Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Politikens fejkade slagsmål

»Det är amerikansk wrestling i svensk politisk tappning. Det är Hulk Löfven och Cactus Kinberg Batra.«

Härom månaden ägnade det amerikanska radioprogrammet Radiolab ett helt avsnitt åt wrestling. Ja, den där våldsamma korsningen mellan sport och underhållning, där karaktärer som Hulk Hogan och Cactus Jack möter varandra i ringen för en på förhand regisserad fajt.

Det är mer spektakel än idrott. Skådespel snarare än tävling. Och alla vet om det. Det är wrestlingens »öppna hemlighet«.

Men bara nästan allt är iscensatt.

Det som Radiolab särskilt fördjupade sig i var hur stunder som är sanna ibland lyckas tränga sig in i wrestlingens regisserade värld. Att hitta det äkta i det som är fejk är en del av tjusningen. Diskussioner om »vad som egentligen hände i den där matchen« kan pågå i åratal.

Nu är vi i efterspelet till regeringens vårbudget och oppositionspartiernas därtill hörande motioner – en period inte helt olik en enda lång match av amerikansk wrestling.

Reformförslagen har varit få och små till både höger och vänster. Snarare än att dissekera politiska idéer snackas det om att det inte finns något att sätta knivarna i. Men det har inte hindrat politikerna från att brösta upp sig och presentera sin pyttepolitik som epokgörande.

Ta socialdemokraterna. Det saknas vårdpersonal inom äldreomsorgen, de som finns slits ut i förtid och med vår åldrande befolkning bara växer rekryteringsbehovet. Det kan knappast vara med genuin stolthet som äldreminister Åsa Regnér har presenterat två futtiga miljarder på sikt som en stor satsning – varav den ena bara är en omflyttning på äldreomsorgens egna konton.

Ta också de fyra borgerliga partierna. Efter tio år som allians är de nu urvattnade versioner av sig själva, och journalister har haft svårt att få ihop en enda vettig rad om deras respektive budgetmotion. Ändå låtsas partiföreträdarna stå för politikutveckling och tydliga idéer.

Moderaternas Anna Kinberg Batra har vid det här laget upprepat just det budskapet så frekvent att det är det enda man minns om hennes politik. Eller om bristen därav.

Ta för all del också det som dominerade debatten före vårbudgeten: socialdemokraternas svikna vallöften. I valrörelsen sa de sig vilja hålla överskottsmålet och lämna rotavdraget orört. Men det var bara ett spel för Anders Borgs gallerier – snart efter valet bytte Magdalena Andersson fot. Nu skulle statsfinanserna vara i balans och subventionsgraden i rot skulle sänkas.

Ännu mer politisk teater, alltså. Och inte ser det ut att bli så mycket bättre.

Nästa helg har socialdemokraterna partikongress. Trots att handlingarna kring framtidens jobb är 752 sidor långa innehåller de inget av den dignitet som behövs för att nå lägst arbetslöshet i EU år 2020, som Stefan Löfven har lovat. Fast något annat än att han har reformerna som krävs för att lyckas lär han inte säga från kongressens talarstol.

Det är ingenting annat än amerikansk wrestling i svensk politisk tappning. Det är Hulk Löfven och Cactus Kinberg Batra.

Ironiskt nog har just Magdalena Anderssons fotbyte varit det som har känts mest autentiskt på sistone. Att göra upp med avdragspolitiken och skapa mer utrymme för offentlig konsumtion är nämligen sådant som hon, den gamla överdirektören på Skatteverket, på riktigt borde vilja.

Äntligen en sådan där stund av sanning i spektaklet, som Radiolab pratade om. Äntligen släppte någon in frisk luft i politiken.

Men i medierna framstod det som ett löftessvek mer än som något äkta. För till skillnad från amerikansk wrestling kör svensk politik inte med öppna hemligheter, utan här försöker man bluffa på riktigt.

Och politrukerna i tyckotomin älskar det. De poppar sina popcorn inför en partiledardebatt och bänkar sig för att se vem som svingar hårdast, faller plattast och bäst levererar sina inövade talepunkter.

För alla andra skapar det bara politisk desillusion. Man släpas runt i en intellektuell öken medan samhällsutmaningarna hopar sig.

Det kommer inte att hålla. Om politiken fortsätter att gestaltas som ett spel snarare än ett samhällsprojekt förlorar man både väljarnas intresse och förtroende. Det har slagits fast av forskare i väljarbeteende och politisk kommunikation, som i SNS-antologin »Kampen om opinionen« från 2013.

Syftet med svensk politik är inte att, likt amerikansk wrestling, leverera stoff till initierade poddar. Det är att förbättra människors vardag.

I annat fall uppstår missnöje. Och det kommer att kanaliseras.

För övrigt tror sig forskare nu veta varför män egentligen finns: de möjliggör sexuell selektion som i sin tur ger genetiska fördelar. Åtminstone enligt en studie på mjölbaggar.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera