Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Jag har blivit för mjuk«

Skådespelaren och hemlängtaren Joel Kinnaman vill göra något helt annat.

Joel Kinnaman är en upptagen man.

För ett par dagar har han lämnat en filminspelning i Kanada för att göra pr för sin nya film »Run All Night«. Tillsammans med medspelarna Liam Neeson och Ed Harris ger han intervjuer till amerikanska och internationella journalister. Först säger filmbolaget att han inte har tid att träffa Fokus men själv vill han göra en lunchintervju, så då finns det tid.

Det blir dock en något annorlunda lunch. Tiden är knapp och det ges inte mycket tid för att äta. Inför vår lunch har vi förberett tallrikar med kyckling och ris uppe på tolfte våningen på intervjuhotellet Ritz Carlton men de har försvunnit när fotografen Linda och jag ska hämta dem. Kvar finns bara frukt och efterrätter så vi tar med oss det till Joel Kinnaman. Han är trött. Att sitta och ge intervjuer på löpande band, från morgon till kväll, sliter.

– Det värsta var »Robocop« häromåret. Det fanns väl sju givna frågor kring den filmen, och jag tror varenda journalist ställde åtminstone fem av dem. Då gäller det att se ut som om jag inte hört en enda av frågorna förr, säger Joel Kinnaman.

Hans pappa är amerikan, mamma svenska. Så när han lockades över till den amerikanska filmindustrin var språket inget problem. Det var den internationella framgången för Daniel Espinosas »Snabba cash«, som gjorde att amerikanerna tände på Joel Kinnaman. Filmer som »The Darkest Hour« och »Safe House« har varvats med fyra säsonger av »The Killing«, den amerikanska versionen av danskarnas »Brottet«. Förra året gjorde han huvudrollen i en remake av actionklassikern »Robocop«, men liksom fansen tyckte han den blev för snäll.

– Vi gjorde någonting nytt och tog inte riktigt hänsyn till vad som gjorde att fansen älskade originalet. Vi borde haft mer humor och mer charm, och det är svårt att göra en sådan film med en låg åldersgräns. Vi borde ha gjort den barnförbjuden. Med detta sagt är det ändå en film jag är stolt över.

Det mesta han har gjort i USA är thrillers och action. Är det medvetet?

– Det är ju det jag mest blir erbjuden, och det är där jag hittat de bästa manusen. Jag gjorde en romantisk komedi, som inte blev så bra, och jag var med i en fånig science fiction-film.

Den nu aktuella »Run All Night« är ännu en actionhistoria, där han spelar son till Liam Neesons ärrade hitman. Tillsammans måste de fly genom New York-natten för att undkomma faderns tidigare vän och chef.

– Jag hade letat länge efter en far- och sonhistoria, och det här var ett så pass bra manus att jag tackade ja. Och så var det ju kul att spela mot Liam, säger han och stoppar in en prilla snus i munnen.

Det är snart sex år sedan han lämnade Sverige och bosatte sig i USA. Han har ett hus i Los Angeles, men menar att det är mest en bas, att han reser så mycket i jobbet att han sällan är där.

– Jag trivs i LA, det är skitnice. Men var man än är, så saknar man alltid något. Jag är rastlös av mig, jag stannar inte länge någonstans. Men LA är en mycket mer intressant stad nu än när jag flyttade dit. Stan har fått en renässans, i downtown finns stora lokaler till låga priser, där det finns konstnärer från hela världen. Det finns en oerhört kreativ vibe, det händer mycket, man träffar en massa intressanta människor.

Saknar han Sverige? Ja, i alla fall sin släkt. Han umgås med Hollywoodsvenskar som Alexander Skarsgård, Alicia Vikander, Björne Larson och Daniel Espinosa, och menar att de blivit lite grann som en familj. Han besöker Sverige så ofta som jobbet tillåter. 2014 innebar det tre månader i sträck i hemlandet, den längsta vistelsen på sex år. Och han letar aktivt efter filmer att göra i Sverige.

– När jag gjorde »The Killing« var jag i en etableringsfas i USA. Jag  packade in så många filmer jag kunde under de sex månader per år som serien gjordes. Då kunde jag inte åka till Sverige. Men nu känner jag  mig etablerad på ett helt annat sätt, och det räcker med att göra två  filmer om året i USA. Då hinner jag med en i Sverige också.

Ett mål för honom är att få göra motsatsen till sådant han gjort tidigare, han ser upp till de kolleger som kan göra så olika roller som möjligt på ett trovärdigt sätt. Nu i maj får vi se honom som skadad sociopat i kompisen Daniel Espinosas »Child 44«, en thriller som utspelas 1953 i ett snödränkt Ryssland.

Med tanke på att filmen han gör i Kanada är lika dränkt i snö, undrar jag om detta handlar om hemlängtan.

Joel Kinnaman skrattar.

– Nej, det är straffet för att jag har fått för mycket sol i LA. Jag har blivit för mjuk. Det är universum som straffar mig.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera