Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Mot målet

När FN gör bokslut över sina millenniemål är Bangladesh det lysande undantaget.

Mitt i ett hav av åkrar i olika nyanser av grönt står ett enkelt stenhus med dörren på glänt. Det är mitt på eftermiddagen och skoldagen är snart slut; eleverna börjar gå hemåt över åkrarna. Några kvinnor arbetar på ett av fälten. Deras barn går i skolan, berättar de, tack vare ett bidrag som ges till alla föräldrar som skickar sina barn till skolan i stället för att låta dem arbeta. Det handlar inte om mer än några tior, men har förändrat både föräldrarnas inställning och de ekonomiska möjligheterna.

Skolan ligger utanför en by nära Rangpur, en stad utmed den norra gränsen mot Indien. Liknande scener utspelar sig samtidigt runtom i hela Bangladesh, där enkelt jordbruksliv är vardag för miljoner människor. Nuförtiden är skolgång också det. Men för bara några årtionden sedan, vid självständigheten från Pakistan 1971, var det få som trodde att Bangladesh skulle kunna vända den dystra trenden. Den amerikanska utrikesministern Henry Kissinger kallade landet för ett typiskt »basket case«, dömt att misslyckas. Att gå i skolan var få förunnat vid den tiden; basal sjukvård och ekonomiska försörjningsmöjligheter likaså. Åren i union med Pakistan hade utarmat landet, kriget brutit ned det som fanns.

I dag, dryga fyrtio år senare, är mycket annorlunda. När målgången för FN:s millenniemål närmar sig ligger Bangladesh bättre till än nästan alla andra LDC-länder, världens 48 minst utvecklade länder. De åtta målen som sattes upp vid millennieskiftet siktar högt. Att halvera fattigdom och hunger, öka jämställdheten mellan kvinnor och män och säkra en hållbar utveckling, till exempel. Flertalet LDC-länder uppnår inte ett enda. De låg längst bak i startgroparna från början, och har inte haft kraft att öka farten. Men några väntas lyckas bättre än andra. Länder som Laos, Kambodja, Rwanda – och Bangladesh.

– Framstegen i Bangladesh har varit enorma. Fattigdomen har gått från 70 till 30 procent, den extrema fattigdomen har sjunkit till 17 procent. Landet har blivit självförsörjande på mat. Det är smått ofattbart.

Orden tillhör Neal Walker, landchef för FN:s utvecklingsarbete i Bangladesh. Från sitt kontor i FN-byggnaden i Dhaka har han en helt annan utsikt än mammorna på åkrarna. Miljonstaden breder obönhörligen ut sig: nya höghus står vägg i vägg med slumområdens plåtskjul, testånd kantar vägarna där kantstötta bussar importerade från Indien störtar fram bland cykel-rickshaws och en ändlös ström av människor på väg åt olika håll.

Bangladesh är världens åttonde mest folkrika land, med 157 miljoner människor på en landyta som är en tredjedel av Sveriges. Inget annat land är ens i närheten lika tätbefolkat. Dessutom innebär den geografiska hemvisten, mitt där två av världens största floder möts, ständigt hotande översvämningar, orkaner och stigande havsnivåer. Bangladeshs invånare delar det mesta, och är alltid nära varandra.

– Landets utveckling har skett tack vare en långsiktig övertygelse om att sociala frågor är viktiga, ett hårt slit och folkets envishet, menar Neal Walker.

Sedan självständigheten har en tradition av volontärarbete vuxit sig stark i Bangladesh. Världens största frivilligorganisation, Brac, är härifrån, liksom de nobelprisade mikrokrediterna. Många drivande krafter har sin bakgrund inom muktijoddha, de som stred för självständighet 1971, eller i det humanitära arbetet efter kriget.

– Vi kämpade för frihet. Men frihet för mig betyder något större. Det handlar om rättvisa, att alla ska ha möjlighet att förbättra sin tillvaro. Det var därför jag ville göra något för människorna runtomkring mig, säger A K Arzoo, grundare till organisationen Jagorani Chakra Foundation.

På sitt kontor plockar Neal Walker fram ett papper som visar hur Bangladesh ligger till med millenniemålen. Efter nästan varje mål och delmål står det »uppnått« eller »på god väg att uppnå«. Nummer två till exempel, att alla barn ska få gå i grundskola. I dag börjar nära nog varje barn i ettan (även om tidiga avhopp fortsätter vara ett problem), och Bangladesh är ett av få länder med fler flickor än pojkar i grundskolan. Målen om att bekämpa mödra- och barnadödligheten likaså: båda har minskat flera gånger om och ligger i dag på en bättre nivå än i många grannländer.

– På nittiotalet dog mer än 500 kvinnor per 100 000 födslar, i dag är det nere på 194. Det är en enastående förändring. Men 194 är fortfarande galet många och en alldeles för hög siffra, menar Neal Walker.

Så är det med många framsteg, menar han. De är sköra. Många som lyfts ur fattigdom ligger fortfarande farligt nära gränsen. En enda dålig skörd och de är tillbaka under strecket.

Därför är det så oroande att Bangladesh de senaste månaderna skakats av politisk oro och över 120 människor mist sina liv i samband med attentat och protester riktade mot regeringen.

Resten av LDC-länderna delar samma problem. Millenniemålen är generella och mätbara, men missar ofta nyanser. Kritiker menar att de är för mycket »one size fits all«, att inget sägs om hur målen ska uppnås och inte heller om variationer mellan olika grupper. Till exempel minskade antalet människor som lever på under 1,25 dollar om dagen från 1,9 miljarder 1990 till 1,3 miljarder 2008, men den stora förbättringen skedde i Kina medan antalet fattiga i Afrika söder om Sahara ökade.

En knäckfråga är hur ekonomisk tillväxt bäst kan omsättas i fattigdomsbekämpning. Bangladesh har legat stadigt kring 6 procents tillväxt de senaste åren, mycket tack vare klädindustrin som exporterar enorma kvantiteter till bottenlåga priser. Arbetet är farligt och slitsamt; samtidigt har industrin skapat jobb åt miljontals fattiga, till 80 procent kvinnor, och Bangladesh satsar nu på att gå från låg- till medelinkomstland år 2021.

FN i Bangladesh menar att Post 2015-agendan, som ska ersätta millenniemålen, måste säkra en tillväxt som är inkluderande och hållbar, och som motverkar snarare än ökar klyftorna i samhället. Samma gäller på ett globalt plan. LDC-länderna måste släppas in på marknaden på rättvisa villkor, och ansvaret för saker som klimatfrågor och resursfördelning delas av alla.

Här kan Bangladesh inspirera. För inget lär ut konsten att samarbeta så som projektet att på en liten, olycksdrabbad landplätt bygga upp ett land tillsammans med 157 miljoner andra.

Fakta | Fattigdom och FN:s millenniemål

År 2000 tog FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan initiativet till ett toppmöte med världens ledare – det så kallade millennietoppmötet, då 147 stats- och regeringschefer deltog.  Millenniemålen formulerades för att minska fattigdomen i världen.

Åtta mål med specifika delmål har ambitionen att till exempel halvera fattigdom och hunger, minska barnadödligheten, stoppa hiv och aids, utbilda alla barn och säkra en hållbar utveckling.

48 länder i världen räknas som LDC-länder, »least developed countries«. Som grupp väntas inte LDC-länderna uppnå något av de åtta målen. LDC-länderna i Asien har minskat sin fattigdom mest, från 64 procent 1990 till 36 procent 2010. I afrikanska LCD-länder och Haiti har fattigdomen gått från 65 procent till 51 procent under samma tid.

Efter millenniemålen tar Post 2015-agendan vid. Ett mål är att världens fattigdom ska utrotas år 2030 – än mer ambitiöst än millennieagendan.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera