Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Tove Ditlevsen.

Kultur

Folklig som smørrebrød

Den danska poesiboomen har gett ikonen från Vesterbro revansch.

I början av april höll en 19-årig dansk poet presskonferens. Med ljusblå skjorta under kavajen meddelade Yahya Hassan att han skulle bli politiker och att han hade gått med i det nybildade Nationalpartiet. Sedan plockade han fram en tjock pappersbunt och började, på sitt monotona vis, läsa upp ett manifest. Nästan en timme stod han där och läste innantill.

Kamerablixtrarna smattrade. Danmarks radio sände direkt.

I Sverige är det svårt att föreställa sig en poet med en sådan rockstjärnestatus. Med sin debutsamling 2013 fick Yahya Hassan ett kändisskap långt utanför Danmarks gränser. Allt han gjorde var som dynamit för debattsidorna: hans nihilistiska skildringar av hur han röker hasch och stjäl, hans kritik av islam, hans relation med en 20 år äldre lärarinna på skrivarskolan. Debattstormen hann blåsa över sundet redan innan boken ens kommit ut på svenska.

Och den kokande unga poesiscenen i Köpenhamn fortsätter att göra sig hörd. Just denna vår har en av dess frontfigurer, Asta Olivia Nordenhof, getts ut på svenska. Senare i år kommer antologin »Nervsystem«, som samlar unga danska poeter.

Avundsjukt talar svenska litteraturkritiker om hur de danska förlagen spottar ur sig unga poeter. Diktsamlingar ligger på bästsäljarlistorna. Uppläsningar och litteraturdebatter i do it yourself-anda har blivit lika vanligt som pubcrawls. Dagens Nyheters biträdande kulturchef Åsa Beckman har liknat fenomenet vid den svenska serieboomen, vilket träffar rätt på många punkter. Det kollektiva skapandet. Experimentlusten. Feminismen. Och den politiska ilskan: Yahya Hassan petar i Danmarks mest infekterade debatter, om integration, mångkultur, islam och yttrandefrihet. Asta Olivia Nordenhof talar om poesiscenen som en del av en uppbrottstid, ett försök att hitta nya gemenskaper när staten inte längre verkar kunna finnas där. De har rentav kallats för »generation etik«.

Men om man ska förstå varför den unga danska poesin ser ut som den gör finns det en annan diktare man måste ha koll på. En förebild, som just nu fått en nytändning. Hon kallas rentav Yahya Hassans föregångare. Tove Ditlevsen.

Ett par veckor efter den där timslånga presskonferensen hade en utsåld föreställning om hennes liv premiär på Det konglige teater. Uppsättningens titel var ungefär som stämningen kring poeten just nu: »Tove! Tove! Tove!« Det råder fullständig Tove Ditlevsen-yra i Danmark. I fjol upptogs hon i den nationella litteraturkanon. Och i bokhandlarna skyltar man med en nyutgiven antologi med hennes bortglömda texter.

Tove Ditlevsen föddes 1917 och växte upp i arbetarstadsdelen Vesterbro i Köpenhamn. Hennes pappa var lokförare, och efter att han förlorat jobbet präglades barndomen av fattigdom. Men pappan tyckte också mycket om att läsa. Den unga Tove lärde sig psalmer, folkvisor och socialdemokratiska kampvisor om vartannat och det var där någonstans hennes diktning började. Trots att hon togs ur skolan redan efter högstadiet lyckades hon vid 20 års ålder få sin dikt »Til mit døde barn« publicerad i tidskriften Vild Hvede. Genom Vild Hvede mötte Tove Ditlevsen också den 30 år äldre redaktören Viggo F. Møller, som hon senare skulle gifta sig med.

Två år senare kom diktsamlingen »Pigesind«. Det verkliga genombrottet skedde 1947 med »Blinkende lygter«, som såldes i över 10 000 exemplar. Redan inledningsversen i den första dikten i samlingen visar det mest centrala temat i Tove Ditlevsens författarskap:

I barndommens lange og dunkle nat

brænder små blinkende lygter

som spor, er erindringen efterladt,

mens hjertet fryser og flygter.

Det handlar om det »brända« barnet. Tove Ditlevsen beskriver gång på gång hur bristen på kärlek i barndomen förföljer en genom livet. Kärlek mellan vuxna kan lindra för stunden, men är egentligen omöjlig.

I debutromanen »Man gjorde et barn förtraed« 1941 berättar hon om en ung kvinna som kämpar med en neuros efter ett sexuellt övergrepp som hon utsatts för som barn. Ångest är det mest framträdande draget i Tove Ditlevsens texter. Barnets ångest över att inte bli älskad. Ångesten över att mista dem man har: den vackraste kärleksförklaringen i »Pigesind« är en dikt där hon förebrår sig för de minuter hon en gång tillät sig att sova bredvid sin käraste, i stället för att se på honom.

Under de senare åren skriver hon också om ångesten i äktenskapet. Den av hennes romaner som brukar betraktas som den starkaste, »Ansigterne« från 1968, handlar om författaren Lise Mundus som splittras mellan hemmets och den äkta makens krav å ena sidan och sin egen djupa skaparlängtan å andra. Till slut bryter hon samman och blir sinnessjuk. Därmed föregick Tove Ditlevsen en av 70-talets feministiska debatter. Men temat låg också nära hennes eget öde. Ditlevsen var gift fyra gånger och det har spekulerats i om det var konflikten mellan arbete och äktenskap som drev henne till självmord 1976.

Att Tove Ditlevsen kan sälja ut Det konglige teater i Köpenhamn är inte så konstigt. Hon blev med tiden en av Danmarks mest folkkära poeter. I någon mening påminner hennes ställning om Sonja Åkessons. På 1980-talet gjorde sångerskan Anne Linnet populära tolkningar av Ditlevsens dikter, där hon dansade runt på Vesterbro med pastellklädda barn till mörka rader om barndomens gata som slår en ner till marken och gör ens hjärta hårt. Folkligheten kom sig också av att Tove Ditlevsen hade en frågelåda i magasinet Familie Journalen i tjugo år. Där svarade hon på frågor om vad man gör om ens mamma är alkoholist eller om ens man vill ha pisksex. Svaren var ofta personliga och självutlämnande.

Tove2
Teaterhyllning. Föreställningen om Tove Ditlevsens liv som spelas på Det kongelige teater i Köpenhamn.

Men samtidigt som Tove Ditlevsen var folklig, var hon helt fel i de litterära kretsarna. De tidiga efterkrigsåren dominerades av litteraturtidskriften Heretica, som bildades 1948 i Köpenhamn. Kriget, menade de, var ett sammanbrott för de värderingar som man trott skulle leda samhället framåt. Upplysningen skulle inte kunna rädda världen. I stället ägnade man sig åt existentialismens frågeställningar om den enskilda människans frihet att välja. De unga intellektuella männen som drev tidskriften intresserade sig också mycket för förnyelsen av poesin. De experimenterade med form. Därpå följde modernismen.

Tove Ditlevsen skrev på rim. Hennes metaforer var enkla och omoderna. Hennes älskade var blek som månskäran och hade en röst blid som vinden. Hon framstod som gammaldags. Tydligast blev det när hon med en rösts marginal gick miste om Danske Akademis Store Pris för »Blinkende lygter«. Det gick i stället till modernisten Sven Holm.

Men nu träder alltså unga poeter fram som Tove Ditlevsens apostlar, präglade av Köpenhamns författarskola som lägger vikt vid att hålla litteraturhistorien vid liv.

De två som fick poesin att explodera hösten 2013 – Yahya Hassan och Asta Olivia Nordenhof – har båda slående likheter med Tove Ditlevsen. Liksom hon skriver de om en uppväxt i en utsatt samhällsklass, i ett hem där kärleken inte räcker till. Samtidigt förenas de i en rotlöshet och låter sig inte riktigt kategoriseras som arbetarförfattare.

Fast det tydligaste arvet från Tove Ditlevsen är den självutlämnande stilen. Redaktör för den antologi med Ditlevsens bortglömda texter som getts ut under våren är Olga Ravn, kritiker och en av den unga poesiscenens portalfigurer. Hennes debutsamling från 2012 lånade undertiteln »Pigesind« från Tove Ditlevsen. Och i förordet till antologin skriver hon beundrande om hur Ditlevsen inte väjer ens för att skildra sitt eget självmordsförsök.

Tove Ditlevsen tycks använda sitt diktjag både för att bekänna och för att pröva och leva ut. Dikterna är intima, såriga, som den sorts dagboksanteckningar man skriver när det enda sättet att få fatt på de kringstormande känslorna är att nagla fast dem med ord.

Genren bekännelselitteratur har gått från att betraktas som något lite fult – och kvinnligt – till att vara ungt och radikalt. Olga Ravn, Josefine Klougart och Asta Olivia Nordenhof ägnar sig alla åt att utforska kärlek och begär. På senare tid har man i Danmark börjat tala om »postsocialrealism«: självbiografiska och blottande vittnesmål från samhällets bottenskikt, men där författaren leker med sitt fiktiva jag. Den unga danska poesin skrivs lika mycket i facebooktrådar och på bloggar som i böcker, vilket gör det självbiografiska än mer naturligt. Asta Olivia Nordenhof lät exempelvis sin diktsamling växa fram på sin blogg »Jeg hedder mit navn med versaler«.

Samtidigt kopplas det ihop med den unga generationens politiska ambitioner. Medan de danska författare som dominerat på sistone inte kunnat säga något politiskt utan en stor dos ironi, är den här generationen genomallvarlig. Tidningen Informations litteraturkritiker Mikkel Frantzen uttrycker det som att de nya poeterna försöker »ta hand om utsattheten«.

Hundra år efter sin födelse har Tove Ditlevsen bildat skola.

Antologin »Nervsystem – ung dansk poesi« ges ut i mitten på juni 2015 av Ellerströms.

Fakta | I Ditlevsens spår

Tidigare i år gav Modernista ut diktsamlingen »Det enkla och det ensamma« av Asta Olivia Nordenhof, en av den danska poesiboomens frontfigurer. Bland andra danska poeter som getts ut på svenska de senaste åren märks Olga Ravns »Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne« och Yahya Hassans »Dikter«.

Fram till den 23 maj spelas »Tove! Tove! Tove!«  i Köpenhamn. I samband med föreställningen ger förlaget Gyldendal ut antologin »Jeg ville være enke, og jeg ville være digter« med glömda texter av Tove Ditlevsen.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera