Rövarhistorikern

Text: Annah Björk

»Jag är här nu, älskling«, stavade Ebbot Lundberg snabbt i ett sms på sin telefon. Sedan la han till den emoji som är mest porträttlik honom. Jultomten. Han skickade iväg det till Kalle Gustafsson Jerneholm, förre bandkamraten som driver Svenska Grammofonstudion i Göteborg. Kalle Gustafsson Jerneholm ordnade en stor förfest på studion dagen före årets P3 Guld-gala i januari. Några av banden som spelade bodde i studions sovutrymmen. Så plötsligt, mitt under festen, hivade Ebbot Lundberg ner sig själv genom en taklucka. Och fortsatte rakt igenom golvet ner på nästa våning och landade i en säng. Trummisen i det hyllade punkbandet Dolores Hazes säng. »Tur att hon ej var där … då hade Dolores Haze fått byta namn till Dolores Maze«, kommenterade Ebbot Lundberg till musiktidningen Gaffa.

Detta är bara en av de senaste skrönorna om Torbjörn »Ebbot« Lundberg. Just den här är troligen sann, det finns både vittnen och bildbevis på förödelsen som olyckan orsakade. Sant är hur som helst att Ebbot är en skicklig historieberättare – med honom är det alltid svårt att veta vad som är verkligt och vad som är rena påhitt. Så att hans första riktiga soloalbum »For the Ages to Come« verkligen släpps till hösten kan man inte vara säker på. Men singel i april, ja det ska det bli.

Torbjörn Lundberg föddes 1966 i Västerås, men växte upp i överklassområdet Askim i Göteborg. Tobbe kallade man honom; Ebbot är en kvarleva från en fest där allting var baklänges, även språket. Hans mamma Kerstin jobbade inom vården, pappa Per-Ivan var direktör. Den stora villan i den fina förorten vid havet var ett populärt häng för Ebbot Lundberg och hans kompisar. Inte minst efter att föräldrarna köpte loss spelautomater från Liseberg för att stilla sonens spelbegär.

Han gjorde egna låtar på elorgel och synt redan som sexåring. Hade sin första konsert när han var tio år, knallröd i ansiktet och missnöjd med sin insats. 1986 blev han sångare i ett av landets mest inflytelserika rockband, Union Carbide Productions. Gruppen splittrades 1993 och tre år senare spelade The Soundtrack of Our Lives in »Welcome to the Infant Freebase«. Skivan gjorde dem stora på hemmaplan och när de 2002 släppte sitt tredje album »Behind the Music« i USA blev de också en amerikansk angelägenhet. Samma år valde Oasis Soundtrack som förband till sin turné. Deras låtar användes i amerikanska tv-serier och tv-spel.

Soundtracks ganska traditionella blandning av moderna popmelodier och 60-talsrock med psykedeliska inslag var lätt att ta till sig. Deras ljudbild var stor, fläskig, organisk och rik på influenser. En spelning med bandet var en garanterad musikalisk upplevelse, oavsett om de stod på en musikfestivals största scen eller om de gjorde sitt årliga framträdande på intima Slussens pensionat på Orust. Under de första åren ingick Björn Olsson i gruppen, musikern som ligger bakom flertalet av Håkan Hellströms största låtar.

The Soundtrack of Our Lives uppfann knappats sin genre själva. Det råder ingen tvekan om att det var frontfiguren i bandet som gjorde dem till någonting större än sin musik. Till ett band de flesta i Sverige känner till, utan att kanske kunna så värst många av deras låtar.

För även om The Soundtrack of Our Lives musik rönte stora framgångar, både i Sverige och internationellt, så var det inom en smalare, musikintresserad, krets. Psykedelisk rock med lätta 60-talspopmelodier är inte direkt hitsingelmaterial. Personen Ebbot däremot, var och är desto bredare. 

Efter sju album och 17 år tillsammans kom beskedet att Soundtrack skulle lägga ned. Under en fyra timmar lång nostalgitripp till avskedskonsert på Södra Teatern i Stockholm i december 2012 tog Ebbot Lundberg och hans mannar ett slutgiltigt farväl med sin superhit »Instant Repeater 99«. Bandet grät och publiken vrålade när ridån gick ned.

Året därpå gjorde »Idol«-vinnaren Agnes samma låt till en ny listframgång med sin egen eurodansiga version i TV4:s »Så mycket bättre« där Ebbot Lundberg också var med. Egentligen verkar det ju mer osannolikt än att han trillade genom ett tak.

Men efter att Soundtrack avvecklades har han figurerat lika mycket, eller kanske ännu flitigare, i media. Med åren har han blivit något av den svenska rockens egen seriefigur. Nästan en karikatyr på sig själv. Underhållande med sin genuina scennärvaro. Lätt att känna igen på avstånd med sin iögonfallande uppenbarelse i kaftan (gärna utan någonting under) och sitt stora, hårbeklädda huvud.

Ebbot Lundberg är knappast ensam karaktär i den svenska rockens seriealbum. Att sticka ut och vara ett »original« är snarare ett framgångsrecept på ett långvarigt artistskap. Kanske är det för att vi andra är så hårt pressade av jantelagen och inte vågar själva som vi flockas runt dem som inte är det. Kanske är det tacksamt att någon annan livar upp vardagen. Eller möjligen så behöver vi grova konturer och tydliga bilder för att särskilja våra idoler från varandra. 

Det svenska folket verkar i vilket fall som helst uppskatta Thomas Di Levas lila klänningar, kosmosideologier och flummiga budskap. Roger Pontare skulle kunna bli utfryst som landets byfåne om jante gällt överallt – men fjädrar och folkdräkt är lagom exotiska att omfamna. Plura har gjort sig en halv karriär på att laga mat halvnaken i tv. Ebbot Lundberg drar en rövare, eller två, om sig själv. Som han sedan gärna skrockar åt, högljutt under den markerade magen. Lite som en modern Baron von Münchhausen.

När han en förmiddag i mars 2004 blev uppringd för en intervju med tidningen Stockholm City berättade han att Morrissey, Art Garfunkel och Kevin Rowland skulle gästa en kommande The Soundtrack of Our Lives-skiva. »Ingenting är bestämt än. Men hoppas allt blir klart snart«, bekräftade Ebbot Lundberg. MTV och världens forum för Morrissey-fans plockade snabbt upp nyheten. Som verkade för otrolig för att vara sann. Och det var den också.

Ebbot Lundberg var bakfull och hade blivit irriterad över att journalisten ringde och väckte honom, med en allt för käck röst dessutom. Så han bestämde sig för att laja sig igenom intervjun.

I Sverige är vi så ovana vid att en artist inte talar sanning att journalister verkar ha svårt att tyda ironi i ett uttalande. Men beteendet är långt ifrån exklusivt för Ebbot Lundberg. Han har bara anammat den engelska rockmentaliteten. I Storbritannien lever medierna och artisterna i en symbiotisk relation där mytbildning är en del av spelet. Ta bara den lätt överspända sagan om bröderna Gallagher. Ett brödrapar som Ebbot Lundberg för övrigt kom riktigt bra överens med på förbandsturnéerna. Kanske inte enbart för att Oasis hade listat den svenska rockgruppen som sin enda samtida influens.

Efter eran med The Soundtrack of Our Lives har han ägnat sig åt sin egen solokarriär. Förutom samlingen »Sex Tracks in a Laxask«, resultatet av hans medverkan i »Så mycket bättre«, har han hunnit ge ut en ep och albumet »There’s Only One of  Us Here«. Den kom 2014 och är ett samarbete med konstnären Per Svensson. Ett enda experimentellt popstycke på 43 minuter och 20 sekunder.

För Soundtrack of Our Lives-fans låter hans soloprojekt bekant. Ebbot Lundberg må vara ett humoristiskt geni, men när han gör musik är han allvarlig. Närmast förutsägbar i sin tydliga stil, den vackra rösten och den speciella harmoniken från förra seklets mitt. Tillsammans med sitt nya kompband The Indigo Children förstärker han de poppiga elementen.

Att hans första fullängdsalbum som soloartist nu sägs vara på gång har i sann Ebbot-anda lett till en hel del spekulation. Den 15 januari i år vinkade han av den amerikanske världskände producenten Butch Vig då han lämnade Göteborg. Vig, som bland annat ligger bakom Nirvanas »Nevermind« och Foo Fighters »Sonic Highways«. De hade tillbringat tid tillsammans i en studio. Allt enligt musiktidningen Gaffa, som publicerade ett »bildbevis«: Lundberg och Vig omgivna av mixerbord och förstärkare. Fotot hade han själv skickat till tidningen. Samtidigt som han meddelade att han spelade in sitt kommande album i en studio vid kulturnästet Pustervik.

Gaffa uppmanade läsarna att lägga ihop ett och ett – visst verkade det som att Butch Vig producerade Ebbot Lundbergs första soloprojekt?

Strax därpå dementerade han i ett sms till TT att det var soloskivan de arbetade med. Frågan vad de faktiskt gjorde tillsammans möts med massiv tystnad från hans pr-stab.

Det är inte utan att man undrar om Peter Birro byggt hela rockjournalistscenen i sin SVT-serie »Viva Hate« på Ebbot Lundbergs skrönor. I serien snubblar punkbandet Viva Hate in på nöjesredaktionen på Göteborgs-Posten. Inför en till hälften skeptisk, till hälften imponerad rockjournalist ljuger slynglarna om hur de spelat tillsammans med The Jesus and Mary Chain i London och hur de faktiskt blivit signade av självaste The Clashs manager Bernard Rhodes. Den luttrade rockjournalisten lyfter till slut mätt på ena ögonbrynet och kastar förbannad ut de skarvande ungdomarna.

Journalisten spelas förstås av – just det – Ebbot Lundberg.

Ebbot Lundbergs nya singel släpps den 1 april. Vårturnén med kompbandet The Indigo Children har premiär i Göteborg den 26 mars.

Blandar konstband med barnmusik

  • Ebbot Lundberg, 49, har tidigare släppt »Homo Futurus EP«, samlingsskivan »Sex Tracks in a Laxask« och det 43 minuter långa experimentella stycket »There’s Only One of Us Here«. Hans första fullängdsalbum som soloartist, »For the Ages to Come«, väntas komma i höst.
  • Ebbot Lundberg ingår i konstbandet The New Alchemy och har producerat bland annat The Loons, Nymphet Noodlers, Nicolai Dunger och Onkel Kånkel.
  • Han sjunger bland annat på barnskivorna med Bröderna Lindgren och har samarbetat med Jane Birkin och Turbonegro. 1995–2012 var han en av medlemmarna i The Soundtrack of Our Lives.