Aktuellt

Den snaskande linsen

Det är stökigt i bildernas nya klassamhälle.

Under veckan har ilskan varit stor över vittnen till olyckor som tar upp mobilen och filmar. Ibland i stället för att hjälpa till. I P1 beskrev ett offer för en trafikolycka hur folk filmade ett bilvrak som innehöll honom och hans bröder.

Vilken sorts människa gör något sådant? Den moderna sorten, skulle man kunna svara. Det faktum att vi nu är tränade att dokumentera allt vi ser har börjat flyta in i vardagen på sätt som många har svårt att acceptera.   

I dag rullar också en mer lättsam diskussion om huruvida man bör lägga ut barnbilder på sociala medier. Av den kan man få känslan att den som placerar sin leriga unge på Instagram är en dålig förälder, medan den som klistrar in sitt barn i ett fotoalbum är perfekt. Det liknar hållningen att den som delar en selfie alltid är ytligare, mer ego, än den som visar upp sig via till exempel en bildbyline. (Förhållandet är oftast precis det motsatta, kan hälsas här inifrån tidningsbranschen).

Mobilbilder är helt enkelt fortfarande det fulaste som finns.

Samtidigt har dagens mobilfilmande vid minsta polisingripande i princip lagt grunden för de senaste årens medborgarrättsrörelse i USA. Inget av de många uppmärksammade polismorden på oskyldiga skulle fått någon påföljd utan mobilkamerorna.

Och hur ska privatpersonen som filmar veta om den snaskar i en personlig tragedi eller dokumenterar övergrepp? Mellan dessa två tolkningar står fortfarande upprinnelsen till Husbykravallerna, när en 69-årig man blev skjuten av polis, och väger.

Där hade en pixlig film gjort nytta.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera