En fikahatares bekännelser

In medias res. Att låta en berättelse starta i händelsernas mitt är ett basalt litterärt grepp. Det är få saker jag värde-sätter högre än en relation till någon som fungerar just så, in medias res. En sådan relation är som en bok man lägger ifrån sig i ett halvår på grund av annat som ska läsas, för att sedan kliva åter in i berättelsen och fortsätta där man slutade. Man behöver inte bläddra tillbaka och rekapitulera, utan man vet var man var någonstans, tack vare en gemensam överenskommelse om självklarheten att dyka in igen.

Här. En typisk telefonkonversation med min mamma:

– Sover du eller är du vaken?

– Jag är vaken och på väg hem.

– Var är du?

– På tåget.

– Är du hemma från Göteborg nu?

– Nej på tåget!

– Men du har varit i Göteborg och nu är du hemma?

– Nej, jag är på tåget hem från Göteborg.

– Känns det skönt att vara hemma?

– När jag är hemma känns det skönt.

– Varför hostar du? Är du sjuk? Blev
du sjuk i Göteborg?

– Nej, jag hostade inte, det var …

– Är det för att du snusar nu?

– Men herregud! Det var kvinnan bredvid mig!

– Man kan bli sjuk av snus.

– Jag är inte sjuk! Man får inte hosta av snus! Hon som sitter bredvid mig hostade!

– Är hon sjuk?

– Det var EN host! Hon hostade till!

– Om du är obekväm med din plats så byt.

– Jag är jättebekväm med min plats! Hon ligger och sover och hostade till!

– Det är inte för att du snusar va?

– VAD?! Vad är för att jag snusar?!

– Man kan bli sjuk!

– Jag är frisk!

– Byt tågplats!

– Jag vill inte! Jag älskar min plats! Kvinnan bredvid mig är jättegullig!

(Alla på tåget är nu publik till denna
konversation, kvinnan bredvid mig
vaknar.)

– Men varför bråkar du?

– Men vad vill du?

– Jag undrade om det var skönt att vara hemma igen!

– Men jag ÄR inte hemma!

Den där konversationen drev mig till vansinne, men jag minns den tillräckligt väl för att skriva ner den. Och av den anledningen inser jag fikakulturens meningslöshet. Jag har lika lätt för att fika med en god vän som för att gå till tandläkaren eller gymmet klockan 06.00. Djupandningen innan för att samla kraft och berätta allt som hänt senaste tiden, sammanfatta några goda råd, älta, diskutera andra människor, landa i konsensus.

Jag minns inte en endaste gång jag
fikat, ändå vet jag att jag har fikat rätt mycket i mina dagar. Varje fika har samma dramaturgi: ett hej, en kram, alla till-bakablickar, och Hur är det nu?, Vad ska du göra sen? Det går inte att börja in medias res, därför det skulle ta bort vår artighet, att läsa tidningen bredvid varandra är för chillat för den värdefulla timmen vi har ihop.

Jag vet nästan ingen nära vänrelation jag inte kan ta upp tråden med igen även om vi inte hörts på ett år, därför att vi en gång har präglat varandras livserfarenheter. Vi har bråkat, tröstat, ramlat, gjort bort oss, sett saker. Det har skapat band och jag minns oss.

Precis som jag minns psykosen jag var nära att hamna i den där gången du ringde och insisterade på att jag inte alls satt på ett tåg, utan var hemma och hade hosta på grund av snus.

Shima Niavarani är skådespelare och dramatiker.

Text: