Tomas Tranströmer

Text: Stefan Westrin

Bild: Ola Torkelsson/TT (1996) 

»Reducera!« Står det i en ensam diktrad av Tomas Tranströmer från 1966. Dikten handlar om den norske tonsättaren Edvard Grieg, som mot slutet av sitt liv skalade bort romantikens klangrikedom och nådde fram till en större klarhet.

Men uppmaningen riktade Tomas Tranströmer också till sig själv, genom hela sin poetiska produktion. Göran Palm har berättat för Månadsjournalen att redan när de som unga 20-plus-poeter tillsammans redaktörade Bonnier-tidskriften Upptakt ville Palm själv alltid förklara och lägga till saker bland de inskickade bidragen, medan Tranströmer ville stryka minst varannan rad. Per Wästberg, en annan av skolkompisarna, roade sig en gång med att föra statistik över Tranströmers poetiska fåordighet, räknat på antal ord och antal år sedan debuten. Han kom fram till att Tranströmer producerade ett ord om dagen. Men produktionen glesnade alltmer efter den uträkningen.

Tomas Tranströmer växte upp på Söder i Stockholm med sin mamma Helmy, som var folkskollärare, i en tvåa med kök. »Ett hus för lägre medelklass«, skrev han själv. Pappa Gösta lämnade familjen när Tomas bara var tre år gammal. I stället kom Tranströmers morfar Carl Helmer Westerberg, en gammal pensionerad lots som bodde runt hörnet, att få stor betydelse för honom. Tranströmer hyllar hans minne i diktsviten »Östersjöar«.

Det var också morfar Helmer som byggde den stuga på skärgårdsön Runmarö som Tranströmer skulle återvända till under hela livet. Som barn sprang han omkring där under somrarna och samlade på kryp, framför allt skalbaggar. »Jag rörde mig i det stora mysteriet. Jag lärde mig att marken levde, att det fanns en oändligt stor krypande och flygande värld som levde sitt rika liv utan att bry sig det minsta om oss«, skrev han senare i prosaboken »Minnena ser mig«.

I gymnasiet började han och hans klasskompisar skriva poesi. Under nobelprisceremonin i Blå hallen talade hans fru Monica om hur de under särskilt jobbiga lektioner skickade omkring lappar med poetiska anteckningar, och om hur Tomas senare skrivit att där fanns poesins grund. »Medan det officiella livet går vidare skickar vi inspirerade lappar till varandra.«

Tranströmer började arbeta som psykolog efter skolan, och jobbet tog honom till Södermanland, till Östergötland, och till Västmanland. Först efter flera år kunde han gå ner i arbetstid för att ägna sig mer åt poesin, och i den utgivna brevväxlingen med poeten Robert Bly förstår man att familjen får kämpa för att få det hela att gå ihop, trots att han fortsatte sitt dagjobb på halvtid. Man ser också hur Tranströmer under sent 1960- och tidigt 1970-tal tvingas brottas med sin vänsterideologiskt tvärsnäva samtid, som såg något misstänkt reaktionärt i hans poesi.

Tranströmer var grundmurad motståndare till all sådan dogmatism. Han var inte stängd, han var öppen. Mot ett »orubbligt KANSKE« som det heter i dikten »Kort paus i orgelkonserten«.

Det var den öppenheten som gjorde att han kunde skriva fram sina »förtätade, genomlysta bilder som ger oss ny tillgång till det verkliga«, som det hette i Svenska Akademikens motivering till Nobelpriset 2011. Den, och en förmåga att väldigt exakt förankra de bilderna i det helt vardagliga livet.

Med åren blev han en av de mest översatta och älskade efterkrigspoeterna i hela världen, och hans schema, med resor för uppläsningar och prismottagningar, blev alltmer fullsmockat. I slutet av 1990 drabbades han av en stroke. I Staffan Bergstens bok om honom berättas att han först bara tyckte det var skönt att han då fick ta igen sig på sjukhuset. »Minnet och tankeförmågan var opåverkade. Talet och rörelseförmågan i höger sida skulle nog komma tillbaka, trodde han.«

Det gjorde de inte. Tomas Tranströmer skulle ändå komma tillbaka till sin diktning, med Monicas hjälp, men då bara väldigt korta dikter, främst i den japanska haikuformen. Men framför allt var det musiken som blev hans väg ut ur mörkret. Uppläsningar av hans poesi blev han efter 1990 tvungen att överlämna till andra, men kunde han närvara gjorde han gärna det, och spelade pianostycken från scenen med sin vänstra hand.