Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Rätten att vara onormal

När blev konstnärens roll att vara ett välanpassat varumärke med ­likeability?

Marlene Dietrichs barn ska ha sagt om hennes bästa väninna Edith Piaf: »Jag är glad att den vidriga häxan är död.« Så pass osympatisk att hon inte kunde beskrivas på något annat vis. Bob Dylan har vägrat skriva autografer, van Gogh skar av sig örat (alternativt förlorade det i ett krogslagsmål, historierna går isär), Björk dök upp på en gala i en svandräkt och slog en gång ner en paparazzi som fotade hennes son, Lenny Bruce hamnade i rättegång för sina provokationer och kampen för yttrandefrihet, Marilyn Manson skar sig själv på scen på nittiotalet. En hel drös andra konstnärer har varit bipolära, galna, adhd-iga, aldrig kommit i tid, vägrat gå med på att få dåligt betalt för sin konst, hamnat på gatan, inte velat ställa upp på intervjuer, betett sig konstigt, inte varit normala.

Men bortsett från ett gäng alkoholiserade män med misogyn människosyn, som ofta blandas ihop med nån konstnärsmyt om den fulla kvinnokarlstrubaduren och formar vår syn på god kultur, verkar vi tro att konstnärer är till för världen.

Precis som en god flygvärdinna som ska ta oss med på en behaglig resa.

Jag trodde folk ville ha en minnesvärd resa, inte en som är så behaglig att man knappt märker av den?

Konstnären ska veta hur man fyller i bidragsblanketter, komma i tid till repetitioner, alltid vilja ställa upp på intervjuer och nästan aldrig vilja ha betalt, ska gå i god för en bättre människosyn, men samtidigt vara tillräckligt apolitisk för att klara sig igenom alla politiska vingslag och ökade eller sänkta anslag. Konstnären ska vilja ha uppmärksamhet, men inte för mycket. Gärna den typen av uppmärksamhet där barndomens dofter ligger kvar som ett melankoliskt tvättmedelsmärke på ett nostalgiskt lakan – alltså en berättelse som säger och menar absolut ingenting.

När blev konstnärens roll i samtiden att vara ett konformistiskt välanpassat varumärke med likeability?

Och skulle nån – ve och fasa – strida mot denna princip uppstår näthat och hot. Konstnären beklagar sig, näthatet snor hela uppmärksamheten, konstnären håller käften och fortsätter i mindre proportion alternativt lever för alltid på meriten att en gång ha blivit så näthatad att alla började tycka om hen. Och ingen minns ändamålet i sig.

Det offentliga rummet blir tamt, alla vill bli omtyckta, ingen vill snubbla på orden och allt finns på youtube. Och på den gemensamma spelplanen ingår journalister och konstnärer som kallar sig kultur-arbetare eller artister eller författare – alla med den gemensamma uppfattningen om vad som är kutym, vilka spelreglerna är.

Nyligen gjorde tidningen Faktum en intervju med skådespelaren Ruth Vega Fernandez. Tidningen hade velat framställa henne som »tuff men trevlig«, men efter korrespondens med intervjuobjektet beslutade man i stället att berätta sanningen om hur jobbig hon är.

Varför hade de bestämt redan före intervjun hur Ruth Vega Fernandez skulle framställas? Är inte syftet med en intervju att ta reda på vem personen faktiskt är, och hur hon är? Om det redan fanns en idé om framställning, varför inte klippa och klistra som en skoluppsats i samhälle A och publicera det? Tänk om Ruth Vega Fernandez är trevlig, men var extremt sårbar just den dagen? Eller så är hon skitotrevlig, men extremt jävla intelligent. Vem vet? Men låt oss ta reda på det i stället. Faktum ansåg efter allt strul med skådespelaren att det inte gick att publicera en vanlig intervju utan valde i stället att låta journalisten beskriva hur besvärad hon var av hela situationen. Dessutom publicerades även Fernandez efterföljande korrespondens med redaktören.

Briljant! Intressant!

Det är svårt att möta andras förväntningar på det egna jaget i alla sammanhang, men kanske speciellt i media.

Men ärligt, är det inte roligare för oss alla om det ibland då och då uppstod en social interaktion bortom konventionerna i det offentliga rummet?

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera