Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Envåldshärskaren

Så går det när president Erdoğan struntar i lagen och tar makten över Turkiet.

Han är sig inte lik, Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan.

Något har hänt med den ivriga reformisten från 2000-talets början; mannen som beskrev det som en »skuld gentemot vårt folk och vårt land« att föra in Turkiet i den europeiska gemenskapen och gick till val på en uttalat EU-vänlig agenda.

När han blev premiärminister arbetades strafflagstiftningen snabbt om för att passa EU:s krav för blivande medlemsstater, de så kallade Köpenhamnskriterierna. Nya lagar stiftades för att främja jämställdhet och bekämpa användningen av tortyr och andra människorättsbrott. Privat undervisning på kurdiska tilläts och man släppte fängslade kurdiska aktivister.

Den tidigare finländska presidenten Martti Ahtisaari beskrev utvecklingen i Turkiet som en »tyst revolution«.

I dag är förnyelse och öppenhet det sista som Erdoğan utstrålar. Just nu håller han på att driva igenom en ny säkerhetslag som är så kontroversiell att det slutat med slagsmål i plenisalen.

Människorättsorganisationer varnar för att polisen ges ökade befogenheter att skjuta mot demonstranter och frihetsberöva alla som »hotar allmän ordning«.

Emma Sinclair-Webb, Turkietexpert på Human Rights Watch, beskriver utvecklingen som »mycket oroande«.

– Erdoğan genomför ett maktövertagande som saknar motstycke. Han försöker underminera rättsstaten genom att ta kontroll över domstolar, polisväsendet och andra institutioner, och slår samtidigt ner på debatt och kritik på internet.

Ingmar Karlsson, tidigare generalkonsul i Istanbul och författare till en kommande bok om Turkiets historia, säger att Erdoğan anser sig ha ett personligt mandat att regera landet på det sätt som passar honom själv bäst.

– Han är både osmansk sultan och fransk solkung under Ludvig den fjortondes devis: L’État, c’est moi (»Staten, det är jag«, reds anm) Och detta trots att bara 21 av landets 55 miljoner röstberättigade gett honom sitt stöd.

Som president har Erdoğan kallt struntat i grundlagen som säger att ämbetet i huvudsak ska vara ceremoniellt.

Turkiets statsmakt utgår i dag inte från premiärminister Ahmet Davutoglu, utan från »Det vita palatset« där presidenten flyttade in i januari. Skrytbygget är 300 000 kvadratmeter stort, har över ett tusen rum och är större än både Vita huset och Buckingham Palace.

Vissa menar att det är hit Erdoğan strävat från första början. Ett gammalt citat som ofta används är från en intervju 1996, då Erdoğan var borgmästare i Istanbul och i tidningen Milliyet jämförde demokratin med en spårvagnsresa: »Du reser med tills du nått ditt mål, sedan stiger du av.«

Vilka hans yttersta avsikter har varit är förstås svårt att veta. Men utvecklingen från förnyare till autokrat började med EU.

När Turkiet till mångas förvåning, och andras förskräckelse, lyckades uppfylla kriterierna för medlemskap dök det plötsligt upp nya kriterier som inte gällt några andra länder. Hade EU förmåga att absorbera ett så folkrikt land? Och låg Turkiet verkligen i Europa?

Tyskland och Frankrike hör till de länder som starkast motsatt sig ett turkiskt medlemskap. Det är också de som skulle förlora mest inflytande om Turkiet ska vara med och dela på stolarna i Europaparlamentet.

Vad geografin beträffar kan man medelst atlas snabbt konstatera att den turkiska huvudstaden Ankara ligger väster om EU-landet Cypern, som faktiskt är beläget söder om Tunisiens och Algeriets huvudstäder.

Cypern, ja. När östaten 2004 fick bli EU-medlem uppstod ännu ett hinder för Turkiet. De politiska krafter i Europa som inte ville se en utvidgning till Turkiet kunde nu förhala processen ytterligare genom att först kräva en lösning på »Cypernfrågan«. Det vill säga uppdelningen av Cypern som funnits sedan 1974 då Turkiet ockuperade den norra delen av ön. Att Turkiet ställt sig bakom Kofi Annans plan för ett enande av ön, medan grekcyprioterna förkastat den, verkade inte spela någon roll.

Ingmar Karlsson tycker att en del av skulden för dagens situation i Turkiet ligger på länder som Tyskland, Frankrike och Österrike som hårdast motsatt sig ett medlemskap.

– Hade medlemsprocessen fått fortsätta på samma villkor som för andra länder hade det i dag varit betydligt svårare för Erdo˘gan att bedriva den politik han bedriver.

Mats Persson, chef för den brittiska tankesmedjan Open Europe, vill inte ge EU hela skulden.

– Ansvaret ligger förstås ytterst på Erdoğan. Man ska kunna vänta sig betydligt mer av ett land som säger sig ligga i framkanten i den regionen. Med det sagt så finns det förstås EU-länder som aldrig velat släppa in Turkiet i något som liknar ett medlemskap, och det är ju förståeligt att turkarna tröttnar på det efter ett tag.

Även om Erdogans parti, rättvise- och utvecklingspartiet, AKP, länge haft ett brett stöd har dess existens ibland hotats. Militären försökte 2007 stoppa utnämningen av Erdogans vapendragare Abdullah Gül som president med hot om militärt ingripande. Året därpå var författningsdomstolen nära att helt och hållet förbjuda AKP som parti och samtidigt bannlysa Erdogan och Gül från politiken.

Därtill presenterade pressen vid två tillfällen påstådda planer på statskupper.

Erdoğan började använda dessa »inre fiender« i sin retorik: som syndabockar för landets problem eller avstannade reformer och som förevändning för att en gång för alla krossa det gamla etablissemanget.

palats

Svängrum. Den turkiske presidentens nya palats har kostat 3,6 miljarder kronor att bygga och har 1 150 rum.

Stora skådeprocesser sattes igång för att ställa de påstådda kuppmakarna inför rätta. Hundratals åtalades. Delar av den högsta militärledningen dömdes till fängelse. Trycket hårdnade även på kritiska medier och inom näringslivet utmanövrerades motståndarna genom att lukrativa statliga kontrakt gavs till dem som var lojala mot Erdoğan.

När demonstrationerna runt Taksim-torget tog fart 2013 såg Erdogan återigen hotet från sina »inre fiender«. Enligt Emma Sinclair-Webb på Human Rights Watch kom protesterna som en överraskning.

– Jag tror att det skakade om Erdoğan rejält och stärkte hans paranoida övertygelse om att opposition är något som helt enkelt måste krossas. Han valde därför att gå emot sina egna rådgivare liksom Abdullah Gül och svara med väldigt brutala medel.

Ingmar Karlsson säger att Erdoğans maktfullkomlighet, och försöken att demonisera sina motståndare och anklaga dem för att gå utländska makters ärenden, påminner om Mustafa Kemal Atatürk, republikens grundare.

– Vi ser nu en slags spegelbild av Atatürks Turkiet. Det är samma tendenser, med en absolut makt som utgår från en ensam, stark och självuppoffrande ledare som bestämmer, medan folket ska hållas i handen.

Nu försöker Erdoğan stärka sitt grepp om makten ytterligare. I juni är det val och även om AKP i tidigare val tappat visst stöd finns det ingen samlad opposition som kan utmana regeringen.

Helt oåtkomlig är han förstås inte. Tillväxttakten och inflödet av utländskt kapital har minskat. Utrikespolitiken är ett fiasko. Arbetslösheten har ökat och korruptionen sticker i ögonen på många, särskilt när anklagelserna riktas mot regeringen och till och med direkt mot familjen Erdoğan.

Erdogan har också skapat sig många fiender. Hans föregångare på presidentposten, Abdullah Gül, blev fräckt utmanövrerad från att ta över som partiledare för AKP. Gülenrörelsen har gått från att vara bundsförvant till ärkefiende. Frågan är också vad premiärminister Davutoglu tycker om att alltmer av hans makt flyttas till presidentpalatset.

Efter valet vill Erdoğan få till en grundlagsändring som formaliserar den nya maktdelning som han i praktiken redan upprättat: ett presidentstyre i rysk stil.

Här kan kurderna komma att få en vågmästarroll. Om kurdiska partiet HDP lyckas ta sig över tioprocentsspärren till parlamentet behöver Erdogan dess stöd för att driva igenom sina författningsreformer. Att den kurdiska rebellgruppen PKK:s fängslade ledare Abdullah Öcalan i slutet av förra veckan manade till fred kan ses som en del i den kohandel som pågår mellan Erdoğan och kurderna inför valet.

Emma Sinclair-Webb säger att flyktingströmmarna från Syrien försvårar kritik mot Turkiets auktoritära tendenser.

– Det finns en stor tacksamhet inom EU över att Turkiet tar emot så många flyktingar från Syrien, men det är viktigt att man inte därför håller tillbaka i sin kritik av den inrikespolitiska utvecklingen i landet.

Vad gäller ett turkiskt EU-medlemskap tror Mats Persson på tankesmedjan Open Europe att broarna inte bränts för gott, men säger att Turkiet måste hitta tillbaka till den liberala reformvägen.

– Samtidigt finns det i dag en starkare skepsis till EU-utvidgning som har att göra med eurokrisen men också med att man anser att länder som Rumänien och Bulgarien släpptes in för tidigt.

År 2023, etthundra år efter republikens grundande, räknar Erdoğan med att EU-medlemskapet ska vara i hamn.

»Inte en chans«, säger Mats Persson.

– Även om Turkiet backar från de senaste årens maktpolitik och uppfyller alla kriterier så finns det i dagens politiska landskap länder som alltid kommer att lägga in sina veton.

Fakta | Turkiet 

Folkmängd: Cirka 76,7 miljoner.

Huvudstad: Ankara.

President: Recep Tayyip Erdoğan.

Premiärminister: Ahmet Davutoglu.

Fakta | Erdoğan vill stärka sin makt

Recep Tayyip Erdoğan var premiärminister för AKP-regeringen från mars 2003 till augusti 2014 då han valdes till president. Han fick knappt 52 procent av rösterna. Erdoğan har också varit Istanbuls borgmästare mellan 1994 och 1998.

Erdoğan vill införa presidentstyre, något han kan få igenom efter parlamentsvalet i juni, förutsatt att AKP får kvalificerad majoritet eller om det stöds av något oppositionsparti.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera