Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kommentar / Kultur

Enerverande egendom

Det ska vara en konsumtionskritisk britt i år. Men se till att välja rätt.

Det var den 4 maj, 1979. Margaret Thatcher anlände som nyutnämnd premiärminister till 10 Downing Street och när journalisthopen bad om en kommentar reciterade hon en omknådad version av den helige Franciskus bön. Folkmassan buade men Thatcher lät sig inte tystas. »Där det finns förtvivlan, låt oss skänka hopp«, klämde hon i på slutet.

Att Russell Brand i prologen till sin politiska stridsskrift »Revolution« berättar att han gick ner på knä och sa den första raden i Franciskus bön fem minuter innan han skulle låta sig grillas av tv-programmet Newsnights slipade intervjuare Jeremy Paxman i oktober 2013, får ses som ett berättartekniskt genidrag.

I ett enda nafs får den brittiske komikern ner allt han har på hjärtat. Hur mycket ont hycklare som Margaret Thatcher har orsakat folket, hur mycket han älskar Gud, och hur mycket han vill införa en ny världsordning, bortom kapitalismens osunda avgudadyrkan (vi tror numera på shopping, inte på att ta hand om varandra). Problemet är bara att det lämnar Russell Brand med resterande 350 sidor på vilka han kan rocka loss fritt. Om Mammon-tillvarons ruttenhet, och inte minst om sig själv. Tonårskillen från Grays som jagade brudar och knark tills han blev alldeles snurrig och sen avancerade till Storbritanniens mest kände komiker och bad boy. Och nu, världsförbättrare.

Perspektivet är detsamma som i Nina Björks »Lyckliga i alla sina dagar« (2012). Det kapitalistiska samhällsbygget äter sig in i våra huvuden, gör oss till miljöförstörande konsumenter.

När Russell Brand uppmanade unga att inte rösta och klämdes åt av Newsnights Jeremy Paxman avfärdades han av de flesta som en pajas. Jag prisade honom. Hans passion (och underhållningsvärdet han stod för i den numera famösa intervjun). Det var i samma veva som Özz Nûjen satt i »Skavlan« och kallade Fremskrittspartiet för dess rätta namn. I ett klimat där politiker låter som mediedrillade papegojor är det snart bara satirikerna som har något verkligt att säga. 

Då hade jag inte läst Russell Brand. Vilket högtravande munväder! Om tuggan i Apples logga skriver han att den »symboliserar det ögonblick då mänskligheten bröt sin pakt med Gud, bröt mot sin egen oskyldiga natur och tuggade sig in i konsumerande och köpgalenskap«.

»Genom att äta ord och lyssna på hur de knorrar i magen lär sig en författare språkets syra och alkali. Det är en på en gång fysisk och intellektuell process«, har författaren Jeanette Winterson sagt om språkligt gehör. Att en språkekvilibrist som Winterson valt »Revolution« till förra årets bästa bok måste ses som märkligare än att Russell Brand inte kan ta sig ur sin egen navel. Det enda som knorrar här är Russell Brands fantastiska ego.

Den som vill se en konstnär kritisera överkonsumtion utan att vare sig ta vändan om den helige Franciskus, snygga brudar eller ashtangayogans helande krafter, bör vända sig till Martin Parr. Hans färg-explosiva bilder av rödbrända britter på överfyllda stränder som moffar i sig snabbmat i samma takt som sophögarna växer, säger så oändligt mycket mer än 378 sidor Russell Brand.

Martin Parrs »Souvenir« pågår från den 20 mars till 7 juni på Fotografiska i Stockholm.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera