt hemma, genom Hermods korrespondenskurser. Den andra var att hon till slut blev journalist, inom veckopressen. Först på Allhems förlag, och senare på Åhlén och Åkerlunds. Hon jobbade på fictionredaktionen, där hon bland annat skrev egna följetonger och redigerade andras.

Någon dag under mitten av sjuttiotalet fick redaktionen ett samtal från Åke Runnquist på Bonniers som undrade om det möjligen fanns någon där som hade -berättartalang och kunde skriva god svenska. Det var starten på Rydsjös 30--åriga karriär hos Bonniers. Den började med »Berättelsen om Jenny« och fortsatte med den berömda sviten om Stensvik. Det här var historiska romaner med kvinnor i -fokus, ofta starka och rådiga. Hon ville skildra människors godhet och medmänsklighet i stunder då livet var som svårast.

Kulturkritiken ägnade henne inte någon större uppmärksamhet. »Ska man hyllas ordentligt så ska man helst vara lyrikdebutant, elva år gammal och från Chile«, kommenterade hon syrligt och skrattande i Helsingborgs Dagblad. Men läsarna älskade hennes romaner. År efter år var hon  bland de mest utlånade författarna på biblioteken och försäljningssiffrorna var goda. Tyvärr innebar inte det att hennes egen plånbok blev tjockare under de här åren – tvärtom. Hon drabbades av samma öde som Astrid Lindgren, den som hon allegoriskt berättade om i sagan om Pomperipossa från Monismanien, som innebar att skatten blev över hundra procent. Som 63-åring flyttade Elsi Rydsjö till Irland, som i stället belönade kulturarbetare med skattelättnader. Där kunde hon jobba bra och ostört och betala av sina skulder. Men efter sju år kände hon sig ensam och längtade hem till barn och barnbarn. Hon flyttade hem till Skåne och hittade snart ett hus i Simrishamn. Den lilla trädgården där hon om somrarna satt och mejslade fram sina olika livsöden hade naturligtvis också en historia:

»Den tillhör egentligen inte mitt hus, men en tidigare ägare vann den av färghandlarn i huset bredvid under ett parti poker.