Leo Honkala

Text: Sara Martinsson

Foto: Ingvar Karmhed/TT

November 1984 har lagt sin grå matta över Korpudden när Leo Honkala väntar Kvällspostens reporter på besök. Här i skogen utanför Kopparberg har han och hustrun Hilkka byggt upp ett brottningens himmelrike. En plats som i drömmen är ett nytt Bosön, dit inte bara brottare utan hela den svenska idrottseliten ska kunna komma för att träna, mötas och studera. Men i dag är fantasin långt borta. I dag är Leo på väg att göra något som han måste veta kommer att ödelägga hans karriär. Han ska ta på sig Tomas misstag.

Bara några månader tidigare hade Sveriges landslag i brottning rest till olympiska spelen i Los Angeles. Redan före avfärden var Leo Honkala en av de förbundskaptener som lyckats allra bäst med att leda svenska brottare till internationella framgångar. Under hans ledning hade -killar som Benni Ljungbeck, Leif Andersson och Frank Andersson redan plockat hem mästerskapsmedaljer. Det sades att hans stil var unik eftersom den var så återhållsam och vaken. Den tillbakadragne finske mannen såg sina brottare på ett djupare sätt än andra. Var det jobbigt hemma kunde brottarna alltid snacka med honom. Han var äldre, men ändå en riktig vän.

Leo Honkala hade lämnat Finland i mitten av 1960-talet. Efter att bara 19 år gammal ha vunnit OS-brons på hemma-plan 1952 hade hans egna insatser på brottarmattan inte varit lyckade. Inte för att han inte hade försökt. 1955 fick han vid en landskamp mot Bulgarien axeln dragen ur led. Åtta gånger. Så kan en 22-årings drömmar om framtida titlar också gå i kras. Det blev en mörk period.

Men i Sverige fann han riktning. Efter att under 1970-talet ha haft viktiga ledande roller i flera svenska brottningsföreningar fick han sitt första landslagsuppdrag som coach för juniorerna. När han sedan tog över ansvaret även för landets bästa seniorer gjorde de många resor ihop, ofta med tåg mellan olika tävlingar bakom järnridån. Tomas Johansson var en av brottarna i laget. De hade träffats första gången när Tomas bara var 14 år, och senare fått en lite extra speciell kontakt. En gång åkte de bil tillsammans förbi Västerås. Leo Honkala pekade på ett hus och sa att där hade hans dotter blivit mördad.

Sedan hennes död var barnbarnet Ted lika mycket Leo Honkalas son som hennes. Han var ofta med på Korpudden när Leo höll i träningar och Hilkka skötte det praktiska med tillhörande hotell och konferensanläggning. Kanske är han med också den här höstkvällen 1984 i de västmanländska skogarna. Solen som sken över Los Angeles där Leo Honkala ledde Sveriges brottare till fem medaljer har gått i moln för länge sedan. Den försvann samma stund som svaren på Tomas Johanssons dopningstest kom. Positivt. Nandrolon. Silvermedaljen blev till 18 månaders avstängning. Skandalen lämnade Idrottssverige i chock. Och nu alltså november. För reportern på Kvällsposten berättar förbundskapten Leo Honkala att han hela tiden kände till adeptens fusk. Han måste själv veta att det är samma sak som att skriva under sin egen avskedsansökan. Han får mycket riktigt sparken av brottningsförbundet och är, i princip, bränd som tränare för resten av livet.

Senare har Leo sagt att han gjorde det för att Tomas Johansson inte skulle vara ensam. Vad han verkligen visste eller inte (än i dag vet ingen) var inte lika viktigt som att vännen och brottaren han tränade inte skulle behöva vara själv. En tränare som var så ung när han själv tvingades sluta som aktiv, kanske levde han sig in i sina adepter så mycket att allt de gjorde också blev hans egna framgångar, och även misslyckanden. Att han och Tomas Johansson skulle dela på skammen var självklart.

Många år senare, 73 år gammal, skulle Leo Honkala också själv dopa sig. Då tävlade han som veteran i styrkelyft och ville enligt egen utsago mest »se vad som skulle hända«. Han blev så klart avstängd, men hade väl vid det laget inte så mycket att förlora. Trots att han mer än femtio år tidigare hade slutat med idrotten han älskade mest av allt blev Leo Honkala kanske aldrig riktigt färdig med att tävla.